Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Två kön är fortfarande en rimlig utgångspunkt

Joel Halldorf, medarbetare på Expressens kultursida och docent i kyrkohistoria. Foto: MIKAEL SJÖBERG

Från både vänster och höger ifrågasätts nu den pågående utvecklingen bort från tvåkönsnormen.

Joel Halldorf föreslår en annan utgångspunkt för debatten: att våga ifrågasätta den moderna premissen att människan måste vara fri att välja sin identitet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEBATT | NORMER. Få ämnen har förmågan att generera ilskna Facebook-grupper av "stå upp för"–karaktär som frågor kring flera kön, nya pronomen och pedagogiska modeller av typen genusdagis. Själva grundfrågan diskuteras emellertid ganska sällan: det normkritiska projektet att formulera nya tänk kring kön och identitet.

Nu har den emellertid lyfts upp av Ivar Arpi, från höger, och vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman – och det intressanta är att de är överens: båda menar att försöken att förändra tvåkönsnormen genom att relativisera det biologiska könet är fel väg att gå. Arpi motsätter sig införandet av ett tredje kön, och Ekis Ekman vill behålla de biologiska definitionerna av man och kvinna.

Ingen av dem vill beröva transpersoner deras rättigheter. Vad samtalet handlar om är om samhällets normer bör förändras för att en del inte passar in. Radikala normkritiker menar att på andra sidan uppbrottet från tvåkönsnormen hägrar en större frihet för alla. För dem är detta fortsättningen på en lång resa: först bröt den moderna människan upp från förtryckande kultur och traditioner, nu bryter vi upp från den inskränkta biologin.

Ivar Arpi. Foto: SVD.SE

Det är emellertid svårt att argumentera mot normkritiken, och det märks när man läser Ekis Ekman och Arpi. Enligt Ekis Ekman (AB 17/1) hotar en sådan förändring kvinnorörelsen. Hur kan man förbättra situationen för kvinnor om kön inte finns? Arpi å sin sida menar (SvD 20/1) att den normkritiska ideologin varken har folkligt eller vetenskapligt stöd.

 

LÄS MER: Joel Halldorf – "Rädda demokratin, gå i kyrkan!" 

Judith Butler

Men frågan går djupare – det räcker inte med pragmatiska hänvisningar till folkopinion. Ämnet leder ofrånkomligen till metafysiken: frågan om tillvarons, och människans, grundläggande natur. Och här har de en svår nöt att knäcka, för normkritiken gifter sig perfekt med en modern metafysik. Det är detta som har gjort Judith Butler så användbar i akademi och politik. 

Modern metafysik sätter individen i centrum. Varje människa är unik, och hennes uppgift är att förverkliga sin unicitet. Filosofen Charles Taylor kallar detta för autenticitetsetik, medan Melodifestivalartister uttrycker samma sak genom att lovsjunga värdet av att ”följa sitt hjärta”. Detta gör frihet till det främsta politiska värdet: så länge en individs självförverkligande inte skadar någon annan bör varken lagar eller normer sätta stopp.

Normkritikens framgångar är alltså ingen konspiration, utan Butlers lärjungar har helt enkelt bättre argument. Dessutom adresserar de ett reellt problem: de snäva, traditionella könsrollerna, som är en frukt den moderna sociologiska konstruktionen av de två könen. 

Kajsa Ekis Ekman. Foto: EVA LINDBLAD / PRESSBILD LEOPARD FÖRLAG

Den som vill bemöta Butler behöver alltså en annan metafysik än den gängse moderna, där människans frihet är det centrala, och varje inskränkning av denna frihet en kränkning av mina rättigheter. Arpi och Ekis Ekman kan inte lösa knuten: det går inte att först säga att varje människa ska vara fri att förverkliga sig själv, och sedan hävda att könet sätter gränser.

 

LÄS MER: Maria Ramnehill om transpersoner på film 

Kristen metafysik

Båda verkar ana detta, och till svar greppar de efter biologin – eller ”materiell verklighet”, som Ekis Ekman kallar det. De för resonemang som går ut på att biologiska ordningar bör respekteras. Men varför? Människan gör dagligen ingrepp i naturen för att öka sitt välbefinnande – varför skulle den egna kroppen utgöra ett undantag?

Ekis Ekmans och Arpis biologiska determinism fungerar inte med hur vi i övrigt betraktar naturen. Dessutom blir svar med denna utgångspunkt lätt både kantiga och kalla, i synnerhet när de ställs till människor indragna i djupgående existentiella omvälvningar.

Finns det alternativ? Påvar och teologer brukar tala om naturens ordning och strukturer som människan inte hursomhelst bör kasta över ända. Hit hör könet, som inte bara är ett grundmönster i naturen – bland såväl växter som djur – utan särskilt i skapelsen av människan: ”Som man och kvinna skapade han dem”, som det står i Första Mosebok. Samtidigt är det speciella med kristen metafysik att den rymmer både ordning och undantag. Skapelsen har både mönster och sprickor, och är alltid i rörelse. Urbilden för detta är inkarnationen: först fanns Gud och människa – och så en dag föddes gudamänniskan.  

Generös normativitet

Ingen – inte heller påvar och teologer – kommer undan komplexiteten i denna fråga. Människor underkastar sig inte plågsamma hormonbehandlingar och genitala operationer på skoj, eller som del av något subversivt projekt. Utmaningen är att tala om goda grundmönster, men utan att använda dem för att dölja eller trycka ner dem som inte passar in. Att både identifiera mönster, och kunna leva med skillnad – leva i en värld där allt inte anpassar sig efter idealen. Man skulle kunna kalla det för en generös normativitet.   

Flytande könsidentitet är ingen nyhet, och erfarenheten från andra epoker är att det går att inta en generös hållning mot dessa minoriteter utan att bygga om samhället från grunden. Erfarenheten av att tillhöra ett av två kön är inte bara vanligare, utan också biologiskt och psykologiskt fundamental i allt från identitetsprocesser till reproduktion. I denna mening är de två könen norm, men inte i syfte att förtrycka utan för att vägleda. Därför är de en rimlig utgångspunkt – om än inte ett allomfattande mönster – för barnuppfostran, språk och andra samhällsinstitutioner.  

Och människor som inte passar in? De är inga misslyckade skapelser, resultatet av att Gud glömde en plåt i ugnen. De lär oss något om tillvaron, något som är sant för oss alla: att skapelsen är ordnad, men inte statisk. Att livet har en riktning, men inte kan sättas på formel.

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria och medarbetare på Expressens kultursida. Läs fler av hans artiklar här. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!