Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vem törs riva Karl XII?

Tegnérstatyn utanför AF-borgen i centrala Lund. Foto: WIKIPEDIA
Gustav Vasa står staty utanför Riddarhuset i Stockholm. Foto: WIKIPEDIA

I USA marscherar nazister för att slå vakt om statyer av Konfederationens ledare. I Sverige låter vi påminnelser från stormaktstidens blodiga historia stå kvar i stadsbilden. Jens Liljestrand undrar varför så få orkar protestera mot blodbesudlade ikoner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

På våren 1543 hemsöktes Småland av en armé av tyska legosoldater. Efter att rebelledaren Nils Dacke hade dödats satte man upp hans huvud på en påle, avrättade eller deporterade hans släktingar samt spärrade in hans son i en fängelsecell där han fick svälta ihjäl. Och det var bara början. De främmande soldaterna brände, mördade, våldtog och torterade utan urskiljning. Historiker bedömer att det dröjde decennier – enligt vissa rentav sekler – innan Småland hämtade sig ekonomiskt från katastrofen.

Jodå. Gustav Vasa hyllades länge som en landsfader, generationer av skolbarn fick lära sig om hans bravader, tusentals skidåkare släpar sig varje år genom slasket från Sälen till Mora i hans namn och självklart har han ärats med diverse statyer. Den ståtligaste står framför Riddarhuset och invigdes 1774.

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: Sverige är ett nationalistiskt u-land.

 

Charlottesville

Helgens ödesdigra nazistdemonstration i amerikanska Charlottesville, en protest mot flyttningen av en staty föreställande rebellgeneralen Robert E. Lee, är ännu ett exempel på hur bilder, litteratur och scenkonst står i centrum för vår tids inbördeskrig. När Donald Trump under sin famösa presskonferens påpekade att även landsfäderna George Washington och Thomas Jefferson ägde slavar, tryckte han på en öm punkt. Segrarna skriver inte bara historien – de reser även statyerna.

Och de river dem. Kommunismens fall är för evigt förknippad med bilden av vältande Leninstatyer, liksom Saddam Husseins staty revs ner efter Irakkriget. När nu Konfederationens ledargestalter tvingas ner från sina piedestaler är det givetvis ett tecken på den progressiva rörelsens triumf. Det vi ser är inte extremhögerns frammarsch, utan dess dödsryckning, ytterst personifierad av en alltmer isolerad och förlöjligad 71-åring.

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: "Donald Trumps valseger är en mardröm utan slut." 

 

SD hyllade Karl XII

I Sverige har både Karl XII i Kungsträdgården och statyn föreställande poeten Esaias Tegnér i centrala Lund stått i centrum för nazistiska och extremistiska demonstrationer, särskilt vid 30 november-firanden. Det var vid Tegnérstatyn i Lund som Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Björn Söder och Mattias Karlsson åren 1999-2003 läste dikter till skenet av en flammande fackla, den nationalromantiska gemenskap som lade grunden för "De fyras gäng" och Sverigedemokraternas framväxt som folkrörelse. 2007 vandaliserades samma staty av antifascistiska grupper.

I övrigt är det gåtfullt tyst kring alla monument över de blodbesudlade massmördare och diktatorer som står staty runtom i Sveriges städer. Medan det dröjde mer än 50 år innan Raoul Wallenberg, en av nationens få verkliga hjältar, fick ett minnesmärke i Stockholm. I en debatt så fixerad vid Lilla hjärtat-illustrationer, Söderhavskungar och chokladbakverk, är det gåtfullt att det förekommer så få gräl kring dessa offentliga konstverk som – till skillnad från barnböcker – är omöjliga att blunda bort.

Beror det på ointresse, bristande historiekunskaper, svensk konflikträdsla – eller är det bara en fråga om vem ska ta första spadtaget?

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef i Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!