Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi har blivit besatta av kvinnornas inre

Den här nakna kvinnan, målad av Picasso, väckte ramaskri när den hängde på flygplatsen i Edinburgh. Riktiga kvinnors intima hemligheter kan vi dock inte få nog av.
Foto: GARY LEE / ALL OVER PRESS RETNA UK
Zara Kjellner.
Foto: ASTRID GRELZ

Hudlöshet är en kvinnas väg in i offentligheten, ju mer hon berättar om sig själv desto bättre.

Zara Kjellner gör upp med våra krav på ständigt nya intimiteter i en tid då det privata blivit en vara.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | ESSÄ. Världen älskar kvinnor. Nej, världen hatar kvinnor. Nej, världen är besatt av kvinnor. In, lite längre in, i kvinnan ska vi ständigt men om det är kärlek eller hat som driver oss är mindre relevant. Huvudsaken är att vi tar oss dit, längst in i kvinnolivet och sedan där inifrån, när vi inte trodde vi kunde ta oss längre in, ber vi henne tala.  

Debatten om autofiktionen som pågår i Dagens Nyheter är oärlig. Var nämns läsarna och våra begär? Vi hyllar individualiteten och slukar köttet. För det är det inre livet vi vill åt. Vems? Kvinnans så klart.

Det finns en ambivalens i förhållande till den litterära autofiktionen, det anses fortfarande fult för kvinnor att skriva om det intima, men samtidigt är det en kommersiellt gångbar modell. 

Hudlösheten är kvinnans inträdesbiljett i offentligheten. Formerna varierar, från kvinnlig autofiktion till självutlämnande podcasts där kvinnor talar om sin psykiska ohälsa, men rörelsen är densamma. Kvinnan ska vara avklädd, helst naken, och sedan tala. Helst om kroppen, helst om psyket. Det ska vara autentiskt och framför allt, självupplevt.

Ebba Witt-Brattström

Under 1970-talet fick den kvinnliga bekännelseformen en politisk potential i och med slagorden ”det privata är politiskt”. Författare som Kerstin Thorvall, Märta Tikkanen och Sonja Åkesson skrev öppet och rått om vad som verkligen sker inom hemmets väggar. Ångest, sexualitet och tvåsamhet var ämnen som avhandlades. Litteraturen avfärdades ofta som banal av manliga kritiker men förgrundsgestalter som Ebba Witt-Brattström ägnande ett stort folkbildande arbete åt att argumentera för ”bekännelselitteraturens” potential – en litteratur som i dag tillhör vår litterära kanon. 

Men hur politiskt är det privata i dag? Ingen kan längre lura sig själv med att det finns en privat sfär, framför allt inte för kvinnor. Kvinnor som berättar medialt om sina intima bekymmer är ett av de vanligaste narrativen inom vilket kvinnor hörs och syns i dagens offentlighet.

I den talade autofiktion, podcasten, är den kvinnliga bekännelsen dominerande. På listan över de mest lyssnade podden just nu syns bland annat ”Alice och Bianca” som marknadsförs som ”en kittlande podcast där inget ämne är förbjudet” och ”Daddy issues” som beskrivs som en podcast om två kvinnor som ”mår piss”. Självklart är jag medveten om att kvinnorna som medverkar är skickliga yrkeskvinnor högst medvetna om vad de gör men spelar det någon roll när jag slukar deras liv?

För det är trots allt just det jag vill ha när jag lyssnar: Livet, det självupplevda, den nakna sanningen. Jag begär det biografiska. Detaljer om övergrepp och själskadebeteenden, nätter på psykakuten och det i att bara inte alltid orka. Jag sitter på bussen och penetrerar deras liv, lite längre in vill jag. 

Jürgen Habermas

Visst kan det vara befriande och helt avgörande att dela erfarenheter av hur ett kvinnoliv kan forma sig i en samtid som absolut hatar kvinnor men vad betyder det när marknaden också begär den här typen av kvinnlig skörhet? När samma företag som står bakom poddar där kvinnor talar om psykisk ohälsa kränger billiga hudvårdsprodukter? 

Det går att inbilla sig att det hjälper att höra andra kvinnor tala om sin smärta och att det kanske kan lindra den egna. Men det finns en falsk föreställning om det kollektiva – för vilka politiska strukturer, som gör kvinnolivet till piss, förändras i realiteten av delandet av erfarenheter? 

Idén om att tala ut är kulmen på vårt demokratiska och liberala tidevarv: att äga sin röst och sin historia är också att själv bära skulden för sina egna nederlag. På en marknad som aldrig får nog blir kroppen och själen projekt som aldrig blir tillräckligt bra, och i jakten på det allra innersta lär vi oss konsumera kvinnoliv efter kvinnoliv – som vore de inget annat än varor till extrapris.

Finns det fler kroppsliga besvär? En till berättelse om köttet, huden eller sexualiteten?

Precis som pornografin sträcker in sin kamera allt längre in i kvinnokroppen, sträcker vi oss alla, för det går inte tror att man är oskyldig, våra armar och blickar längre in i kvinnan som fortsätter tala med sin snart utochinvända hud. Finns det fler kroppsliga besvär? En till berättelse om köttet, huden eller sexualiteten? Finns det en del av kvinnan vi lämnat obelyst? Jag vill inte rikta någon kritik mot kvinnorna som talar eller skriver, utan mot oss, exploatörerna. 

Rörelsen in är vår och det är otäckt att erkänna att det inte längre går att skylla på marknaden eftersom marknaden är vi. Jürgen Habermas skriver i sin klassiska skildring av privat och offentligt under kapitalismen, ”Borgerlig offentlighet”, att den största sorgen är att vi i dag ägnar oss åt att formas snarare än att forma. 

Vi formas, i det här fallet till att vilja röra oss längre in i kvinnan. Men vad gör vi med henne när inga skrymslen längre finns kvar? 


LÄS MER – Ebba Witt-Brattström: Männen måste börja läsa kvinnornas berättelser


Av Zara Kjellner

Zara Kjellner är skribent. Nästa vecka debuterar hon med romanen ”Manhattan”.


I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Pressombudsmannen Ola Sigvardsson om metoo och Benny Fredriksson. Programmet finns också som podcast.