Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tjernobyl är en viktig läxa om klimatkrisen

I KATASTROFEN. 26 april 1986 inträffade en allvarlig reaktorolycka i kärnkraftverket i Tjernobyl. Bild från den hyllade tv-serien "Tjernobyl" om katastrofen.
Foto: STELLA PICTURES/AVALON
Daniel Lindvall är sociolog och skribent.
Foto: Thomas Borg

I dag infaller årsdagen för Tjernobylolyckan, katastrofen som 1986 blev den avgörande faktorn i Sovjetunionens fall. 

Är det rimligt att jämföra en katastrof med en annan, kärnkraftshaveriet med vår pågående klimatkris?

Daniel Lindvall återvänder till de politiska mekanismerna – och jämför dem med spelet bakom klimatförnekelsens ridåer. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KLIMATESSÄ. I en bunker sitter det lokala kommunistpartiets ledning samlad. De är tagna av stundens allvar. Ett par timmar tidigare exploderade en av de fyra reaktorerna i kärnkraftverket i Tjernobyl. Det står bortom allt tvivel att det är fråga om en härdsmälta. De geigermätare som fanns tillgängliga gav maximalt utslag av radioaktivitet. Men det är svårt att ta in det som skett. En partiföreträdare med lägre rang frågar sig om inte människor borde evakueras. 

Det är då den gamle partiveteranen tar ton. Han reser sig upp och pekar på ett porträtt av Lenin på väggen. ”Vår tilltro till sovjetisk kommunism kommer alltid att löna sig”, säger han. 

”Om staten säger att den vill att vi ska undvika panik, lyssna då noga. Låt oss spärra av staden… så förhindrar vi folket att underminera det de själva har byggt upp.” 

Scenen är tagen från den prisbelönta tv-serien ”Tjernobyl”. Två år senare utspelade sig en snarlik, men verklig scen på den andra sidan Atlanten. I den amerikanska senaten gav James Hansen ett vittnesmål om den globala uppvärmningen. Hansen var föreståndare för en forskningsenhet på den amerikanska rymdstyrelsen - Goddard institute for space studies. Vittnesmålet var en kortfattad beskrivning av forskningsläget. ”Det är tid att sluta med allt struntprat och i stället säga att bevisen är ganska starka om att växthuseffekten är här”, uttryckte Hansen efter vittnesmålet.

Politiker som ansågs ha en välvillig inställning till industrin uppvaktades.

Alla mätare som fanns gav maximalt utslag. Klimatet höll på att förändras och den huvudsakliga orsaken var förbränningen av kol, olja och gas. Blickarna riktades därför mot den industri som försåg världen med fossila bränslen. Men klimathotet var inte en nyhet för oljeindustrin. Industrin hade länge bedrivit forskning om frågan och 1965 hade exempelvis chefen för det amerikanska petroleuminstitutet Frank Ikard hållit ett tal där han varnat för de ”katastrofala konsekvenserna” av utsläppen av koldioxid.  

Det som gjorde industrin orolig var inte att hotet på något sätt förvärrats, utan att klimatkrisen nu började nå fram till och skaka om allmänheten. Partiföreträdare för såväl republikanerna som demokraterna pratade om nödvändigheten att agera. Det gjorde industrin påtagligt nervös. 

Mindre än två månader efter vittnesmålet hölls ett möte på det amerikanska petroleuminstitutet. Oljegiganten Exxon hade tagit fram ett strategipapper i vilket företaget betonade betydelsen av att ”framhäva osäkerheten i de vetenskapliga slutsatserna.” Strategin antogs och tillsammans med en armé av lobbyister började man föra ut budskapet om att vetenskapen inte var överens. Politiker som ansågs ha en välvillig inställning till industrin uppvaktades. 

Ett av ExxonMobils raffineraderier i St. Bernard Parish, Louisiana.
Foto: GERALD HERBERT / AP TT NYHETSBYRÅN

En person som kom att spela en viktig roll i kampen mot klimatforskningen var Frank Luntz, en kampanjrådgivare till Republikanerna. I ett memo uppmanade han partiet att ”fortsätta att hålla bristen på vetenskaplig säkerhet som huvudsaklig fråga.” Han konstaterade att ”en övertygande berättelse, även om den är faktamässigt falsk, kan vara känslomässigt mer övertygande än att torrt citera sanningen”. Med stor tilltro till Luntzs strategi lyckades det Republikanska partiet effektivt förhindra alla försökt till en progressiv klimatpolitik i Washington.

Den organiserade klimatförnekelsen är troligen den största propagandakampanj som någonsin genomförts i ett demokratiskt land i fredstid. Enligt beräkningar av sociologen Robert Brulle hade de amerikanska tankesmedjor som spred klimatförnekelse under 2000-talet en årlig budget på runt 900 miljoner dollar. Under åren 2000 till 2016 spenderade de tio gånger mer pengar på lobbying för att påverka klimatlagstiftning än vad miljörörelsen och den förnybara industrin gemensamt la. Framgångsrikt förvandlades USA till en av de mest vetenskapsfientliga nationerna i världen. 

I dag går det inte heller att blunda för effekterna av den globala uppvärmningen.

Men till slut tar sig verkligheten igenom även den mest väluppbyggda förnekelse. När de inre organen kollapsade på brandmännen som försökt släcka branden i Tjernobyl stod det helt klart att den dogmatiska tron på Lenin inte hade lönat sig. Radioaktiva partiklar nådde demokratier såsom Sverige, vars fria medier kunde upplysa världen om vad som hade hänt. 

I dag går det inte heller att blunda för effekterna av den globala uppvärmningen. Efter skogsbränderna i Kalifornien 2017 erkände Frank Luntz att han hade haft fel. ”Jag har förändrats,” sa han i ett förhör i senaten, och berättade om hur nära det hade varit att hans hus hade brunnit ner. När Joe Biden inför hans klimattoppmöte utlovade utsläppsminskningar på 50 procent till 2030 tycks det också som om USA till slut har börjat förändras. Det är så klart inte säkert att dessa ambitioner infrias, men det verkar åtminstone som att förnekelsen håller på att falla.

Så här på dagen 35 år efter Tjernobylolyckan kan det vara värt att påminna oss om dess politiska konsekvenser. Enligt Michail Gorbatjov var Tjernobyl den avgörande faktorn som fick Sovjetunionen på fall. Kommunismen föll, men spåren av denna ideologi kan komma att leva kvar i radioaktiviteten runt olycksplatsen i bortåt 20 000 år till. 

Låt oss nu hoppas att klimatets glasnost kommit för att stanna och att vi överlever konsekvenserna av den ideologi som Luntz och andra klimatförnekare satte sin tilltro till.


Av Daniel Lindvall

Daniel Lindvall är sociolog och skribent. 



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=82901&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön