Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi är de nya daglönarna och nu tar pengarna slut

Lizette Romero Niknami.Foto: PRIVAT
En tom restaurang i Stockholm. Arbetstillfällen försvinner i rask takt.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

För unga människor med osäkra anställningar finns inga krispaket när coronakrisen slår till. 

Lizette Romero Niknami ser det etnifierade klassamhället tydligare än någonsin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Det händer från en dag till en annan, och plötsligt är allt annorlunda. Min vän ringer mig och berättar att hon inte längre får pass på företaget där hon jobbar sedan fem år. Hennes chef ringer nu stup i kvarten för att försöka övertala henne att avsäga sig sina redan bokade pass. 

Andra av mina vänner upplever samma sak, och det spelar ingen roll hur länge de har jobbat på arbetsplatsen, alla ska de bort. Undantagna är de av oss som jobbar inom vården. Eftersom många nu stannar hemma vid minsta symtom, får vi hur många pass som helst, och i vanlig ordning tar vi alla pass vi kan. 

Är något som timmisar vet är det att hamstra pass. Liksom daglönarna från förr, vet vi inte nästa gång vi får jobba, vilket är poängen med våra kontrakt – att kunna göra sig av med oss, utan att arbetsköparen ska behöva betala oss för uteblivna arbetstillfällen. 

Det är en prekär situation i vanliga fall, men nu blir det omöjligt.

Sedan tidigare är det knappt några av oss som har tillsvidarekontrakt på sina bostäder. De flesta hyr i andrahand, och amorterar lånen de mer förmögna har på sina bostadsrätter. Andra bor hemma, och resterande som bor i studentlägenheter, inklusive undertecknad, pluggar olika kurser på halvfart hela tiden för att kunna ha någonstans att bo utan att behöva betala ockerhyra. 

Det är en prekär situation i vanliga fall, men nu blir det omöjligt att få ekonomin att gå ihop. Samtidigt kastar regeringen miljarder på bankerna och de stora industrierna, utan att vi har någon aning om hur pengarna kommer att fördelas. Kommer det bli bonusar och aktieutdelningar till de allra rikaste, eller kommer pengarna tillfalla de som verkligen behöver dem, de vars inkomst och bostad nu är hotade?

Det är också något annat som ligger i luften, något mycket mer abstrakt än ekonomi, men som givetvis har en materiell grund. När jag handlar mat blir jag utstirrad av såväl personal som andra kunder. 

Är det rasism eller paranoia? Vi vet inte.

Jag får en impuls att hosta kassörskan i ansiktet, säga att jag blivit lite förkyld efter att ha varit och hälsat på släkten i Iran, men kväver den. En vän till mig berättar om en liknande känsla han alltid får när han rör sig i innerstan, men som stegrats sedan förorterna pekats ut som smitthärd. Är det rasism eller paranoia, vi vet inte. 

Eftersom Sverige är ett etnifierat klassamhälle bör vi ha det i åtanke för att förstå hur krisen strukturellt drabbar olika grupper med olika styrka. Sveriges icke-vita minoriteter är att betrakta som krisens offer, inte minst eftersom vi nu i olika grader också skuldbeläggs för smittspridningen med hjälp av rasistiska myter om bristfälliga språkkunskaper, märkliga matvanor, dålig hygien och liknande. 

Det är inte en slump att många av oss redan har osäkra anställningar, bor trångt och har dålig hälsa. Alla dessa faktorer är givetvis kopplade till klass, och de klassklyftor vi sett öka de senaste decennierna. Frågan är nu därför hur mycket situationen kommer att förvärras under pandemin, och hur vi ska tackla den rasistiska och klassförnekande diskurs som osynliggör dess konsekvenser för enskilda. 

 

Av Lizette Romero Niknami

Lizette Romero Niknami är poet och medarbetare på Expressens kultursida. I höst kommer hennes debutsamling ”De försvunna”.