Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varför agerar vi inte mot den islamistiska terrorn?

Fransmän protesterar efter mordet på Samuel Paty.
Foto: AIT ADJEDJOU KARIM/AVENIR PICTURES/ / STELLA PICTURES/AIT ADJEDJOU KARIM/AVENIR PICT
Efter mordet samlades människor till en blandning av vaka och protest, här utanför Paris.
Foto: JULIEN DE ROSA / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Hynek Pallas.
Foto: OLLE SPORRONG

Varför har inte det islamistiska våldet i Frankrike lett till större protester?

Hynek Pallas efterlyser kollektiv kamp för våra individuella rättigheter. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Vad krävs för att ett mord ska bli politiskt? För att det ska tända en gnista så stark att det leder till närmast global eftertanke? För att man efteråt känner sig manad att stå upp?

När Minneapolispolisen dödade George Floyd i slutet av maj blev svaret tydligt. Black lives matter-protesterna flammade till en eld som lämnade USA – som till och med trotsade pandemirestriktioner i svenska städer. 

Utan att relativisera dessa reaktioner på rasism, bör vi ställa oss frågan varför det bestialiska mordet på den franske skolläraren Samuel Paty inte tände något liknande utanför Frankrike. Det är inte mindre värden på spel när en lärare halshuggs för att han har visat skolbarn Muhammedkarikatyrer – kommer det bli annorlunda efter den senaste misstänkta terrorattacken i Nice? 

Den som till exempel tror att tystnaden om detta gagnar muslimer göder i slutändan bara den islamofobi som utgår ifrån att muslimer är en enhetlig grupp. En som står bakom mord i religionens namn. 

'Moraliskt oklar' kallade de Gonneville frågan.

I Sverige ledde oförmågan till tydligt ställningstagande efter Patys död till ett intressant meningsutbyte mellan Frankrikes ambassadör Etienne de Gonneville och en journalist. I SVT:s Agenda, mitt under samtalet om det avskyvärda i en halshuggen lärare, frågade journalisten ambassadören om Frankrike på något sätt ska ”visa respekt inför” att muslimer kan känna sig kränkta av karikatyrer. 

”Moraliskt oklar” kallade de Gonneville frågan. Och pekade på hur den förflyttar saken dit islamister vill ha den. al-Qaida använde på samma sätt Charlie Hebdo i sin propaganda: Se vad ogästvänliga det västerland ni lever i är! Se hur de hatar er! 

Man kan tillägga att det också är vad den nationalistiska ytterhögern vill. Och när även moderata samhällskrafter – journalister i Sveriges viktigaste samhällsprogram – reducerar muslimer till ett gäng sköra snöflingor så hjälps vi åt att bygga yttrandefrihetskullar för dessa rasister att fajtas på. Liberaler blir då närmast tvungna att stå upp för den ”yttrandefrihet” de ”försvarar”.

Tyst minut till minne av Samuel Paty innan fotbollsmatchen mellan Lorient och Marseille i franska högstaligan.
Foto: PHILIPPE LECOEUR VIA WWW.IMAGO-IMAGES.DE / IMAGO IMAGES/PANORAMIC WWW.IMAGO-IMAGES.DE

En bättre metod är att rycka de här argumenten från samtliga extremister och förenas för ideal och rättigheter. 

Låter det högtravande? Det intressanta, och kanske svar på den dåliga uppslutningen efter mordet på Paty, är att rättigheter som diskuteras här är sådana vi tar för givet: vi säger ju vad vi vill, trycker vad vi vill, utbildar oss fritt.   

BLM-protesterna visar tvärtom på glöden i att kämpa för något man anser saknas – brister i samhällen. Blickar vi åt andra håll i världen ser vi samma sak.

Som när författaren Nils Håkanson (Expressen 28/10) skriver om stoltheten i protesterna i Belarus och pekar på landets litteratur – en som ännu innehåller ideal. ”Vår” litteratur innehåller inget som höjer oss – inget att vara stolt över. Ska man dra denna Håkansons kulturanalys vidare till varför just BLM-protesterna fylls av samma glöd så är ju ideal som förpliktigar och ”höjer” vad man faktiskt hittar i dagens svarta amerikanska litteratur, film och musik. 

Men var hittar man numera ideal och förpliktelser i värnandet av universella västerländska institutioner och rättigheter? Blotta uttrycket är i dag stabilt förknippat med att vara närmast rasist. Som minst stockkonservativ. 

Vi samlas inte och protesterar attacker mot mänskliga rättigheter.

Dessa rättigheter omformuleras också gärna av just konservativa till ”kulturfrågor”. Som när Dan Korn i Kvartal (28/10) skriver om muslimer som invandrargrupp i ständig konflikt med en majoritet vars kultur de måste underkasta sig. Där karikatyrerna som ”reaktion på ett mord i islams namn” ska användas som markering mot dem.

Liberaler – om än inte alltid en postkolonial vänster – ryggar av naturliga skäl för det slags grupptänkande som Korn ger uttryck för. 

Själv ser jag de uteblivna protesterna i offentligheten inte som ett sätt att tiga ihjäl konservativa med kulturgruppfantasier – utan vad som ger dem rätt. 

Vi samlas inte och protesterar attacker mot mänskliga rättigheter – i detta fall yttrandefrihet och barns rätt till liberal utbildning – för att vi tillhör en grupp. De är tvärtom givna oss som individer. Vilket inte är en motsats till att vi kämpar gemensamt. Tvärtom kräver det kollektiv kamp. Men den sker genom att vi alltid understryker det universella som förenar oss, inte det som delar upp oss i grupper.   

Detta innefattar den förkrossande majoritet muslimer som är emot mord i religionens namn. En majoritet som nog heller inte vill se journalister blanda samman en halshuggen lärare med vad muslimer i gemen eventuellt anser om karikatyrer. 

Paty var lärare – han hade hållit i samma lektion i många år.

Några corona-trotsande jättedemonstrationer för Samuel Paty och andra franska offer lär vi inte få se i Stockholm. Men precis som BLM även har lett till stor eftertanke på svenska redaktioner finns det åtskilligt annat att göra bortom den ytliga symboldiskussionen om man ska visa karikatyrer eller inte. 

Paty var lärare – han hade hållit i samma lektion i många år. För att bättre förstå frågan, och eftersom han hade många muslimska elever, tog han en kurs hos Institut du monde arabe. Det var inte tom plakatviftande hädelse han syftade till – utan fostrande, bildande samtal. Blicken ska riktas mot hur sådana kan se ut. 

Den svenska journalisten och Mellanösternexperten Bitte Hammargren frågade sig exempelvis på Twitter (25/10) hur man ska få progressiva muslimska lärda att nå fram till radikaliserade unga. Delvis svarade hon själv, när hon pekade på den syriske sufiern Mohammed Yaacoubis öde. 

https://twitter.com/bitteham/status/1320285580941545472

Yaacoubis, som under sin tid som gästforskare i Sverige var landets islamistisk mest lärde, fördömde IS – deras dåd kallade han ”corruption of the earth”. Han inledde tidigt dialog med en rabbin i Göteborg. Men Yaacoubi, till glädje för radikala krafter, nekades uppehållstillstånd. Han har senare inte fått resa in i landet när människorättsorganisationer har bjudit in honom.

Här saknas myndighetsförståelse och gedigen redaktionell kunskap. I fallet Stram kurs och Koranbränningarna var medierna avgjort bra på att hitta yttrandefrihetsvinklar, ta häftiga bilder på upplopp i motljus och registrera varje ”Allah akhbar” som ropades där. Sämre på att skildra imamer och andra auktoritetsfigurer som träget arbetade för att situationen inte skulle urarta. 

George Floyds död blev större än en amerikansk angelägenhet eftersom det finns rasism också i Sverige. Samuel Patys död liksom offren i Nice är större än en fransk angelägenhet eftersom dessa terrordåd och processerna kring dem i dag finns i hela västvärlden. 

Ingetdera löses med ytlig symbolik eller blind tystnad.  



Hynek Pallas är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Ex. Migrationsmemoar 1977–2018”.





Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=74683&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.