KULTURDEBATT. Visst, Ola Wikander, det är ingalunda oundvikligt att gå över till ”dom” som normalform i skriftspråket. Det är, som du skriver, en fråga om val mellan ”medvetna språkpolitiska hållningar” (Expressen 13/4).
Men hur ser hållningarna ut? Det skriver du inte om.
Man kan ställa kulturminnesvårdaren mot socialingenjören. Den förra (Eller den förre? Hur är det med denna -e och a-böjning som du menar är så levande och okomplicerad i skriftspråket?) menar att skriftspråket ska vara det samma genom århundraden, ett minnesmärke över sin långa historia. Nya ord för nya företeelser behövs ju, men grammatiken får inte röras. Kostnaderna får vi ta. Vi avsätter ett par svensktimmar i månaden genom hela högstadiet och gymnasiet åt att öva ”de” och ”dem”. Det måste ha prioritet framför litteraturläsning och eller att lära sig skriva utredande text.
Fylleriövningar, haltande tumregler och förenklad betygssättning! Fyll i rätt form: ”De/dem som säger de/dem behärskar alla de/dem svåra pronomenvalen tror jag inte på.” Tre rätt ger minst B i svenska.
Det skulle inte rädda oss från otaliga felanvändningar på sociala medier och annat spontant skrivande. Men kanske räcker det för att upprätthålla de-dem-normen i tryckta skrifter.
Paradoxalt nog är kanske socialingenjören den sanna kulturminnesvårdaren.
Varför inte mer kulturminnesvård? Med kraftfullare ansträngningar kunde vi återinföra pluralböjda verb, norm i skriftspråket till 1940-talet, om än utdöda i (mellansvenskt) tal sedan 1700-talet. Dags alltså att återuppta dom långa diskussionerna om varför det ska heta ”Ola och hans anhängare ogilla dom” men ”Ola med anhängare ogillar dom”? Vi kunde till och med återuppliva tregenussystemet som var (vacklande) norm i skrift till mitten av 1700-talet, med bara han/hon/det som tillbakasyftande pronomen: ”Kommittén lyssnade till invändningen. Han godtog henne.”
Socialingenjören tänker annorlunda: det standardiserade skriftspråket ska vara ett lättillgängligt redskap för så många som möjligt att skriva till varandra på någorlunda jämlika villkor. Det är alltid svårt att lära sig skriva, skriften kan inte vara en spegel av talet och en skriftspråksnorm måste vara stabil och i så måtto konservativ. Men med det sagt är det en stor tillgång att kunna lita till sin språkkänsla när man skriver. Man ska inte fyllas av grubbel över högfrekventa småord. Vi säger allt oftare kommer resa i stället för kommer att resa. Låt oss också kunna skriva kommer resa. Nästan alla, också finlandssvenskar numera, säger dom. Låt oss skriva dom.
Paradoxalt nog är kanske socialingenjören den sanna kulturminnesvårdaren. Redan Almqvist talade om hur folkets språk var den riktiga svenskan. Stavningsreformen 1906 strävade efter att närma tal och skrift, så att breda folklager fick lättare att hävda sig även i skrift inför det demokratiska genombrottet.
I svensk språkpolitik har närhet mellan tal och skrift setts som en demokratisk tillgång. Den språkpolitiska hållningen gör nog en dom-reform just oundviklig.
PS. Rätt svar på fylleriövningen: ”De/dem [båda går bra] som säger de behärskar alla de svåra pronomenvalen tror jag inte på.”
TIDIGARE INLÄGG I SPRÅKDEBATTEN
Av Olle Josephson
Olle Josephson är professor i nordiska språk, författaren till boken Språkpolitik (2018) och var 2000-2008 chef för Svenska språknämnden och Språkrådet.