Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Var det mitt öde att få cancer vid 32?

Payam Moula.
Foto: VICTOR SVEDBERG
Jean-Léon Gérôme, ”Diogenes”, 1860.
Foto: Walters art museum

Tvärtemot mot vad vi tror ligger vår bästa tid framför oss. 

Payam Moula hoppas på en politik för överflödets tid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. I taxin på väg hem från Karolinska tar jag nästa telefonsamtal samtidigt som chauffören tittar på mig i backspegeln. Vilka tankar far igenom hans huvud? Vad tänker en person som kör hem någon med cancer? 

Jag var 18 år och hade precis börjat studera filosofi när jag först kom i kontakt med Diogenes. Han levde omkring 404–323 f.Kr. och menade att lyckan står att finna i behovslösheten. I en berömd anekdot ligger han som vanligt och vilar i sin tunna när han får besök av Alexander den store. Den makedonske kungen erbjuder att uppfylla alla Diogenes önskningar. Diogenes ber då kungen om en sak – att flytta på sig så att han inte skuggar solen.

Diogenes var extrem i sitt levnadsätt. Att fullkomligt göra sig av med sina mänskliga begär är varken möjligt eller önskvärt. Men kärnan i stoicismen handlar om att anpassa sina önskningar utefter verkligheten och att acceptera det som inte kan ändras. Om olycka kommer av otillfredsställda begär blir den bästa strategin för att nå lyckan att göra sig av med begären. Lyckan finns på så vis inom vår makt.

Det finns en logik bakom stoicismens nyfunna popularitet.

Dagen jag fick mitt cancerbesked mindes jag de gamla stoikerna. Om mitt öde var att få cancer vid 32 års ålder så var det bästa att acceptera situationen och anpassa sig därefter. Jag är inte ensam om att tänka i dessa banor, stoicismen har fått ett uppsving i modern tid. Vi kan idag läsa om hur ett stoiskt sinne kan hjälpa oss i coronatider, göra oss till bättre chefer och varför dagens stoiker uppmanar till kallduschar, flerdagarsfasta och långpromenader i regn.

Det finns en logik bakom stoicismens nyfunna popularitet. Materiell konsumtion och statusjakt leder inte per automatik till lycka. Den som i ett kapitalistiskt samhälle oreflekterat försöker tillfredsställa alla sina begär kommer aldrig att lyckas. Vi får för snabbt nya begär. Vårt boende, våra resmål och våra kroppar. Ingenting duger, allt kan bli bättre.

På så vis kan stoicismen påminna oss om vikten av måttfullhet och förnöjsamhet. Men, den är i grunden skapad för en annan tid. En av de mest berömda stoikerna var Epiktetos som från början var slav. Det är enkelt att förstå varför en slav mer smärtfritt tar sig genom livet om hen gör sig av med viljan att vara fri. Vi kan förstå varför människor som är dömda till fattigdom, sjukdom och usla levnadsvillkor mår bättre av att lägga de utopiska begären åt sidan och acceptera rådande omständigheter.

Våra begär är inte utopiska. Tvärtom.

I dag behöver vi inte acceptera något av detta. Våra begär är inte utopiska. Tvärtom. Vi lever i en tid som kännetecknas av överflöd. Min generation har i ärlighetens namn inte upplevt något annat, även om många berövas sin del. Det råder varken brist på rikedomar, föda, sjukvård, kunskap eller andra nyttigheter. Allt människan någonsin önskat sig finns i överflöd.

Att vi nått överflödsamhället innebär inte att historien är slut. Vi kommer fortsätta bota sjukdomar, utveckla ny teknik och förbättra förutsättningarna för det mänskliga livet. Men det faktum att vi lever i överflöd har ännu inte sjunkit in. Det är ett historiskt skifte som förändrar politikens fundament. Grunden för samhället är nu en annan än tidigare. Frågorna vi borde ställa är andra.

Tyvärr härstammar ännu samtidens politiska frågeställningar från förra seklet, som tidigast. Utgångspunkten kommer från tänkare som brottades med en annan verklighet, under helt andra förhållanden. Eftersom vi ännu inte anpassat politiken utifrån överflödssamhället så fortsätter vi jobba åtta timmar om dagen och höjer pensionsåldern, fastän vi inte behöver. Därför lider en miljon svenskar av ofrivillig ensamhet, därför skjuter psykisk ohälsa i höjden och därför fortsätter vi underfinansiera och underbemanna det viktigaste vi har i våra samhällen; verksamheterna som tar hand om våra barn, sjuka och äldre. Därför har vi fortfarande ett ekonomiskt system som ger ett fåtal rika allt de inte behöver, medan en majoritet blir utan allt de förtjänar.

Våra prioriteringar är utdaterade, vår fördelning av resurser obegriplig.

Inget av detta är rimligt. Våra prioriteringar är utdaterade, vår fördelning av resurser obegriplig. Det finns inte längre några bra orsaker till våra samhällsproblem och mänskliga missöden. Det finns bara ursäkter. 

När den här texten publiceras har jag nyligen opererats och en enklare behandling väntar om inget oväntat inträffar. Jag hade tur. Däremot kan en cancerdiagnos få en att ifrågasätta sina prioriteringar i livet. På liknande sätt borde en pandemi få ett samhälle att ifrågasätta sina. Tyvärr tar förändringar på samhällelig nivå tid. De politiska samtalen i närtid kommer sannolikt fortsätta utan större inverkan av pandemin. Mattias Svensson kommer ge ut en ny bok om de för mänskligheten viktiga frågorna om Systembolaget och rökförbud på krogen. En ny högertidning kommer lanseras av mångmiljonärer och klimatkrisen kommer fortsatt inte behandlas som en kris.

Detta kan jag inte påverka. Men kanske kan jag vara med och skynda på det skifte som onekligen kommer, klivet när vi lämnar förra seklet bakom och tar oss an överflödssamhällets möjligheter. Kanske kan jag få några fler att föreställa sig ett samhälle där vi arbetar med snarare än mot vår mänsklighet.

Mänsklighetens bästa tid ligger framför oss. Förhoppningsvis även för mig.


Av Payam Moula

Payam Moula är chefredaktör för socialdemokratiska tisdkriften Tiden.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=79948&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.