Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Trump är USA:s första gnostiska president

Donald Trump håller upp en bibel utanför St John's Church i Washington, 1 juni 2020.Foto: PATRICK SEMANSKY / AP TT NYHETSBYRÅN
”Från Truman till Trump”.
Kjell O Lejon.Foto: Linköpings kommun

Det går inte att förstå amerikansk politik utan att förstå amerikansk religion.

Joel Halldorf dyker djupt i en bok om presidenternas fromhet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Bill Clinton talade mer om Jesus än vad George W. Bush gjorde. Det överraskar kanske en del, eftersom Bush bars till valsegern av vita, väckelsekristna amerikaner: En kristen höger som ville återge presidentämbetet den heder som just Clinton berövat det genom sina brott mot det sjätte budet. 

Men när Clinton bad folket om ursäkt för sina lögner om Lewinsky hade han Bibeln i ena handen och Hillarys hand i den andra. Det var givetvis ett försök till fromt photo-op, men Clinton var samtidigt väl bekant med boken han bar på. I sitt jultal år 1996 talade han om vikten att lära känna Jesus genom de människor som är ”förtrogna med fattigdom, lidande och utanförskap”. 

Clinton gjorde gärna utläggningar i den stilen, men när demokrater talar kristendomska går det oftast den svenska presskåren förbi. Däremot räckte det att Bush hälsade med ett ”God bless America” för att samma journalister skulle se en teokrati i vardande. 

Under sin tid som president talade Bill Clinton mer om Jesus än George W Bush gjorde.Foto: AP CNN

För i Sverige är religion en republikansk gren, medan demokraterna anses vara ungefär som vi: sekulära och socialdemokratiska – men tvingade till religiöst poserande av en fanatisk väljarkår.  

Denna bild gör professorn i kyrkohistoria Kjell O. Lejon grundligt upp med i sin nya bok ”Från Truman till Trump. Om religionens roll i Vita huset”. Han visar att religion inte följer partibok utan genomsyrar all politik i USA. Lejon är en kvalificerad guide som tidigare skrivit böcker om Reagan och Bush den äldre, men här skildrar han alltså religionens påverkan på samtliga presidenter sedan Harry S. Truman.

Boken innehåller tretton minibiografier som beskriver presidenternas religiösa resa, från uppväxten till installationstalen. Därefter följer några nedslag i deras politik. Det är lättläst, tillgängligt och intressant, och fyller utan tvekan en kunskapslucka i svensk förståelse av amerikansk politik. Stundom hade man önskat mer lite mer analys än anekdoter, men samtidigt framträder genom berättelserna vissa mönster tydligt. 

Till exempel att de flesta presidenterna är uppfostrade i fromma hem. Nixon, Eisenhower och Johnson hade alla närmast helgonlika mödrar. Truman läste igenom Bibeln två gånger innan han fyllde tolv. Carter ”tog emot Jesus” och lät döpa sig som elvaåring. Reagans mor sades ha helbrägdagörelsens gåva. Clintons föräldrar var kanske inte själva Guds bästa barn, men hade inget emot att sonen gick till den lokala baptistförsamlingen. 

Richard Nixon.Foto: AP / AP

Samtliga presidenter var kristna, och alla utom Kennedy protestanter. Men när de träder in i presidentämbetet omfamnar de alla USA:s halvofficiella statsreligion: den amerikanska civilreligionen. 

Uttrycket civilreligion myntades av Jean-Jacques Rousseau, som menade att varje samhälle behöver en sammanhållande religion. USA saknar som bekant statskyrka, men här har kristet upplysningstänkande, det puritanska arvet och viktiga historiska erfarenheter format en sådan civilreligion. I den ingår tron på ett högre väsen, föreställningen om USA som ett utvalt land och värden som individualism, demokrati och framtidstro. 

Civilreligionen är kitt och pelare i den amerikanska politiken. Den återspeglas inte bara i enskilda personers övertygelser, utan i ritualer som omger politiken. Som presidentinstallationerna, där presidenten svär på Bibeln och får förbön från religiösa företrädare . Här blir Lejons tes tydlig: religion är inte något som vissa särskilt fromma presidenter ägnar sig åt, utan den är invävd i politiken.

De teologiskt mest bildade presidenterna i boken är trots allt båda demokrater: Carter och Obama.

Det amerikanska kulturkriget behöver därför inte förstås som en konflikt mellan kristet och sekulärt, utan handlar snarare om olika tolkningar av civilreligionen. Konservativa presidenter har betonat vikten av att återvända till traditionella värden, medan liberala låtit civilreligionen inspirera till progressiva reformer. 

Lejons fokus på civilreligion uppenbarar mycket, men det döljer också en del. Särskilt när den, från kapitlet om Carter och framåt, kombineras med redogörelser för hur presidenterna förhållit sig till den kristna högerns agenda: abort och samkönade äktenskap. För här framstår det ändå som att de konservativa presidenterna är ”mer kristna”, särskilt eftersom teologins betydelse för de progressiva presidenterna kommer i skymundan. 

Det är synd, för de teologiskt mest bildade presidenterna i boken är trots allt båda demokrater: Carter och Obama. Men de har påverkats av den vitala liberalteologi som präglar amerikansk politik, och som löper från Walter Rauschenbuschs ”social gospel” och vidare till Martin Luther King Jr., Paul Tillich och Reinhold Niebuhr. Lejon noterar inflytandet men säger ganska lite om vad det betyder i praktiken. Denna tystnad, i kombination med genomgången av presidenternas konflikter med den kristna högern, skapar intrycket att de drivs av en sekulär agenda, snarare än av andra teologiska visioner än de evangelikala.  

Barack Obama, en av de teologiskt mest bildade presidenterna.Foto: CHARLES DHARAPAK / AP TT NYHETSBYRÅN

Fokuset på den prydliga civilreligionen skymmer också mer ostädade inslag i amerikansk presidentpolitik. Som Reagans apokalyptiska spekulationer, Nixons obehagliga antisemitism och Trumps gnosticism. 

Det sistnämnda återspeglar att det religiopolitiska initiativet i USA har glidit från mainline-protestantism, via evangelikalism till en trosrörelse med gnostiska tendenser. Trumps huspastor Paula White-Cain predikar att den troende kan forma verkligheten genom rätt bekännelser, eftersom den materiella verkligheten inte spelar någon roll för den upplysta övermänniskan. Hon kan därför, likt Neo i ”Matrix”, böja den med hjälp av språk och tankar. Detta är i linje med Trumps uppfostran i Norman Vincent Peales kyrka – författaren till bästsäljaren ”The power of positive thinking”

Lejon noterar kopplingarna till White-Cain och Peale, men hade gärna fått resonera mer kring de politiska konsekvenserna av detta. För det kastar ju ljus över Trumps självsäkra utsagor om allt från ekonomi till corona-pandemin: Det är inte beskrivningar av verkligheten, utan bekännelser som är tänkta att forma den. 

Men detta är randanmärkningar kring en bok som fyller fler bildningsluckor än de flesta. Lejon är väl hemmastadd i den amerikanska politiken, och han hjälper läsaren att bli detsamma. Här finns en expertis att ta vara på inför det stundande presidentvalet. 

 

SAKPROSA

KJELL O LEJON

Från Truman till Trump. Om religionens roll i Vita huset

Artos, 264 s.

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”.