Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vampyr-scenen avhumaniserar mig

Alice Teodorescu och Gertrud Larsson.
Foto: GP/THEO ELIAS LUNDGREN
Dramatikern Gertrud Larsson.
Foto: THEO ELIAS LUNDGREN
Ur pjäsen "Tidningshuset som gud glömde". Vampyren finns till vänster.
Foto: OLA KJELBYE FOTOGRAFI AB
Alice Teodorescu, politisk redaktör på GP.
Foto: PER WAHLBERG

Vampyren har fungerat som en symbol för det vilda och otyglade öst som skulle invadera det bildade väst.

Alice Teodorescu köper inte dramatikern Gertrud Larssons försvar av vampyrscenen i Stampen-pjäsen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | REPLIK. Jag kan lugna Gertrud Larsson; jag tål satir och jag värnar allas yttrandefrihet, särskilt de vars åsikter jag inte delar. Det brukar bli så när man är född i en kommunistisk diktatur som den rumänska.

Larssons debattartikel illustrerar emellertid just den kritik som jag riktade i ledarkrönikan ”Antirasister och rasister i armkrok igen” (GP 25/9). Nämligen att de som vanligtvis är bra på att uppmärksamma rasism inte tycks se den när den drabbar en meningsmotståndare. När en sådan drabbas kommer friskrivningar, förminskningar och försvarstal, likt Larssons.

Larssons påstående om att det inte skulle röra sig om en rasistisk nidbild eftersom vampyrer är ”coola och mäktiga” är historielöst. Vampyrer har i världslitteraturen skildrats som själslösa, levande döda, som sätter tänderna i människor vars blod de dricker. 

Som framkommit i kritiken var vampyren enligt sägnen redan från början, då vampyren börjad spridas i populärkulturen, symbolen för det vilda och otyglade öst som skulle invadera det bildade och upplysta väst.


LÄS MER - Gertrud Larsson: Alice Teodorescu måste tåla satir 

Vampyren blir rasistisk 

Vampyrporträttet är en avhumanisering och Larssons debattartikel ett försök att blanda korten. Det är nämligen ingen som har hävdat att en vampyr, vilken som helst, är en rasistisk nidbild i sig. Men att den enda person som framställs som vampyr också är den enda person med rötterna i Rumänien är ingen slump.

Det går inte att förstå Larsson på annat sätt än att hon anser att den som har makt och status inte kan utsättas för rasism. Men precis som författaren Fredrik Segerfeldt skriver på Twitter har västvärldens kanske äldsta rasism, antisemitismen, riktats mot människor som uppfattats som ”för mäktiga”. ”Skulle en kroknäsbankir inte kunna vara en rasistisk nidbild eftersom personen i fråga är rik i stället för att vara postkolonialt underordnad?”, undrar Segerfeldt. 

Jag instämmer i frågan.

Vidare kan man fråga sig varför det skulle det vara mindre rasistiskt att skildras på ett stereotypt vis (är inte alla stereotyper begränsande på sitt sätt?) bara för att nidbilden råkar vara populär i ett helt annat sammanhang, som populärkulturen? 

Att Larsson dessutom rättfärdigar sin porträttering av mig som vampyr med att jag inte stuckit under stol med mitt ursprung är direkt häpnadsväckande. Varför skulle jag ha stuckit under stol med det? 


LÄS MER - Isa Andersson recenserar Stampen-pjäsen: "Det roligaste som hänt GP" 

Alexandra Pascalidou i P1

Det finns ett obehagligt mönster som började med att Alexandra Pascalidou i P1 under valrörelsen 2014 undrade om jag i egenskap av ”väldigt vacker, väldigt välklädd, akademiker, jurist, som är vit, kristen, europé” kunde ha åsikter gällande rasism. 

Varför hon, född i samma land, fick ha åsikter framgick aldrig. Det fortsatte ett år senare med att jag kallades för "husblatte" i P3:s "humorprogram" "Tankesmedjan". Och nu senast alltså Göteborgs Stadsteater där jag porträtteras som vampyr. Alla tre gånger i skattefinansierade sammanhang. 

De senaste två gångerna har man i efterhand försökt få det att se ut som satir. Alla tre gånger försöker man framställa det som att angreppen är okej för att "man inte slår neråt". 

En gång är ingen gång, tre gånger är en vana.


Av Alice Teodorescu

Alice Teodorescu är politisk redaktör på Göteborgs-Posten.