Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vårt enda problem är inte att SD kraschat festen

Per Svensson, politisk redaktör på DN. Foto: WEYLER FÖRLAG
Maria Ludvigsson, ledarskribent på SvD.

Svenska liberaler utgår fortfarande från att vi lever i den bästa av världar.

Joel Halldorf undrar vad ledarskribenterna på DN och Svenska Dagbladet har för idéer för framtiden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Att somna in stilla, omgiven av sina närstående, i hopp om att man gjort sitt bästa för att vara en god make, far, bror, son och vän. Därefter jordfästas på kyrkogården i närheten, med utsikt över Östergötlands fält och skogar. Det vore, som jag ser det, en god död.

Och jag tror egentligen att jag, Per Svensson och Maria Ludvigsson har en ganska lik bild av hur både ett gott liv och en god död ser ut. 

Vi är också eniga om att det Expressen rapporterade om förra veckan, att en man legat död i sin lägenhet i Södermalm i tre år, inte kan räknas som en god död. Men händelsen får både Svensson (DN 25/11) och Ludvigsson (SvD 26/11) att rycka ut till den rådande ordningens försvar – och kritisera mig som har pekat på bristerna

Svensson vänder sig mot tanken att den liberala individualismen leder till ensamhet, medan Ludvigsson menar att ”Halldorf och de konservativa” har en för stor tilltro till politiken om vi tror att den kan lösa ensamhetens problem.

Ekonomiskt går det uppåt, men de flesta andra kurvor pekar åt fel håll.

Två saker tillskriver de mig som jag aldrig påstått: att svenskar är ensammast i världen och att jag själv är konservativ. I och för sig är teologin, inte politiken, mitt intellektuella modersmål, och envisas Sveriges största ledarsidor med att kalla mig konservativ ligger det kanske något i det. Men jag undrar vad de har för grund för det: Eftersom jag varken förordat sambeskattning eller stängda gränser misstänker jag att det handlar om min kritik av dagens liberalism. Men antyder inte det snarare en brist på liberal självkritik – i värsta fall självgodhet?  

För mig är pudelns kärna i denna diskussion följande: går utvecklingen i rätt riktning, och om inte – bör vi göra något åt det? Mitt svar på fråga ett är nej. Ekonomiskt går det uppåt, men de flesta andra kurvor pekar åt fel håll.  

Andelen unga med psykiska besvär har fördubblats sedan åttiotalet. Självmordsstatistiken bland unga ökar. Psykisk ohälsa står för 46 procent av alla sjukskrivningar; diagnosen ökade med 129 procent mellan 2011 och 2017. Föreningsengagemanget går ner, idrottsrörelsen undantagen (Gud signe dem!), liksom lokalpolitiskt engagemang. De ekonomiska klyftorna växer. 

Det här är inte sunt och välmående samhälle – och på något plan tror jag att både Svensson och Ludvigsson håller med om det. Det för oss till den andra frågan: bör vi göra något åt det? Här skiljer sig våra svar sig åt. 

Det har på sistone blivit en populär gren tidningar emellan att läsa igenom varandras ledarsidor. När jag går igenom DN:s och SvD:s ledare hittar jag väldigt få reformförslag. Man slår ner på dysfunktionella myndigheter, kritiserar en och annan samhällstrend, tycker att islamism är illa och vill skärpa någon lag. Men mest av allt ondgör man sig över SD och populismen. 

Denna idébrist beror på att svenska liberaler har hamnat fel i sin analys: De utgår från att vi lever i den bästa av världar – som DN:s ledarredaktion formulerade det i somras: ”Vi har det så bra i väst att vi aktivt måste leta problem med systemet.” (7/6) Med den världsbilden blir vårt enda problem att SD kommit för att krascha festen. 

Jag menar att vi behöver en politik som stärker samhället.

Men det är bättre – sannare och mer konstruktivt – att se populismen som ett symptom på andra problem. Just nu finns två rörelser i svensk politik: Dels de som säger att allt är väl, och det enda som krävs finjusteringar av den rådande ordningen – typ slopad värnskatt samt legalisering av knark och dödshjälp. Dels de som rör sig i riktning mot SD. 

Min kritik bottnar i en tredje hållning: Jag menar att vi behöver en politik som stärker samhället. Det handlar om att se till att rättsväsende och välfärd fungerar och de ekonomiska klyftorna hålls i schack. Men också om att institutioner, organisationer och beteenden som bygger gemenskap gynnas: Familjer, frivilligengagemang, föreningar, folkrörelser, fackföreningar.  

Ludvigsson beskriver detta som konservativt, själv har jag prövat att kalla det relationell liberalism. För jag har inte uppfattat liberalismen som så smal att den skulle vara oförenlig med en aktiv familje- och civilsamhällespolitik. 

Men om den är det, då har vi problem på allvar. För då kommer vi få läsa ledartexter som hävdar att liberalismen är felfri – och skulle det eventuellt finnas några problem kan politiken ändå inte göra något åt dem – tills Åkesson blir statsminister. Men som jag ser det är en politik för små gemenskaper det enda som står mellan oss och en massiv nationalistisk backlash.  

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”.

Är tiden ute för sossen som landsfader? 

Varför går det så dåligt för Stefan Löfven? Torbjörn Nilsson och Jenny Lindahl analyserar Socialdemokraternas kris. 

Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen med Karin Olsson som programledare.