Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi behöver en ny sedlighetsdebatt

Ebba Witt-Brattström.Foto: OLLE SPORRONG
Liv Strömquist.Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX / TT NYHETSBYRÅN

Sexdebatten på kultursidorna är i behov av ett korrigerande historiskt perspektiv. 

Ebba Witt-Brattström visar vad vi kan lära oss av 1800-talets sedlighetsdebatt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Vi behöver en ny sedlighetsdebatt. Inte minst för att reda ut begreppen, så vi kan börja resonera intelligent kring sexualitet. Och utan skygglappar diskutera den globala industri som exploaterar och vill behärska vår sexualdrift. 

Termen sedlighetsdebatt lanserades på 1880-talet, tillsammans med föreställningen att sexuell avhållsamhet skulle vara skadlig. Samtidigt spred män som utövade sin sexualitet på bordeller den då ännu dödliga syfilissmittan in i sina familjer. Det var epidemivarning. Något måste göras innan fler barn dog i moderlivet. Men vad, och hur? Då som nu var det förbjudet att kritisera mäns samhällsfarliga handlingar. Två ideologier kom att bekämpa varandra: sexliberalismen och feminismen. Det är värt att lägga på minnet att sexliberalismen uppstod som ett bålverk mot feministernas krav på sexualreformer.

Dåtidens ställningskrig ger ännu eko i debatten. Men utan att aktörerna vågar se sambanden. Som att seriedejtande på Tinder, liksom våra dagars grovporr och nätpedofili är de förskräckande spåren efter 1800-talets sexliberalism. Istället skyller man på en ”sexpositiv” feminism som skapat ett ”frigjordhetsideal” som förstör för kvinnor som vill tro på den romantiska kärleken. I den vändan feltolkar Amanda Broberg Erica Jongs ”knapplösa knull” (Expressen 13/10). Men läs ”Rädd att flyga”, det är en svidande vidräkning med sexliberalismen – i god analytisk feministisk stil anno 1973. Det ”knapplösa knullet” är en erotisk fantasi som inte ska omsättas i verkligheten, är Jongs bud. 

Det är inte mycket som förändrats på 140 år.

Jag hävdar att fantomsmärtan efter ett förlorat historiskt perspektiv snedvrider debatten. Som när jag på ledarplats läser: ”Män och kvinnors relationer har förstås alltid betraktats som handelsvaror. Skillnaden nu är hyckleriet.” (Dagens Nyheter 21/10) Nej, Lisa Magnusson, det handlar om att sexliberalismens mer än hundraåriga kamp för varje mans rätt att tömma sig i varje tillgängligt sexobjekt har segrat, också i din hjärna. Och att medietyckare som du struntar i feminismens långa kamp för att kvinnors kroppar inte ska likställas med handelsvaror. Feminismen som ideologi är för exakt det du efterlyser, nämligen ”närhet och stabilitet” i intima relationer. Nu som då. 

Då utbröt ett ställningskrig om hur den sexuella dubbelmoral som föreskrev ”ärbarhet” för kvinnor, och sexuell ansvarslöshet för män skulle angripas. Offentligheten delades i två läger: å ena sidan de manliga debattörer som (för att slippa smittas av syfilis) krävde tillgång till ”rena” medelklasskvinnor före äktenskapet, och kallade det ”fri kärlek”. Å andra sidan kvinnorörelsen, som ville diskutera kärlek under ansvar, och som påtalade den lag och moral som fördömde ”fallna” kvinnor och gjorde deras kärleksbarn arvlösa. 

August Strindberg.Foto: TT NYHETSBYRÅN

I det första lägret återfinns August Strindberg med flera. I feministlägret finner vi de världsberömda dramatikerna Henrik Ibsen och Bjørnstjerne Björnson. I gott sällskap av pionjären för fri, romantisk, kärlek, författaren Ellen Key, stjärndramatikerna Frida Stéenhoff (”Lejonets unge”), Alfhild Agrell (”Dömd”), och Ann-Charlotte Leffler (”Sanna kvinnor”). Feministernas problematisering av mäns sexualvanor utdömdes av Strindbergslägret som ”handskemoral”, efter Bjørnsons pjäs ”En handske”. Där slår Saga upp sin förlovning när hennes fästman inte anser att hans bordellvanor angår hans tillkommande. ”Jag vill inte tillhöra någon som har övning i att vara dubbel”, säger Saga, 1883.

Dagens Saga ska i stället bortse från pojkvännens bordellvanor på internet, vare sig det är snällporr, teen porn eller strypsex. Annars anses hon vara moraltant och nucka. Det är inte mycket som förändrats på 140 år. 

Den sexliberala ideologi som då uppstod i syfte att bekämpa människorättsliga krav på sexualreformer, har flyttat in i nätpornografin. Där propageras dagligen och stundligen för mäns rättigheter över kvinnors kroppar. Det är 1800-talets dubbelmoral i 2000-talets tappning, förvaltad av kapitalets porrindustri. Fördelen är att bordellkunderna inte smittar sina närmaste med könssjukdomar så länge de håller sig till internet. Men deras hjärnor påverkas, och framför allt påverkas deras sexvanor. Metoo levererade oroväckande många vittnesmål om att förövare ”prövade” grovporren på sina offer.  

Angela Kovács, som Regine, och Jonas Malmsjö, som Oswald, i Dramatens uppsättning av Henrik Ibsens ”Gengångare”, bearbetad av Ingmar Bergman, från 2002.Foto: BENGT WANSELIUS / DRAMATEN

På 1880-talet var det hög kvalitet på debatten. Så här kunde det låta när replikerna flög mellan lägren. När den unge konstnären Oswald i Ibsens ”Gengångare” får hjärnsyfilis på grund av fadern, bordellkunden, är Ibsens bud att sexualitet måste kopplas till ansvar, ett klassiskt feministiskt argument. Det var inte för inte som Strindberg ursinnigt hånade Ibsen för att vara ”blåstrumpeprofet”. 

Så när Strindbergs fröken Julie tar sitt liv efter ett oplanerat samlag med husets betjänt Jean, är Strindbergs motbud i sedlighetsdebatten att det är Jean som har den sexuella rätten på sin sida. Att Jean ger Julie sin rakkniv så hon kan skära halsen av sig, ska förstås som en effekt av evolutionens naturliga urval. Den svagare är dömd att gå under. 

En av alla moraliska dumskallar som tror att man kan onanera utan sexuella fantasier.

Men bra dramatik blev det, som genererade kvalificerade diskussioner. I dag är centrum för debatten pratiga poddar, med en nischad publik som förväntas hålla med om allt.

Just nu diskuteras två avsnitt av ”Stormens utveckling” (#57, #59), där Liv Strömquist och Ola Söderholm demonstrerar att sexualfrågan fortfarande är ett ställningskrig. När Annie Lööf luftar sin förtvivlan över senaste larmet om flickors skadade underliv efter porrinspirerat ”hårt sex”, hånas hon för att vara ”kyrkotant”. En av alla moraliska dumskallar som tror att man kan onanera utan sexuella fantasier. 

Mot en konstruerad hotbild av samtyckesivrare som vill ha en ”ren” sexualitet lanserar Liv Strömquist i ”Stormens utveckling” sexliberalt idégods gammalt som gatan. Som att sexualiteten alltid är ”pervers”, varav tycks följa att vi får den perversa pornografi vi efterfrågar. Tankefelet att nätporren motsvarar våra sexuella fantasier är förödande. 

För de flesta står det nog klart att porrens massproducerade och enahanda narrativ är motsatsen till erotiska fantasier som är djupt personliga och varierade. De utgör en stor del av oss som unika sexuella individer. Många fantasier, perversa eller ej, ska förbli just fantasier, och aldrig omsättas i handling, se exempelvis Jongs ”Rädd att flyga”. Om detta har psykoanalysen och feminismens idéhistoria mycket intressant att säga.

Som sagt, vi behöver en sedlighetsdebatt.

I ett historiskt perspektiv ansluter sig Liv Strömquist här till Strindbergslägret. Det är plågsamt, i synnerhet som ingen feminist med självaktning anno 1880 skulle drömt om att offra unga kvinnor på den sexuella dubbelmoralens altare för att framstå som en cool, frigjord sexliberal. Ola Söderholm gör i alla fall ett litet försök att nyansera (”vi gillar inte traffickade kvinnor och incestoffer”), men brasklappen dränks i fnitter. Själv vill jag bara gråta. 

Frågeställningen från 1880 års sedlighetsdebatt är med andra ord lika aktuell år 2020: vilken sexualpraktik är att föredra?  Den som offrar flickors underliv och människovärde, eller den som inte gör det? En global fråga.

Som sagt, vi behöver en sedlighetsdebatt.

 

Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och medarbetare på Expressens kultursida. Hon ingår i SLS litteraturvetenskapliga nämnd. Hennes senaste bok är ”Historiens metoo-vrål” .  

 

 

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=74683&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.