Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varsågoda alla chefer, här är ert nyårslöfte!

Alexandra Pascalidou.
Foto: LISA MATTISSON

Med Black lives matter-rörelsen tog ordet minoritetsstress ett kliv in i stugvärmen. 

Alexandra Pascalidou går till botten med vems ansvar den är – egentligen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. När detta an(n)us horribilis närmar sig ett efterlängtat slut är det dags att sammanfatta det i årets ord. Förutom de uppenbara grekiska orden: pandemi, panik, kris, kaos, paranoia, polemik och de latinska – isolering och distansering – som översvämmat våra liv har vi massmobiliseringarna mot diskriminering, stigmatisering och marginalisering. 

I medier har många, inte minst på SVT och SR (Expressen, 24/10), vittnat om vad det innebär att avvika från normen. Andras tystnader har varit lika talande. I dess kölvatten har ett nytt ord dykt upp: minoritetsstress

För undertecknad fick ordet en förlösande effekt. Plötsligt föll både pusselbitar och polletter på plats. Pulspåslaget och andnöden när jag får gå på tå över äggskal och vara på min vakt med garden uppe, rustad med en hel arsenal av slitna uttryck för att beskriva denna stegrande oro över allt som kan tänkas, tolkas och yttras gentemot mig och alla som mig – som jag inte känner men ändå tycks tillhöra. Detta molande larm som invaderar bröstkorgen är inget jag är ensam om. 

Värst drabbade är mina svarta systrar och bröder. 

Forskningen fokuserade först på sexuella minoriteter.

Minoritetsstress är ordet som beskriver hur personer som ingår i stigmatiserade minoriteter drabbas av fysiska och psykiska påfrestningar på grund av sin minoritetsstatus. Forskningen fokuserade först på sexuella minoriteter men såg snart att denna stress påverkar alla stigmatiserade grupper – relaterade till kön, klass, etnicitet och hudfärg. 

För att rota vidare ringer jag psykologen Hanna Wallensteen som är specialiserad på minoritetsstress. 

Hanna Wallensteen är psykolog och föreläsare.
Foto: Talarforum / Talarforum

Att ordet slog igenom just i år menar hon beror på att frågor om psykisk ohälsa i relation till etnisk identitet och hudfärg aktualiserats sedan George Floyd mördades och Black lives matters marscherade mot rasism och orättvisor. 

– Internetgenerationen är påläst, engagerad och organiserad kring frågor om rasism på ett sätt vi inte tidigare sett i Sverige, säger Wallensteen som själv är adopterad från Etiopien. 

– I miljöer där vitt är norm och beslutsfattare så gott som alltid är vita möter välutbildade, drivna unga vuxna med utländsk bakgrund negativa förväntningar, begränsade utvecklingsmöjligheter, ifrågasättanden och hinder som deras vita jämnåriga slipper. När de påtalar orättvisorna kan reaktionen från den vita majoriteten i bästa fall bli förvåning och oförståelse, i värsta fall skarpa tillrättavisningar, förnekelse och uppsägningar, fortsätter hon.

Det finns tre strategier som personer som upplever minoritetsstress använder sig av.

Att upprepade trakasserier, mikroaggressioner och kränkningar faktiskt ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, depression, ångest och beroendesjukdomar talas det sällan om. Konsekvenserna varierar beroende på intensiteten och frekvensen av bemötanden som förlöjliganden, förminskanden, hot, våld och diskriminering. 

Det finns tre strategier som personer som upplever minoritetsstress använder sig av, enligt Hanna Wallensteen. Den ena är att bli extra vaksam på negativt bemötande. Den andra handlar om att tona ned sitt annorlundaskap och försöka likna majoriteten. Den tredje strategin handlar om att anta de negativa föreställningarna och därmed se ner på sig själv. Att internalisera hatet. 

När företag hänvisar utstötta anställda till psykologen är det något som skaver. Som att indirekt skuldbelägga offer och låta dem bära förövarnas ansvar. 

Är det inte snarare de som diskriminerar som borde gå i terapi för att bryta sitt beteende?

– Absolut! Men det ena utesluter inte det andra. Det vore som att säga att en slagen kvinna inte ska erbjudas hjälp eftersom det är gärningsmannen som behöver hjälp att bryta sitt mönster. Arbetet mot diskriminering och orättvisor behöver ske på flera plan samtidigt, säger Wallensteen. 

Vi är än så länge ovana vid att prata om hudfärg och etnicitet.

Är det så att de som med påfallande iver avfärdar rättvisekrav som ”identitetspolitik” i själva verket lider av majoritetsstress? 

– Vår svenska självbild utgår ifrån att vi är ett antirasistiskt och jämställt folk. Vi har inte någon omfattande tradition av att kritiskt granska vår egen del i exempelvis den transatlantiska slavhandeln, vår behandling av våra urfolk och vårt rasbiologiska institut. När vi lär oss mer om minoritetsstress och rasism i Sverige, skulle vi kanske kunna tala om en majoritetsångest. Alltså vita svenskars oro över att bli negativt bedömda utifrån stereotyper om vita som grupp. Oro över att uppfattas som rasist, okänslig eller självgod trots välvilliga avsikter. Men till skillnad från minoritetsstress så skulle en sådan majoritetsångest bara aktiveras i specifika situationer, medan minoritetsstress är resultatet av en historisk hierarki, ständigt närvarande i alla delar av samhället, svarar Hanna Wallensteen och fortsätter:

– Vi är än så länge ovana vid att prata om hudfärg och etnicitet, men det är inte jättelänge sedan som det var lika obekvämt att prata om kvinnors rättigheter. Övning ger färdighet. 

Se där ett nyårslöfte som varenda mellanchef och företagsledare kan ta med sig: Låt oss slippa den minoritetsstress som kostar pengar, liv och lidande. 

Gott nytt år!


Av Alexandra Pascalidou

Alexandra Pascalidou är journalist, programledare och författare. Hennes senast bok är ”Mammorna”.




Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=77296&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.