KULTURDEBATT. Är högerextremism den vita outsiderns default-ideologi? Den så kallade Visbymördaren, Theodor Engström, framstår i rättsprotokollen som ett mystifierat lapptäcke av samtidsfenomen, infärgat i en väldigt personlig verklighetsuppfattning. Engström beskriver sig som en ”spökpojke” som blev en ”sagopojke” genom sitt ”heroiska” dåd i Visby.
Ing-Marie Wieselgren ses som en ondskefull representant för den makt som plågat honom så svårt genom livet; för psykiatrin som inte hjälpt honom utan förpassat honom till en ”spökbur” i föräldrahemmet; för alla monster som mobbat och plågat honom till en oönskad position av utanförskap i samhället.
För Theodor Engström tycks samhället sakna empati. Det finns förstås en isande ironi i detta. Att hugga ihjäl en människa och sedan i princip vara beredd att fortsätta förstöra fler liv är inget som tyder på empatisk förmåga. Massmördare såväl med som utan ideologiskt ärende, som Anders Behring Breivik och Martin Bryant (som dödade 35 random människor utan förklaring), hyllas som andra sagopojkar. Ja, till och med Adolf Hitler var i grund och botten en sagopojke. Engström noterar att sättet psykiskt sjuka behandlades på i Tredje riket inte var bra, men i Engströms föreställningsvärld, där tecknen för ont och gott är omvända, tycks Hitler ändå betraktas som en underdog.
Det högerradikala finns absolut kvar.
Underdog-perspektivet tycks vara Enströms egentliga källa till rättfärdigande. Övertygelsen om att tiden före psykiatrireformen verkligen var bättre för psykiskt sjuka verkar inte stor, och det är svårt att föreställa sig vad den gamla institutionstiden verkligen skulle kunnat göra för honom.
Nej, den ideologiska övertygelsen framstår inte som helt tydlig i förhören med Theodor Engström. Han har gått från att vara SD-anhängare via att vara NMR-anhängare till att mer vagt landa i alt right-rörelsen som han tycker har ”både bra och dåliga” inslag. Han ser samhället som en ”garden of monsters”, fullt av folk som hatar honom och saknar empati.
Bekantskapen med cannabis och LSD kanske har hjälpt till att kasta in honom i en magisk värld av sagor och tecken, shamanism och heroism, med honom själv i centrum som någon slags högerradikal, våldsbejakande hippie. För det högerradikala finns absolut kvar. Föreställningen att det genomförts en medveten demografisk förändring till nackdel för majoritetsbefolkningen finns där. Enligt Expos Morgan Finnsiö har Engström även i närtid delat nazistiskt material på nätet. Under förhören frågas han inte ut om sin inställning till judar, trots att det framgår av databeslag att han – annars främst intresserade av mediepersoner – kartlagt judar i Sverige.
Engström tickar i alla boxar.
I Aftonbladet skriver Mathias Wåg om högerkanten på Twitter spaces som samlas om nätterna och samtalar om ”psykisk ohälsa, leva i långvarig arbetslöshet, om diagnoser”
I en tidigare verklighet hade kanske Engström sökt sig till någon subkultur eller annan politisk gemenskap för att komma ur sin känsla av utanförskap. I dag verkar högerextremismen spela rollen av default-ideologi och gemenskap för vita manliga outsiders, vid sidan av incelrörelsen och en allmän konspiracism. Företeelser som går in i varandra. Engström tickar i alla boxar. Han klagar på att han som ”spökpojke” inte ”fått en familj” (som om detta var något man ”får”).
Samtidigt är han lite annorlunda på så sätt att hans mamma gjort honom följe (eller lett honom?) in i högerextremismen. Relationen till kvinnor tycks komplicerad, dock inte entydigt negativ. Vid ett tillfälle är det tal om ”spökflickor”; det finns alltså inte bara ”spökpojkar”.
Enligt den undersökning som gjorts lider Theodor Engström av en allvarlig psykisk störning.
Kanske spelar den in i föreställningen att ständigt övervakas och få signaler genom tv och andra medier. Enligt Expos podd Studio Expo (4/11) är språkbruket med spöken, sagor och hjältedåd igenkännbart från dagens högerextrema kultur. Engström är, som man säger, marinerad i högerextremism. I Engströms tankar fanns en våldsam metod, stödd på element av en välbekant teori. Där är offret inte en människa, blott ett symtom på ett genomskådad och ruttet system.
Att helt enkelt vara en mensch, som det heter på jiddisch.
På senaste tiden har vi åter diskuterat mansroller och mäns vilsenhet. Många har förfasat sig över mjukisar, som tydligen uppfattas som ett hot manligheten. Hur mycket blod ska behöva flyta innan vi börjar förstå att det viktigaste är själva (med)människotillblivandet. Att helt enkelt vara en mensch, som det heter på jiddisch.
I förhören med Theodor Engström förekommer ett citat ur Todd Phillips film ”Joker”: ”What do you get when you cross a mentally ill loner with a society who abandons him and treats him like trash?
You get what you deserve.”
”Joker” är ett mästerverk, men vid premiären 2019 betraktades den också som potentiellt farlig och våldsframkallande. Filmen slutar med en armé av jokrar mot detta allmänna you, utan mänskliga konturer, som ska straffas.
Se där en bild av män att faktiskt vara rädd för på riktigt.
Charlotte Wiberg är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.