Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Västerlandet har redan gått under

"Vid Babylons floder / satt vi och grät, / när vi tänkte på Sion. / I pilträden som växte där / hade vi hängt våra lyror." (Ps. 137:1–2) Illustrationen är beskuren i vissa digitala format.
Foto: Illustration: Kent Wisti
Kent Wisti
Foto: Pressbild
Joel Halldorf
Foto: OLLE SPORRONG

När man inte längre kan räkna med att allt ska bli bättre – innebär det att förtvivlan är allt som återstår?

Bokaktuella Joel Halldorf och Kent Wisti skriver om hur vi måste återerövra hoppet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | HOPP. När förlorade vi egentligen framtidstron?

För en del finns en tydlig händelse, ett datum då tillförsikten slocknade. Någon grät när Berlinmuren föll, och det blev uppenbart att det man tagit för utopi var en gigantisk tragedi. För somliga gnagde kapitalismens många misslyckanden på framtidstron tills den kollapsade helt, tillsammans med ekonomin, vintern 2008. För andra var det personliga livshändelser som gjorde framtiden skrämmande: En älskad människas död, en skilsmässa, ett förlorat levebröd.

Men för de flesta har det kommit smygande. Man vaknar upp en dag och märker att tron inte längre finns där. Det är som när man förlagt en nyckel, men inte för sitt liv kan komma på när, var eller hur.

En människa utan framtidstro går böjd genom livet. Hur känner man igen ett samhälle som saknar tro? Kanske på att valkampanjerna handlar om hur mörka krafter ska hindras, men få politiker kan formulera en vision för var vi ska. Eller på att nostalgin breder ut sig: man blickar bakåt eftersom man inte kan föreställa sig något bättre än hur det var förr. Visst var det väl ändå så att folk fick hångla lite mer på Tage Erlanders tid? 

Tron på framsteget

Idag tror 59 procent av svenskarna att deras barn kommer att få det sämre än de själva har det. På nätet frodas preppingsajterna, och Hollywood tycks så övertygade om att apokalypsen står för dörren att de slutat göra film om undergången. Istället har de gått vidare till att skildra livet efter sammanbrottet: "A handmaid’s tale", "The rain", "The walking dead".

Olyckskorpar har kraxat förr, och de har ofta fel. Kanske kommer det ingen klimatkollaps, inte ens en systemkollaps. Kanske kommer våra demokratiska institutioner stå pall för populismens flodvågor. 

Kanske. 

Men i en mening spelar det mindre roll, för allt är redan annorlunda. Oavsett vad som kommer så lever vi redan efter det moderna västerlandets undergång.

För tron på framsteget var grundstenen för denna kultur. Den moderna människan kalkylerade med att framtiden skulle innebära ytterligare framsteg. Hon blickade inte bakåt, mot något svunnet paradis, utan framåt. Utveckling och stigande kurvor var inskrivna i alla de moderna -ismerna: socialism, kapitalism, darwinism. 

Ur "The handsmaid´s tale".
Foto: George Kraychyk/Hulu

Professor Per Ödling

"Från mörkret stiga vi mot ljuset" – orden ur arbetarrörelsens kampsång var en hel epoks refräng. Att vi i dag bara kan sjunga dem ironiskt eller nostalgiskt är ett tecken på att vi lever på andra sidan ett epokskifte. Djupt ner i vårt kollektiva medvetande har kontinentalplattorna skiftat. Vi är inte längre dem vi en gång var. 

Det är inte att undra på: i dag ser prognoserna dystra ut. Professor Per Ödling har tagit fram en formel som visar att Sverige med nuvarande utveckling kommer att vara en icke-liberal demokrati om åtta år. När det gäller klimatförändringar verkar de mörkaste förutsägelserna vara de mest exakta: bränderna är bara början.  

Vi kan inte längre räkna med framgång – innebär det att förtvivlan är allt som återstår? Nej, det finns ett alternativ: När prognoserna sviker måste vi söka hoppet.

Hopp är något annat än den kalkylerade framtidstro som kännetecknade den moderna människan. Kalkylen bygger på kontroll, medan hopp alltid är förenat med ovisshet. Ett hopp som man ser uppfyllt är ju inte något hopp – vem hoppas på det hon redan ser? 

Hopp är inte optimism

Hopp förväxlas ofta med optimism, men de är skilda saker. Optimism är en glädjekalkyl: att överskatta sina odds. Hopp är tillförsikt oavsett framtidsutsikter. Man tror att resan kan sluta väl även om det nu ser dystert ut. Tillit är hoppets innersta väsen. Att hoppas är att inse att man inte själv sitter vid spakarna, men att man kan lita på den som styr.

Vi går mot slutet av en valrörelse där religiösa minoriteter utmålats som problem, oavsett om det gällt bildning eller böneseder. En kultur som gjort sitt bästa för att döda Gud skyller sina problem på att Gud envisas med att återuppstå. 

Men politiker och andra behöver försonas med att religionerna är här för att stanna. Sverige är en del av världen, och i dag identifierar sig 84 procent av jordens befolkning som religiös; om några årtionden är siffran 87. Givetvis har varje tradition sina problem, det ska man inte blunda för – men det finns också saker att lära av religionerna.

Hit hör hoppet. Sekulära tänkare har inte haft mycket till övers för detta hopp. Marx, Nietzsche och Camus hävdade alla att hoppet distraherar människan från livet här och nu. Men stämmer det? 

Albert Camus.

Judarna förlorade Jerusalem

I den judiska traditionen är profeterna de som förmedlar hopp till de hopplösa. För 2500 år sedan förlorade judarna Jerusalem och sitt älskade tempel när de fördes bort i exil. Politikerna hade svikit och fienderna intagit landet. Israel var ett folk utan hopp: De hängde sina lyror i träden och satte sig ner vid Babylons floder och grät.

Då höjer profeten Jeremia sin röst. Han uppmanar de fördrivna att bygga hus, plantera trädgårdar, gifta sig och få barn. ”Jag ska ge er en framtid och ett hopp” hälsar Gud genom profeten. Hoppet ger dem kraft att leva och verka för ett gott samhälle: ”Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra”.

Den som lever på kalkyler ger upp när svårigheterna blir för stora. Vad spelar det för roll om jag engagerar mig politiskt, slutar flyga, källsorterar eller går och röstar – det går ju åt helvete med klimatet och demokratin ändå! Men den som lever på hoppet gör det rätta oavsett vad resultatet beräknas bli. Om man försonats med att framtiden inte går att kontrollera gör man det goda för att det är rätt, inte för att det ger ett visst resultat. 

Kristendomen och hoppet

Kärleken beskrivs ofta som den kristna trons signum, men den är också – likt judendomen – en hoppets religion. I diktsviten ”Portalen till hoppets mysterium” skildrar den franske författaren Charles Péguy tron, hoppet och kärleken som tre systrar. Men det är hoppet som springer före och drar de andra med sig. Metaforen är talande: när hoppet slocknar börjar allt gå utför. Men så länge hoppet lever drar det allt annat med sig.

Hoppet är den kraft vi behöver för att bevara kärleken i en tid då så många kurvor pekar åt fel håll. Vi kan inte längre vara en kultur som lever på kalkyler, för som prognoserna nu ser ut föder det bara uppgivenhet, förtvivlan och, i en förlängning, rädsla och hat.

Det är dags att ta ner lyrorna från träden. Det är tid att sjunga hoppets sånger. 


Av Joel Halldorf

Kent Wisti

Joel Halldorf är medarbetare på Expressens kultursida, teolog och aktuell med boken ”Gud: Återkomsten” (Libris).

Kent Wisti är präst, bildkonstnär och aktuell med boken ”De tillhöriga” (Libris).


LÄS MER - Joel Halldorf: Rädda den liberala demokratin - gå i kyrkan