Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

De härskna minerna efter en kritisk text skrämmer

Publikbild från Dramaten. Foto: Sören Vilks/Pressbild Dramaten
Hanna Nordenhök. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

De passionerade scenkonstrecensionerna är sällsynta.

Hanna Nordenhök ger sig in i debatten om teaterkritiken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEBATT | TEATERKRITIK. Jag blir lycklig av Johan Hiltons inlägg om teaterkritiken i DN (14/3) och Pia Huss replik (18/3). Även om jag delvis har andra ingångar till den bild Hilton målar upp av en samtida scenkritik som blivit ”allt artigare, allt mer försiktig, allt mer benägen att se sig själv som en del av ett höviskt samtal”, någonting jag – som halkade in i den som på ett bananskal för några år sedan – själv har kunnat häpna över. När jag började skriva teaterkritik trädde jag in i en sfär jag saknade uppförandekoderna för, jag kom från litteraturen där andra lagar tycktes råda runt frågan om kritiken. 

Lätt paranoid

Stundtals har jag känt mig lätt paranoid i själva arbetssituationen – för en utomstående kan teatervärlden ju framstå som de oförblommerade affekternas värld i jämförelse med den mer hämmat aggressiva socialiteten upprätthållen bland litteraturmänniskor. Härskna miner efter en kritisk artikel har ibland gjort mig en smula förskrämd när det varit dags att sätta sig i publiken vid nästa uppdrag. Det är en barnslig och orättvis uppförstoring, jag vet. Men kanske vidrör den där paranoian ändå ett slags grundvillkor för verksamheten, en avgrund mellan platserna från vilka vi talar. 

En stor skillnad mellan det teaterkritiska och det litteraturkritiska uppdraget är ju det faktum att litteraturkritiker inte sällan uppbär den dubbla positionen av att själva också vara författare, medan motsvarande förhållande i princip inte finns inom teatern. Det kan vara en svår, ibland smärtsam, position, men också viktig – det finns en överenskommelse bland författare och litteratörer att kritiken är en nödvändig del av litteraturens omlopp, av ett gemensamt tänkande över litterär estetik. 

Hatar på kolleger

Visst sitter också författare i varandras kök och hatar på kolleger över en sågning eller blänger på varandra på tillställningar, men jag tror att de flesta av oss också vet att bortom det enskilda bekräftelsebehovet finns denna insikt om litteraturkritiken som en arm eller en mun på litteraturens större kropp, ett organ utan vilket systemet som helhet vore haltande och ofullständigt. Litteraturkritik är en litterär praktik i egen rätt som visserligen kan utövas med skiftande begåvning, men gränserna mellan skrivandets olika positioner är inte vattentäta. Teaterkritikern däremot, är någon som nästan undantagslöst talar utifrån. 

Jag har överraskats av den svala, deskriptiva men mer sällan passionerat uppfordrande teaterkritik som ofta skrivs på svenska kultursidor. Att ingå i ett gemensamt tänkande om en konstform innebär ju att bidra på ett glödande, intresserat, också självriskerande, sätt. Det går att läsa långa scenrecensioner där skribenten inte med en enda mening exponerar sin egen blick, inte sätter något på spel i sin läsning av föreställningen. För det är ju en läsning – av ett skiktat språk med svindlande många komponenter. 

Kritikerrävar

Det finns givetvis stora undantag från denna generaliserande spaning, kritikerrävar som man inte alltid måste hålla med i sak men vars surmulet kritiska pregnans och samtidigt oförtrutna kärlek till teatern syns i varje text de skriver. Sådana representerar den sortens passionerade kritiker man önskar fler skulle vara.

Litteraturkritik har jag ofta tänkt på som ett arbete med en strängt solidarisk läsart, en ”jävligt noggrann läsning” som poeten och kritikern Alice Eggers inflikade i den så kallade ”poesidebatten” i Aftonbladet 29/1. Att vara strängt solidarisk i sin läsning uppfattar jag som ett kritiskt ideal som innebär en att gå i relation och närkamp med det kritiska objektet, där en empatisk insikt om det skönlitterära skrivandet som ett hårt och mödosamt arbete alltid måste gå hand i hand med en lika strängt uppfordrande hållning till det skrivna, ett avkrävande av det litterära verket att sträcka sig så nära som möjligt sin egen vision. 

Sluggerpositionen

Inget av leden stränghet och solidaritet kan avvaras. Med vilket också menas att stränghet inte ska förväxlas med den raljanta sluggerpositionens (denna förföriska och lata position det är så lätt att inta som kritiker), lika lite som att solidaritet ska förstås som en allt förlåtande skrivart. Idealet att läsa på randen mellan polerna innebär i stället att svara, att tänka och skriva vidare på verket – alltså att ingå i en gemenskap med det, utan att för den saken låta sig motståndslöst utplånas.   

Jag kan inte komma ifrån känslan av att det är som om ett undvikande och beskrivande drag hos den samtida teaterkritiken ofta hålls upp som en obegriplig sköld – både mot de recenserade föreställningarna och det kritiska uppdraget i sig. Med det sagt måste också flikas in att teaterkritiken som sådan är en uppenbart svår konst som jag känner stor ödmjukhet inför. De konkreta arbetsvillkoren är på många sätt omskakande, inte minst om det är nattlämning det är frågan om: den kontrollförlust det kan innebära att behöva skriva en recension på ett fåtal timmar efter en premiär har jag ofta upplevt som gastkramande. Men den innebär ju också möjligheten att riskera något, göra sig felbar, och därmed nåbar. 

Deskriptiva svalkan

Det finns en svår balans mellan intryckets omedelbarhet och analytisk eftertanke i det teaterkritiska uppdraget som lätt kan leda till uppförstorade hurrarop eller onödigt skarpa avfärdanden, varav båda går att bittert ångra i efterhand – inte minst eftersom de precis som Hilton skriver riskerar att göra kritiken till ”en del av PR-verksamheten”. Men kanske ändå bättre det, kan jag tänka, än den deskriptiva svalkan. För teatern är ju också en omedelbarhetens, den ögonblickliga beröringens, konst. Utan en hud som gör sig mottaglig för denna beröring och utan en passionerad förmåga att uttrycka hur den känns i stunden och hur den därmed kan tänkas och förstås som scenhändelse, blir teaterkritiken uddlös och stum.

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Asparna”. 

I tv-spelaren ovan gästar Marie Agerhäll Kultur-Expressen och berättar om metoderna bakom succéserien ”Dips”. Programledare: Daniel Sjölin

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!