Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vad händer med oss när coronan är över?

Den första sommardagen 2020, i Central Park, New YorkFoto: Niyi Fote / Represented by ZUMA Press, Inc.

Under coronavåren har vi rört oss genom våra hemstäder på alldeles nya sätt.

Dan Hallemar undrar vad som blir kvar när allt är som vanligt igen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Så vidgas långsamt våra cirklar, återvändsgränderna öppnas, tidtabellerna börjar åter gälla. Stadens avstånd krymper och dess rörelser tar fart.

Rörlighet var den moderna stora stadens främsta drivkraft när den växte till under 1800-talet. Den planlades för att underlätta för varornas och människornas rörelser: ”Staden idealiserades som en plats där fri rörelse och ekonomisk cirkulation kunde säkras”, skriver Patrick Joyce i ”The rule of freedom. Liberalism and the modern city”.

Lokala grannskap har alltid varit viktiga i städer, men också på något sätt alltid hotade. Om tekniken eller ekonomin ändras kan grannskapen hotas, inneslutna som de är i stadens större idé om framåtrörelsen, utvecklingen. Det kan gälla allt från synen på biltrafik – en ny motorled – hyressättning eller lokalisering av nya spårvagnsstationer.

Den stora rörelsen fördelar välstånd och resurser olika. Grannskapet, ditt postnummer, kan avgöra ditt öde, men hela staden styr grannskapets öde.

Varje tid har sina storstadsromantiska berättelser. N.K. Jemisins ”The city we became” är med sin lojalitet i det lokala en för vår. Staden New York har gjort sig redo att dö. Det har slitits upp en reva i dess väv, okänd materia, osynlig för de flesta, väller ut ur stadens inre. Men det romantiska i Jemisins berättelse är hur megastaden ska räddas.

Hjältarna är fem vanliga medborgare, närmast marginaliserade, en i varje stadsdel.

Hjältarna är fem vanliga medborgare, närmast marginaliserade, en i varje stadsdel. Den första räddaren är en nyanländ man som kommer till Penn Station, han har tappat minnet, han vet inte vad han heter eller vart han skulle. Någon frågar vem han är och han griper ett namn han ser framför sig: Manhattan.

Det är han – Manhattan – som ska rädda Manhattan och det är staden runtomkring honom, grannskapet, som förser honom med styrkan: ”Dessa främlingar är hans allierade. Deras ilska, deras behov att återvända till det normala, stiger ur den som vågor. Det är vapnet han behöver”.

Boken kan läsas som en konflikt mellan de stora, ofta osynliga, rörelser som tycks slita sönder staden – segregation, stora investeringar, inga investeringar – och de små lokala grannskapen med sin ilska och sina behov.

I sin bok ”River of shadows. Edweard Muybridge and the technological wild west” skriver Rebecka Solnit om vad som hände med människor i de snabba teknologiska förändringarnas 1800-tal – med fotografi, rörlig bild, elektricitet och telegrafen. Det var hastigheten som ändrades. Människor kom från platser och orter där de ”varit inneslutna i en rörelse som följde strömmen, aldrig snabbare än naturens hastighet”. Men nu var det som om medvetandet lämnade floden och klev upp på land: ”Där var atmosfären tunnare, där såg man längre och ingenting tvingade en att gå i en särskild hastighet – men där fanns heller inget vatten som höll upp en, eller bar en framåt”.

Vilka är vi när vi ska kliva in i den stora rörelsen igen?

Och vad ser vi nu, i den värld som nu åter vecklas ut framför oss? Har vi inneslutna i en långsamhetens flodvirvel fått betrakta en stad som odlar det unika som finns i varje del av den? Som en sorts omfördelning av uppmärksamheten. Jag och många andra har upptäckt naturens hastighet den här våren, kanske tydligare än förr.

Vilka är vi när vi ska kliva in i den stora rörelsen igen?

Vi kommer aldrig kunna glömma hur avgörande den centrala infrastrukturen är: sjukhusen, äldreomsorgen, parkerna, rätten till en rimlig bostad. Men vi har kanske också vänt in mot det lokala, den gemensamma floden – vattnet som bär oss.

Men det lokala kan inte vara slutet, staden kommer alltid att behöva ta emot de som rör sig mot den. En av hjältarna hos Jemisin är en nyanländ som tar sig namnet Manhattan. Vi, främlingarna, är hans allierade.

 

Dan Hallemar är kritiker på Expressens kultursida. Han driver också podcasten Staden.