Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Till och med Moderaterna ropar nu efter en stark stat

Payam Moula och Martin Rynoson.Foto: Tiden
En hemlös man i Oslo på Röda korsets anläggning under corona-krisen.Foto: HEIKO JUNGE / AP TT NYHETSBYRÅN

Marknadsliberalismens oförmåga att rusta oss inför kriser bäddar för den starka statens återkomst. 

Payam Moula och Martin Martin Rynoson efterfrågar en ny reformism som kan ta tillbaka kontrollen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Under det liberala kvartsseklet, från Sovjetunionens sammanbrott till Donald Trumps seger i presidentvalet, vaggades vi till ro av sagan om marknadens osynliga hand. Allt skulle bli som en harmonisk seglats på frihetens hav. Krigen skulle bli färre. Toleransen för avvikande livsstilar, hudfärger och sexuella läggningar skulle förr eller senare bli universell. Människor över hela världen skulle lyftas från fattigdom och nöd. I denna nya, sköna värld skulle så mycket som möjligt avregleras och privatiseras. Starka stater med stora offentliga åtaganden jämfördes med sovjetkommunism. Beredskapslager avskaffades, totalförsvaret nedmonterades. I takt med detta blev världsekonomins nät allt mer finmaskigt, till den grad att fjärilseffekten blivit allestädes närvarande. En lättare översvämning vid ett floddelta i Indien kan ge effekter på Nasdaq-börsen som gör att en fabrik i Sörmland läggs ner.

När coronapandemin nu har brutit ut blir det uppenbart att den osynliga handen inte är till särskilt mycket hjälp. Istället efterfrågas den starka staten av såväl liberala chefredaktörer som krisande företagare. Till och med Moderaternas Ulf Kristersson efterfrågar ett statligt läkemedelslager, trots att hans eget parti ledde den regering som avskaffade apotekens ansvar för läkemedelsförsörjning vid kriser.

Politik är en verksamhet av människor, för människor.

Men den kris som vi nu ställts inför, såväl den medicinska som den ekonomiska, måste ses i ett större perspektiv än dagspolitiskt poängplockande. Kriser tjänar som en påminnelse om vad politikens roll är, och vad konsekvenserna blir om makten ligger hos vinstintresset snarare än politiska beslutsfattare. Det är visserligen svårt att tänka sig till exempel dagens supersnabba utveckling av nya, lättanvända och kraftfulla mobiltelefoner utan den globala kapitalismen. Den insikt som den nuvarande krisen skänker oss är dock att det världsomspännande flödet av varor och tjänster inte kan – eller bör – överordnas alla andra mänskliga förehavanden och intressen.

Martin Hägglund.Foto: Volante

Politik är en verksamhet av människor, för människor. Vi har alla mänskliga begär och behov. Vi strävar efter mening och efter att uppnå det som ger livet värde. Politikens uppgift är att forma samhället så att det möter våra mänskliga behov. Om vi i stället lämnar över bestämmandet till marknaden förlorar vi det mänskliga i vår strävan.

Inom den politiska filosofin har politikens mänskliga mål och syfte alltid diskuterats; från de antika filosoferna, genom de tidiga socialisterna till nutida filosofer som Martha Nussbaum och Martin Hägglund. Samtidens politiska diskurs fokuserar dock på politikens roll och avgränsning. Frånvarande är diskussionen om politikens syfte, vad den ska uppnå för människan. Detta gällde även innan corona, men blir särskilt problematiskt i den tid vi nu befinner oss i.

Den här gången har krisen utlösts av ett virus som visserligen har visat sig vara en mycket svår medicinsk utmaning att hantera, men vars direkta mortalitet tycks vara relativt låg (1–2 procent, enligt WHO). Ändå har pandemin fått stater över hela världen att stänga sina gränser, ekonomins kugghjul att avstanna och människor att bunkra mat och toalettpapper i panik. Den påföljande ekonomiska krisen kommer sannolikt att vara den värsta på 100 år. Vad händer om nästa pandemi har en dödlighetsgrad på, säg, 10–15 procent? Kan vi föreställa oss vilket kaos som då skulle uppstå utan att tänka på streamingtjänsternas undergångsserier?

Marknadsliberalismens oförmåga att rusta oss inför detta bäddar för det starka samhällets återkomst. 

Den amerikanska statsvetaren Sheri Berman argumenterar i sin bok ”The primacy of politics” för att ett gemensamt drag för såväl fascismen som socialdemokratin var att de hävdade politikens företräde. Politiken sattes i förarsätet, ekonomin i baksätet. Detta stod i bjärt kontrast mot såväl marxister, som fromt satt och väntade på kapitalismens fall, som klassiska liberaler, som hoppades att marknadens osynliga hand skulle lösa problemen. Detta var, menade Berman, en central anledning till socialdemokratins framgångar under det förra seklet. Men under det liberala kvartsseklet förändrades detta och politikens inflytande kringskars i stället mer och mer för varje år.

Så vilka krafter kommer bygga det starka samhället efter coron

I sin bok ”Vad är socialdemokrati?” talar Anne-Marie Lindgren och Ingvar Carlsson om demokratins verkningskrets: ”vilka frågor ska de demokratiskt valda organen besluta om och vilken makt ska de ha att omsätta besluten i handling?” Marknadsliberalismens svar på dessa frågor var: så få som möjligt, så lite som möjligt. 

De socialdemokratiska teoretikerna Anders Nilsson och Örjan Nyström skriver i boken ”Jämlikhetsnormen” att begreppet reformism har urvattnats, att ”alla politiska beslut, stora som små, kallas reformer”. Reformism, hävdar de, brukade stå för något större: vägkartan till ett bättre samhälle. Bevis för att en annan värld är möjlig. 

Ungerns premiärminister Viktor Orban och partiordförande i Fidesz.Foto: ZSOLT SZIGETVARY / EPA / TT

För progressiva skribenter, beslutsfattare och andra, vars världsbild formades under det liberala kvartsseklet, där reformism innebar ”små justeringar” och politik betydde ”förvalta status quo”, är rädslan för det starka samhällets återkomst högst förståelig. Viktor Orbans undantagslagar i Ungern är ett tydligt exempel på hur sådana farhågor kan besannas. En sådan auktoritär utveckling är inte av naturen givet, men en sak är uppenbar: om de etablerade politikerna avhänder sig verktyg och mandat att faktiskt påverka samhällsutvecklingen; om de i stället ägnar sin energi åt att förklara varför saker och ting är omöjliga att göra, då kommer väljarna söka sig till politiker som faktiskt säger sig kunna ta tillbaka kontrollen. 

Så vilka krafter kommer bygga det starka samhället efter corona? Sannolikt de som bäst lyckas återerövra politikens företräde, som med handlingskraft och mod visar att mänsklighetens framtid är vår att forma, att en bättre värld är möjlig.

 

Payam Moula

Payam Moula är chefredaktör för tidskriften Tiden.

Martin Rynoson 

Martin Rynoson är samhällspolitisk strateg för Tankesmedjan Tiden.


 

Första avsnittet av ”After utan work” är här – ett ovanligt spontant program från corona-karantänen!

På videolänk samtalar Daniel Sjölin med författaren Stefan Lindberg om livet, litteraturen och vad som egentligen är skillnaden mellan en författare och en kulturpersonlighet med en ordbehandlare.