KULTURDEBATT. Det är spännande att läsa Martin Schibbyes tankar om filmen ”438 dagar” (Expressen, 10/9). Att överföra en så komplex historia som ”438 dagar” från bok till film är ju ingen lätt uppgift och det är därför inte konstigt att det blir en diskussion om de val som vi har gjort. Vi har därför respekt för att Martin Schibbye har åsikter om resultatet. Men vi känner att vissa av Martin Schibbyes tankar om filmen behöver bemötas.
Schibbye påstår att vi i filmen manipulerat sanningen och hittat på saker om Carl Bildt, i syfte att ”få Bildt att ta plats på de anklagades bänk bredvid ledningen för Lundin oil”. Detta är inte sant. I filmen berättar vi hur Carl Bildt hamnar i en ”conflict of interest” när Johan Persson och Martin Schibbye grips i Ogadens öken.
Bildt hade tidigare suttit i Lundin Petroleums styrelse men var vid Johans och Martins gripande Sveriges utrikesminister. Den enorma massmediala uppmärksamhet som duons gripande ledde till, satte strålkastarna på Carl Bildts förflutna som styrelseledamot i Lundin petroleum. Bildt förnekade flera gånger – bland annat i en omtalad intervju i SVT-programmet ”Skavlan” – att han haft någonting med Etiopien att göra under sin tid i styrelsen. Han hävdade med bestämdhet att han redan avgått när möjligheten att borra efter olja i Etiopien diskuterades. Men under hösten 2011 (medan Johan Persson och Martin Schibbye satt fängslade i Etiopien) kom det fram uppgifter som visade att verkligheten nog var lite mer komplicerad än så.
Den enda konstnärliga frihet vi har tagit oss i det här fallet är att vi låter nyheten om den faktiskt existerande CSR-rapporten komma direkt ifrån Persson och Schibbye.
Lundin hade nämligen gjort en så kallad CSR-studie (som bland annat kartlägger säkerhet och mänskliga rättigheter) om Ogaden-provinsen medan Bildt fortfarande satt i företagets styrelse. Vd:n för Lundin petroleum, Ashley Heppenstal, bekräftade också i oktober 2011 att Bildt deltagit i diskussionerna som ledde till beslutet om att leta efter olja i Ogaden. Detta är fakta och det är om detta vi berättar i filmen. Den enda konstnärliga frihet vi har tagit oss i det här fallet är att vi låter nyheten om den faktiskt existerande CSR-rapporten komma direkt ifrån Persson och Schibbye, när den i verkligheten plockades fram av journalister på Ekot.
Martin Schibbye kritiserar sedan en scen i filmen där Johan och Martin passerar förbi en nerbränd by i Ogaden. I verkligheten såg de aldrig någon nerbrunnen by innan de greps. Däremot skriver de i boken om hur de själva hör flyktingar vittna om nerbrunna byar. Rapporter från oberoende människorättsorganisationer talar också om nerbrända byar, våldtäkter och tortyr. Precis det vi berättar om i filmen. Vi låter Johan och Martin passera förbi en av dessa byar som flyktingarna själva vittnat om. Det är en fiktiv scen. Absolut. Men baserad på verkliga människors vittnesmål.
Både CSR rapporten, Carl Bildt och den nerbrunna byn fanns med i den sista manusversionen som Martin Schibbye läste i mars 2018. Han hade då inga invändningar mot något av detta.
Under klippningen visar vi en version av filmen för Martin Schibbye. Han reagerar på att fängelset känns för mörkt och hotfullt. Vi förklarar att den version vi just såg kommit till efter en testvisning för publik där många uttryckte att fängelset verkade väldigt mysigt och ofarligt. Det är ju inte den beskrivningen de själva ger i boken ”438 dagar” så därför prövades en sväng åt andra hållet och varje inspelad scen med hot eller fara plockades fram.
Det är också förståeligt att man kan sakna Johans och Martins möten med etiopiska journalister i häktet.
Men som det alltid är i klippningen av en film går man fram och tillbaka, balanserar och putsar efter eget tycke och input från andra. Så även här. Efter det att Martin Schibbye uttryckt missnöje med ett för mörkt fängelse, balanserades detta upp med vänskap, skratt, lojalitet och ett fortsatt arbete som journalister inne i fängelset. Att vi som filmskapare rättat oss helt efter en publik testvisning och inte längre brydde oss om att skildra verklighetens fängelse tycker vi inte är sant och påståendet reflekterar inte den slutgiltiga versionen av filmen som nu går på bio.
Martin Schibbye skriver att något av det första han lärde sig i fängelset var ”välkommen och ät” på amarinja. För att gestalta just det har vi strax efter den omtumlande och ibland hotfulla ingången i fängelset (som regisserades utifrån bokens beskrivning av entrén i Kality) en scen där Martin Schibbye och Johan Persson sitter och äter middag och samtalar med de nyvunna vännerna och medfångarna Chala och Dany. Det är inte lika långt och detaljerat som i boken ”438 dagar”, men det är ett sätt att på film visa flera sidor av fängelset.
Det är också förståeligt att man kan sakna Johans och Martins möten med etiopiska journalister i häktet. De scenerna fanns med i manus och spelades också in. Men för att visa den inhemska oppositionen också utanför fängelset, valde vi till slut att lyfta fram den dramatiska parallellhistorien om Abdullahi Hussein i stället. Han smugglade, med risk för sitt liv, ut videofilmerna som dokumenterade regimens övergrepp och fick till slut politisk asyl i Sverige. Det är klart att det hade varit fantastiskt att ha med allt, men när man gör en film måste man ofta göra svåra val, som i det här fallet.
Vi ville göra en spelfilm av Johan Perssons och Martin Schibbyes fantastiska bok för att den kan förmedla något som inte en dokumentär kan. Att vara på plats i en dramatisering av deras historia. Att känna, uppleva och tänka. Det hoppas vi att man gör när man ser filmen.
Av Jesper Ganslandt, regissör, och Peter Birro, manusförfattare
LÄS MARTIN SCHIBBYES TEXT OM ”438 DAGAR” HÄR
I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, med America Vera-Zavala och Elsa Westerstad i en intensiv debatt om Kakabaveh och hedersförtrycket.