Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi måste hitta tillbaka till Per-Albins folkhem

Payam Moula är chefredaktör för socialdemokratiska Tiden. Foto: VICTOR SVEDBERG

Att samhället finns till för människan och inte tvärtom kan tyckas uppenbart, men har i vår samtid gått förlorat.
Payam Moula applåderar liberalismens död och hoppas på ett återuppstått folkhem präglat av samhörighet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. ”Såsom situationen är i dag kan den kapitalistiska civilisationen inte fortsätta; vi måste antingen röra oss framåt in i socialismen eller falla tillbaka i barbarismen.” Det gamla citatet från Karl Kautsky har återigen blivit populärt, av goda skäl. Decenniet vi lämnar bakom oss är ett där (ny)liberalismen slutligen dog, såväl politiskt som intellektuellt. Frågan är vad som kommer härnäst.

Mycket har skrivits om den nyliberala eran som tog fart på 1980-talet. Reagan, Thatcher och liberaliseringarna i Sverige. I och med finanskrisen 2008/2009 fick de idéerna sin kris, även om tendenser till missnöje mot samhällsutvecklingen gick att skönja tidigare. Såhär över tio år senare kan vi skriva nyliberalismens dödsruna. Den groteska ojämlikheten i kombination med stora orättvisor har skapat en giftig cocktail och gett nyliberalismen en välförtjänt motreaktion.

Vill vi verkligen förstå det legitima missnöjet mot samhällsutvecklingen, politiken och etablissemanget behöver vi dock gräva djupare. En bidragande orsak till vår kris ligger i den liberala människosyn som i dag är dominerande. Det är en människosyn som i grunden är felaktig – och destruktiv.

Marx menar att politisk frihet inte räcker för att göra människan fri.

Ibland delas Marx skrifter upp i tidiga och sena Marx. De tidiga kan beskrivas som mer filosofiska och de senare som ekonomiska. I texten ”Om judefrågan” från 1844 kritiserar Marx den liberala människosynen genom att göra en distinktion mellan politisk frihet och mänsklig frihet. Marx menar att politisk frihet inte räcker för att göra människan fri, den kan till och med vara ett hinder. Filosofen Jonathan Wolff sammanfattar Marx tes på följande vis: 

”Liberala rättigheter och idéer om rättvisa bygger på idén att var och en av oss behöver skydd från andra människor som utgör ett hot mot vår frihet och säkerhet. Därför är liberala rättigheter separationsrättigheter, utformade för att skydda oss från sådana upplevda hot. Frihet för en sådan uppfattning är frihet från störningar. Vad denna åsikt förbiser är möjligheten – för Marx, faktumet – att verklig frihet finns positivt i våra relationer med andra människor. Friheten finns i ett mänskligt samhälle, inte i isolation.” 

Den tidiga Marx var inspirerad av ett knippe idéer som i perioder varit populära sedan Aristoteles moralfilosofiska och politiska teori. Det är idéer som menar att människan inte är ett oskrivet blad, som fylls på under livets gång. I stället är människan ett djur bland andra djur. En biologisk, psykologisk och social varelse av en viss sort. Vad för sort vi är måste studeras och beaktas i utformningen av samhället. Utifrån vår natur finns saker som är av ondo, exempelvis ensamhet, andra av godo, exempelvis vänskap. Vissa sätt att vara och leva på är bättre än andra – givet vår mänskliga natur.

Liberalismens fall är självförvållat, och välförtjänt.

Inom akademisk filosofi fick dessa idéer, som kallas kommunitarism, ett uppsving från 1970-talet och fram, främst som en kritik mot John Rawls liberalism. Utanför akademin har de uppmärksammats på senare tid i och med (ny)liberalismens fall, exempelvis av Patrick J Deneen i boken ”Why liberalism failed”. Deneens menar att liberalismen tillskriver individer en felaktig autonomi. Ideologin förespråkar att demokratin (det offentliga) drar sig undan till förmån för marknaden och ett nedbrytande av kultur och samhälle.

Man kan diskutera huruvida den moderna kritiken av liberalism är rättvis, men liberalismen har sig själv att skylla. I västvärlden har liberalismen de senaste decennierna utvecklats av näringslivets tankesmedjor och i Sverige har liberala partier överlåtit sin ”ideologiska” skolning till vinstintresset. Liberalismens fall är självförvållat, och välförtjänt.

Antonio Gramsci påminner oss om osäkerheten i när något nytt ska ersätta det som varit: ”Krisen består just i det faktum att det gamla är döende och det nya inte kan födas; i detta interregnum uppträder en stor variation av morbida symtom.”

Om det politiska etablissemanget befinner sig i kris och den nyliberala eran är över, vad kommer efter? Förhoppningsvis en ny era av jämlikhet och gemenskap. Ett hinder är att stora delar av arbetarrörelsen har anammat den liberala synen på människan och gjort den till sin egen. Arbetarrörelsen är ideologiskt vilsen och ignorerar människans natur – och hennes behov.

Närmare en miljon svenskar upplever lidande på grund av ofrivillig ensamhet.

Att samhället finns till för människan och inte tvärtom kan tyckas uppenbart, men har i vår samtid gått förlorat. Det syns i faktum som att den moderna politiken saknar svar på några av vår tids stora samhällsproblem såsom psykisk ohälsa, ofrivillig ensamhet och förtvivlan. 

Visst är resursbrist i välfärden en avgörande faktor. Ojämlikhet likaså. Men problemen är större än så. De två faktorerna förklarar inte varför en miljon svenskar använder antidepressiv medicin. Eller varför närmare en miljon svenskar upplever lidande på grund av ofrivillig ensamhet. 

För att uppnå det goda livet behöver vi människor ett sammanhang. Inte vilsenhet. Vi behöver förutsättningar för mänskliga relationer. Inte ensamhet. Tillfällen för lugn och ro. Inte systematisk stress. Vi behöver röra oss bort från idén om människan som en självständig och autonom varelse som kan gå in i relationer, till en idé om människan som beroende av och alltid i flera relationer. Med sin familj, sin omgivning och sitt samhälle.

För att uppnå det goda samhället måste vi gå till roten med hur vi främjar goda liv.

Arbetarrörelsen behöver sluta bryta ner gemenskaper utifrån att de är exkluderande. Det ligger i gemenskapens natur, och är vad som skapar en gemenskap. Inte heller bör vi konstruera nya abstrakta gemenskaper. Vi bör främja de som finns och som är positiva. Vi behöver även främja vissa traditioner och annat som stärker gemenskap och ger människor mening och tillhörighet.

För att uppnå det goda samhället måste vi gå till roten med hur vi främjar goda liv – och forma samhället därefter.

I utformningen av en ny mänskligare politik finns mycket litteratur att inspireras av. Från den antika filosofin med Aristoteles i spetsen till moderna filosofer som Charles Taylor, Alasdair MacIntrye och Michael Waltzer. Från politiska rörelser som Blue Labour, till svenska socialdemokrater som Per-Albin Hansson.

Den svenska arbetarrörelsen skapade en gång i tiden folkhemmet. Per-Albin sa själv i sitt berömda folkhemstal: ”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan.” Den grundvalen är fortfarande grunden till världens mest lyckade samhälle. 

Låt 20-talet bli decenniet då vi bygger upp den grundvalen igen. Låt det bli decenniet då vi för en radikal politik för ökad jämlikhet och gemenskap.

 

Payam Moula är chefredaktör för socialdemokratiska Tiden