Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Teaterkritiker saknar ord för att beskriva vad de ser

Ur ”Linje Lusta”. Foto: Sören Vilks.
Ur ”Linje Lusta”. Foto: Sören Vilks.

Kritiker beskriver oftast teater i termer av text, skådespeleri och regi.

Scenografen och regissören Ulla Kassius ser vad det är som gör att alla hyllar ”Linje lusta”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEBATT | KRITIK. När jag läser recensionerna av ”Linje Lusta” på Dramaten slår det mig än en gång hur teaterkritikerna försöker hitta ord för att beskriva den händelse de bevittnat. Jag är lika överväldigad och chockad som de, föreställningen var så bra. ”Ett mirakel” skriver Leif Zern i DN och en ”triumf” hör jag en påtagligt rörd Kristina Lindquist säga i radion, men orden räcker inte till. 

Många fotbollskommentatorer har nog sparkat boll själva. Det har skrivits några debattinlägg om teaterkritikernas uppgift, de som nu är verksamma kommer alla från litteraturen, som Hanna Nordenhök själv påtalade i sin text om teaterkritiken i Expressen 19 mars. De har ofta läst texten innan de ser föreställningen. När det gäller litteraturkritiker är de ofta själva författare och så att säga proffs på ämnet, att uttrycka sig i ord. 

Har inte ord

När teaterkritikerna recenserar ”Linje Lusta” blir det så tydligt att de inte har ord för att beskriva det de sett för att denna händelse inte bara skapats av skådespelare och en text. Det som händer på scenen i ”Linje Lusta” är ett möte mellan många konstnärer. 

Det är faktiskt detta som är en del av detta mirakel, att dessa två konstnärskap möts.

Det var inte ”en handkamera” som en kritiker skrev, de har använt en professionell filmfotograf som heter Andrea Grettve och bilderna är så otroligt bra för att det är just hennes bilder. Stefan Larsson är en erfaren regissör som har gjort bra föreställningar förr men nu har det hänt något, han har tagit en risk, mött en för honom ny scenograf, Sven Haraldsson som har arbetat i många år och gång på gång utmanat regissörerna med sina scenrum. Det är faktiskt detta som är en del av detta mirakel, att dessa två konstnärskap möts. 

Dubbelt så stort

Det vi ser är inte en illustration av texten utan en spelplats skapad för detta drama för att det ska landa i publikens egen verklighet 2019. Detaljrikedomen i bilderna på filmduken är utöver det vanliga, det turkosa kaklet i badrummet, klistermärkena på den rosa byrån, de mönstrade lakanen, tallriken som går i tusen bitar. På Lilla scenens bakvägg sitter en spegel som gör att alla lampor i taket blir dubbelt så många och rummet dubbelt så stort. 

Livia Millhagen i ”Linje Lusta”. Foto: Sören Vilks.

De ansikten, kroppar med blåmärken och ryggar med sladdar från myggorna som vi möter på scenen och på filmduken är så precisa – Thea Holmberg har gjort maskdesignen. Blanche (Livia Millhagen) gör entré välsminkad, men mot slutet har hon målat sina läppar över halva ansiktet och maskaran har runnit. Hon har som mest mask när hon i rollen just tappar masken. Stanleys (Danilo Bejarano) barnsliga lugg, Stellas (Rebecka Hemse) nakna osminkade ansikte, Mitch (Shanti Roney) orakad och mjuk i konturen, det kunde inte vara bättre.

Inga klichéer

Ann Bonander Looft gör kostymerna utan att en enda gång hamna i klichéer. Det är mycket kläder, mycket färg, det byts gång på gång. Blanches lilla svarta keps blir ett rörande försök att hålla stilen och när Stella får på sig Stanlyes rosa T-shirt som det står ”Follow” på då tänker vi att de två nått innanför skinnet på varann. Läkaren i sin kritvita kostym skapar kontrast till kaoset på scenen. Ett spretigt och kaxigt kostymarbete förstärker varenda skiftning i spelet.

Rebecka Hemse och Danilo Bejarano i ”Linje Lusta”. Foto: Andrea Grettve.

När kameran i slutet av föreställningen ”bländar ut” filmbilden och blir helt vit, då kan jag inte annat än le, hur många gånger har vi inte på teatern försökt efterlikna det där ljuset som är så starkt att bilden försvinner? Det är bara möjligt på film och genialt när det används här. Torben Lendorphs ljus som skapar filmbilderna, med lampor som tänds och släcks, ljus in genom fönster och den kinesiska lampskärmen som gör hela filmduken röd. 

Det här är teater när den är som bäst, i blandningen av synligt och redovisat, och samtidigt genom samtliga skådespelares makalösa närvaro och gränslösa generositet, får vi vara med om det som är så svårt att uttrycka med ord.

Av Ulla Kassius

Ulla Kassius är frilansande scenograf och regissör. På Dramaten har hon bland annat gjort scenografi och kostym till Mattias Anderssons uppsättningar Idioten och The Mental States of Sweden. Hon har även regisserat ”De sista Vittnena ” av Svetlana Aleksijevitj på Unga Dramaten (nypremiär 2020).

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Danska Akademiens Marianne Stidsen och Jens Liljestrand, Expressen, diskuterar metoo och rättssäkerheten. Programmet finns också som podcast.