Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varför blundar ni för sexualitetens makt?

Amit Rahav och Shira Haas som Yanky och Esty i Netflix-serien ”Unorthodox”.Foto: ANIKA MOLNAR/NETFLIX
Rebecca Selberg.Foto: Sarah Hirani/Lunds universitet.
Joel Halldorf.Foto: OLLE SPORRONG
Gustaf Johansson.Foto: Privat

Debatten om tv-serien ”Unorthodox” har handlat om kollektivet versus individen.
Rebecca Selberg påpekar att debattörerna missar poängen: makten över reproduktionen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Samhället går inte att förstå utan att ta hänsyn till genus och sexualitetens organiserande kraft. Detta bevisas senast av debatten om tv-serien ”Unorthodox”, som nu tre herrar filosofie doktorer analyserat utan att lyckas identifiera den grundläggande konflikten: den om makten över reproduktionen. 

Först ut var Jesper Ahlin Marcetas i Aftonbladet, som hänvisade till sju filosofer från John Stuart Mill till John Rawls (och för övrigt namngav fler ”John” än kvinnor), utan att komma längre än att det existerar en spänning mellan kollektivet och individen. 

Det är sant som Ahlin Marcetas skriver att gemenskapens normer och värderingar håller seriens Esty fången – men varför är normerna långt mer tvingande för kvinnorna än för männen? Varför kan Moishe röka, dricka och spela, och tillåtas gå in och ur den ”konservativa gemenskapen”, medan kvinnorna kontrolleras minutiöst? 

Feminister har sökt svaret på den frågan sedan åtminstone 1884, och många har landat i att det handlar om den historiskt avgörande relationen mellan sexualitet, ägande och makt. Exempelvis visar den italienska filosofen Silvia Federici hur medeltidens häxjakter handlade om att återställa maktbalansen i ett Europa som efter digerdöden fått ett allt starkare proletariat, som krävde högre löner och organiserade moratorium mot skuldindrivning. 

I akuta politiska konflikter riktas också ofta våldet mot just kvinnor.

Bristen på arbetskraft och överflödet av jord och boskap hotade eliten, vars motdrag jämte en medeltida variant på privatiseringar blev en allomfattande repression mot homosexuella praktiker och mot kvinnor, där inte minst frågan om abort kom att stå i centrum. Till detta kom alltså också häxjakterna, som enligt Federici spelade rollen att disciplinera kvinnor, särskilt de som utmanade genom att hävda kvinnors rätt till den egna kroppen och avkomman. 

Så stabiliserades den patriarkala kontrollen över den mänskliga återväxten, en avgörande aspekt av den politiska och ekonomiska maktens konsolidering. Och mönstret är synligt genom historien. Feministiska forskare har konstaterat att i gemenskaper vars fortlevnad tycks hotad tenderar den moralbaserade kontrollen över framför allt kvinnors kroppar att öka. 

Etnografiska studier av såväl kurdiska som chassidiska kvinnors erfarenheter ger stöd åt den bilden. I akuta politiska konflikter riktas också ofta våldet mot just kvinnor. I en numera klassisk analys konstaterar Carolyn Nordstrom att det fysiska och emotionella förintandet av kvinnor i krig genom till exempel sexuell tortyr syftar till att förstöra ett samhälles sociala väv, och därmed tvinga det till underkastelse. 

Det är i denna tradition som genusforskare har tolkat exempelvis den argentinska militärdiktaturens (1976–1983) bortrövande av motståndares barn. Rita Arditti visade i sin bok om abuelas [mor- och farmödrarna, reds anm] på Plaza de Mayo i Buenos Aires att regimen jämställde ”nationen” med ”familjen”, och därför också vinnlade sig om att straffa särskilt kvinnor som kunde tänkas fostra framtida dissidenter. 

Soldater på Plaza de Mayo efter att militären tog makten 1978 i Argentina.Foto: EDUARDO DI BAIA / AP

Feminister har förtjänstfullt fångat dessa processer även skönlitterärt. Kändast är Margaret Atwoods ”Tjänarinnans berättelse” (1985), slappt avfärdad av Joel Halldorf (Expressen, 16/4) som en ”uttjatad historia” om ”en ung person som förtycks av en sekt men bryter sig loss”. 

En snål tolkning som fullständigt missar poängen. Om detta tycks Gustaf Johansson enig, men inte heller han ser den avgörande konflikt som ”Unorthodox” faktiskt kretsar kring. Nu är våra gemenskaper återigen i kris, och vad ser vi hända? Förutom att våldet mot kvinnor ökar tar makthavare chansen att försöka begränsa aborträtten. ”Unorthodox”, liksom ”Tjänarinnans berättelse”, är naturligtvis historier som visar på den allestädes närvarande spänningen mellan gemenskap och individualitet. Mer än så är de berättelser om kvinnor som gör motstånd – tjatigt, tycker docenten i kyrkohistoria, men knappast något att underskatta. 

Ytterst är dock dessa berättelser viktiga tolkningar av den patriarkala maktens behov av att kontrollera kvinnors liv och kroppar, och kvinnors behov av frihet. 

Oeniga om allt annat tycks debattörerna förenas i sin blindhet inför just detta.  

 

 

Av Rebecca Selberg

Rebecca Selberg är doktor i sociologi och lektor i genusvetenskap vid Lunds universitet.

 

 

 

Kan vi verkligen räkna virus som liv?

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin och författaren Aase Berg på videolänk om isoleringstillvaron, varför poesi inte ska läsas på en scen och om vad ett virus egentligen är för något.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och författaren Stefan Lindberg. Se det avsnittet nedan.