Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varför säger vi att varje ny tv-serie är den bästa?

Anya Taylor-Joy i ”Queen's gambit”.
Foto: PHIL BRAY/NETFLIX / PHIL BRAY/NETFLIX QG_106_PB_08873
Love Bonnier
Foto: Pierre Björk / Privat

Love Bonnier ser hur det går inflation i hyllningar.


Den här artikeln går att kommentera. När du har läst får du gärna dela med dig av dina tankar längst ner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Nu är det ”Queen’s gambit”. Innan det ”Kärlek och anarki”. ”The morning show”, ”Big little lies”, ”Sex education”, ”House of cards”. I de vardagliga samtalen duggar de positiva omdömena, eller ”tipsen” anmärkningsvärt tätt när det kommer till tv-serier.

Mer sällan har någon sett något dåligt, och mest ovanligt är att någon tycker en serie är ”helt ok”. Man ”måste se”, det är ”en fyra genom de första avsnitten som slutade på en femma” eller något man blir ”helt fast i, går inte att stänga av”.

De stora, dyra serierna är för det mesta bra, så klart. Streamingtjänsternas kapprustning, med ständigt växande budgetar, och att Hollywoods skådespelarelit förflyttar sig mot formatet bidrar.

En vanlig Hollywood-film är bra, en vanlig serie är fantastisk.

Men vilken annan kultur eller underhållning lovordas på samma sätt? Hade det inte framstått lite märkligt om varje film någon sett var den bästa någonsin som alla måste se? De flesta högbudgetfilmer är också bra, åtminstone i samma bemärkelse – men får sällan samma orimliga omdömen för helt vanliga prestationer. En vanlig Hollywood-film är bra, en vanlig serie är fantastisk.

Skulle det kunna vara så att när man har sett runt tre avsnitt – så långt man behöver för att ”komma in i” en serie enligt expertisen – så har man redan investerat så mycket i karaktärerna, varit med om så många känslomässiga berg- och dalbanor och cliff hangers att det kostar mer att sluta än att fortsätta?

Vi skulle också behöva mer diskussion om vad som händer när film ersätts av serier.

När det sedan plötsligt gått tio timmar på en vecka och man faktiskt inte kunde stänga av, varje avsnitt slutade nämligen på ett så spännande sätt, då måste det väl vara bra? Jättebra till och med? Något alla ens vänner också måste se så att man kan prata om det.

Martin Scorsese fick kritik för sitt påstående att Marvel-filmerna inte är ”cinema” – utan har mer gemensamt med nöjesparker än med film som konstform. Filmbranschens konsolidering är även den ett stort problem, men är det den akuta striden? 

Vi skulle också behöva mer diskussion om vad som händer när film ersätts av serier, och hur dessa verkar sätta vanliga mekanismer för kvalitetsbedömning ur spel.



Av Love Bonnier

Love Bonnier är skribent och grundare av kommunikationsbyrån 500 Stockholm.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=75743&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.

KOMMENTERA ARTIKELN

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Expressen möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till expressen.se. Expressen granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Läs mer om kommentering här.