ESSÄ. I min barndom stod Odessa fram som paradiset på jorden. Allt var bättre där. Frukter och grönsaker var saftigare. Där fanns akaciaträd och plataner, inte andefattiga tallar som i Årsta, där vi bodde. I Odessa var det alltid varmt och skönt, den milda havsbrisen evigt svalkande. Boulevarderna var vackrast i världen och fulla av liv, dess medelhavsarkitektur i världsklass. Kärast, om inte finast, var vårt eget hus i centrala Odessa, den särdeles trevliga innegården icke att förglömma, där min mamma kunde tulta och min moster krypa.
Ja allt i Odessa var utan jämförelse i hela vida världen, enligt min mormor. Med undantag för stadens våldsamma huliganer som i smutsiga hopar spred skräck och oreda. I min barnsliga fantasi flöt dessa gatans banditer ihop med Röda armén, som min mormor flydde ifrån 1920 när Odessa slutgiltigt föll för bolsjevikerna. Eller så var de röda soldaterna redan synonymer till huliganer i mormors berättelser.
Men att fråga mormor om Estland, ett land bakom den fruktade Järnridån, var komplicerat.
I mitten av 1900-talet var det inte lika vanligt som i dagens Sverige att växa upp med traumatiserade krigsflyktingar som sörjde förlusten av ett förlorat hemland. I mitt fall var landet Estland, för på min mammas sida är vi estländare, med släkt som dött i Gulag. Det var ”hem till Estland” mormor flydde 1920. Och det var från Estland hon, min mamma och moster flydde över havet till Sverige i september 1944, när Sovjet ockuperade Baltikum.
Men att fråga mormor om Estland, ett land bakom den fruktade Järnridån, var komplicerat. Risken fanns att hon jämrande sjönk ihop vid vårt köksbord och blev sittande i timmar, torkande tårar med en allt blötare klut till näsduk. Till min barndoms hemskaste minnen hör den svarta sorg som Solsjenitsyns ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” orsakade i mitt hem när den utkom 1962. I den läste min mor och mormor in min morfars lidande och död i arbetslägret med sträng regim i Omsk 1946.
Men så fanns alltid Odessa, mormors och mitt hemliga paradis. Välsignade Odessa! Fyllt av underbara människor. Vänliga, spirituella, skarpa och roliga. Musikaliska förstås, och språkkunniga – gick man till torget för att göra inköp i Odessa kunde man höra ett halvdussin språk talas: jiddisch, ryska, tyska, ukrainska, grekiska, syrianska. Odessiterna var stiliga, inte minst ryssarna, med undantag för Lenin och Stalin, förstås. Fula jävlar som tog allt man hade och mördade oskyldiga.
Jag som var det svenska barnet, hukade, för i litanian ingick att flickorna var snällare i Odessa, väluppfostrade och söta.
I jämförelse med odessiterna var svenskarna tråkiga, okunniga, ointresserade, ljumma i sina känslor och rädda för allt. Jag som var det svenska barnet, hukade, för i litanian ingick att flickorna var snällare i Odessa, väluppfostrade och söta. Aldrig att de smutsade ner sig när de lekte ute, hur de nu bar sig åt. Och självklart lydde de alltid sin mormor och var aldrig uppstudsiga.
Det finns ingen bild av min mormor som ung. Det enda som räddats från Odessatiden är ett studiofoto från 1904 där min stilige morfar poserar med sin hund och två vänner. Taget året före det myteri på pansarkryssaren Potemkin som i sovjetmytologin gav gnistan till den ryska revolutionen.
Så kom jag själv till Odessa i september 2019, inbjuden att tala om min bok ”Århundradets kärlekskrig” som utkommit på ryska. Nästan 100 år hade passerat sedan den dag min 24-åriga mormor hals över huvud flydde med min snart tvååriga mamma och hennes lillasyster, min moster. Ändå var det som att komma hem. Allt kändes bekant. Och mormors rödbetssoppa, som jag är uppfödd på, visade sig vara en ukrainsk nationalrätt.
De var förberedda på allt.
Människorna jag mötte, inte minst min intelligenta tolk, var precis så drastiskt vassa och samtidigt vänliga som odessiterna på mormors tid. Oroliga över kriget som pågick i Donbass sen 2014 var de, och förbannade över Krim som så lömskt annekterats. De var förberedda på allt. Om det krävdes skulle de gå under jorden i Odessas vidsträckta katakomber, sa en äldre man jag mötte på en parkbänk i stadsparken. Det hade hans släkt gjort när nazisterna kom. Fontänen plaskade, solen sken och i den lilla paviljongen spelade filharmoniker som de alltid gjort på söndagar.
Den brutna och tungsinta gumman jag levt med som barn och som tog sitt liv 1974 antog en ny skepnad i mitt sinne. Lätt och lycklig likt en ung syster gick hon jämte mig boulevard upp och boulevard ner. Titta, viskade hon vid Katarina den stora-monumentet, snubbla inte i Potemkintrappan, här är caféet med stans bästa kaffe. Vårt hus stod kvar, innergården var förtjusande med sina blomsterspaljéer, från ett öppet fönster två trappor upp hördes en burfågel kvittra, och visst lekte det barn på kullerstenarna. Tiden stod still.
Sällan har jag känt mig mindre ensam. Sömlöst klev jag in i den purunga skogsvaktardottern Hilda Sanders hänförelse att som barnflicka i en judisk familj hamna i denna livaktiga metropol. Utan Odessa skulle jag inte finnas till. I protestantiska kyrkan mötte Hilda min morfar, änklingen Eduard Mung-Muuga, även han emigrerad estländare.
När jag en kväll gick på opera insåg jag varför mormor alltid fnös ringaktande åt Stockholmsoperan. Odessa har en av världens vackraste och största operabyggnader. Som det ska vara i en kulturstad. Och jag tänkte: snart åker jag tillbaka.
Slava Odessa.
Ebba Witt-Brattström är professor emerita i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och medarbetare på Expressens kultursida.