KOMMENTAR | FYRA ÅR SOM KULTURMINISTER. Förra året träffade jag några tonåringar på en ungdomsgård och en av dem frågade misstroget ”Har du verkligen valt att vara politiker? Frivilligt? Varför det när du har annat att välja på?” Liknande frågor har jag fått många gånger sedan hösten 2014.
När statsministern ringde för att ställa den formella frågan om jag ville bli kultur- och demokratiminister i hans regering så skrek jag ut mitt JA så högt att han inte kunde hålla sig för skratt.
Men när jag svarar på den ofta återkommande frågan om varför jag vill vara i politiken, så blir orden många fler. För mig finns det nämligen inget som är mer meningsfullt än att arbeta med politik. Det är enormt utmanande och minst lika givande att göra stor skillnad i människors vardag, såväl som i vårt samhälle i stort.
Att få arbeta fram och driva igenom regeringens budgetproposition med historiskt stora satsningar för mer kultur till fler, besöka scener, kulturskolor och bibliotek runtom i Sverige och se vilken skillnad ens idéer och engagemang kan göra när de blir till mer resurser för kulturverksamheter i vårt land.
Att ha skapat förutsättningar för tusentals fler platser för barn att lära sig spela instrument, dansa och spela teater på kommunala kulturskolan.
Att ha fått utforma en ny museilag som står i vägen för klåfingriga politiker som vill lägga sig i våra museers innehåll och perspektiv, till att lyckas ena sju partier i Sveriges riksdag om ett nytt mediestöd som jag vet kommer göra stor skillnad för våra medier.
Vi kan inte vara säkra på att nationalister och främlingsfientliga populister fortsatt hålls borta från inflytande. Det vi har i dag finns inte per automatik kvar i morgon.
Något som jag sett som min främsta uppgift som kultur- och demokratiminister är att försvara de friheter och rättigheter som generationer av svenskar före oss kämpat för. Mitt mål har varit att dessa friheter och rättigheter ska vara tillgängliga för fler, genom att ha skärpt diskrimineringslagen och genomdrivit reformer för hbtq-personers rättigheter, för de nationella minoriteterna och för urfolket samerna.
Imorgon får Sverige en ny regering och jag avslutar mitt uppdrag som kultur- och demokratiminister. Under våren kommer jag tjänstgöra som riksdagsledamot och i maj hoppas jag få förtroendet av svenska folket att företräda Sverige i EU-parlamentet.
Vi lever i en brytningstid i svensk politik, den politiska kartan ritas om. Ingenting kan tas för givet, varken det som varit eller det som är. Vi kan inte vara säkra på att nationalister och främlingsfientliga populister fortsatt hålls borta från inflytande. Det vi har i dag finns inte per automatik kvar i morgon.
Inom kulturpolitiken talas det från höger till vänster om konstens egenvärde och frihet. Men det klampas snett på alla håll och kanter, oavsett om det är att kritisera ett konstverk, en teateruppsättning eller vilka texter som skrivs, trycks och förmedlas. Vi måste alla påminna oss om att aldrig tumma på frihetens principer. Även när det är obekvämt.
I totalitära samhällen är den fria konsten och de fria medierna något av det första som stryps. Steg för steg och säkert som amen i kyrkan.
I totalitära samhällen är den fria konsten och de fria medierna något av det första som stryps. Steg för steg och säkert som amen i kyrkan. I sådana samhällen används konsten och journalistiken som verktyg för att stärka makten och att forma samhället utifrån de styrandes vilja och önskemål. Det står i konstrast till ett öppet samhälle i vilket den fria konsten och medierna har ett egenvärde och kan utvecklas självständigt.
Också i vårt demokratiska Sverige utsätts kulturens utövare och människorättsförsvarare för hat och hot som tystar röster och underminerar vår demokrati. Konstnärer och författare, i likhet med journalister, är yrkesgrupper som är särskilt utsatt för hot och hat vilket begränsar deras möjligheter att verka. Därför får vi politiker aldrig tveka i försvaret av det fria ordet.
Förra våren deltog jag i Bryssel Pride och samtalade med en advokat från Polen som kämpat för de mänskliga rättigheterna. Han sa till mig att ”om jag vetat hur snabbt det skulle gå att inskränka och demontera det vi tog för självklart så hade jag gjort mer motstånd, tidigare”.
Vi vet och vårt ansvar är att göra motstånd.
Avslutningsvis till alla er som arbetar och kämpar för det ni tror på, för kultur och mänskliga rättigheter i Sverige; jag har varit oerhört stolt över att få vara er minister. Så mycket återstår, som ni så ofta och helt riktigt påmint mig om.
Och även om vi tillsammans åstadkommit en hel del under de här fyra åren så räckte dagar, kvällar, dygnen inte till för att göra verklighet av alla möten, samtal, upplevelser och djupa intryck jag fått. Jag är tacksam för att ni så generöst delat med er. Er kamp har varit min och jag kommer att bära den med mig även i framtiden.
För fyra år sedan berättade en av mina företrädare för mig att tiden som kulturminister var den värsta i hennes liv. Jag vill säga till den som efterträder mig: du har de bästa av dagar framför dig.
Av Alice Bah Kuhnke
Alice Bah Kuhnke är kultur- och demokratiminister (MP)