Tänker Karin Olsson be om ursäkt?

KULTURDEBATT | MUSLIM BAN. Att under några månader vara regissör för föreställningen "Muslim ban" har varit att utsättas för det som många muslimer drabbas av varje dag. Att ständigt misstänkliggöras, attackeras, feltolkas och pressas att ta avstånd.

Som Amanj Aziz säger i föreställningen: "Att existera som muslim kan många gånger kännas som om man är en projektorduk. Projektionerna är på kroppen, och man kämpar med att få bort bilderna."

Expressen Kultur har nu publicerat fem artiklar fyllda med projektioner av förvanskade citat och bisarra jämförelser som ska bevisa att Amanj är en extremist och jag uppviglar till hat. Men det är ingen slump att alla anklagelser från början spridits via bloggar och sociala medier där ingen kräver någon faktakoll. Hade det verkligen gått att bevisa att Amanj uttryckt hat mot judar, rekryterat till IS eller velat stena homosexuella så hade etablerade journalister publicerat reportage om det för längesen.

Performance av Grotesco

Drevet mot "Muslim ban" har varit som en performance av Grotesco om den moderna islamofobin. Jag visste att pjäsen skulle väcka debatt men aldrig kunde jag föreställa mig att en liten föreställning skulle kunna väcka ett sådant raseri. Att så många gjort så mycket för att stoppa en ensam muslim från att berätta sin historia på scen är lika komiskt som sorgligt.

På Twitter man följa föreställningen i realtid. Där sitter ledarskribenter, forskare och anonyma näthatare och retweetar varandras konspirationsteorier. Den senaste veckan har jag också sett hur ett grovt rasistiskt språk letat sig in i centrum bland de människor som mest högljutt velat lägga ner pjäsen. Timbro-skribenten Sofie Löwenmark (se bild nedan) publicerade nyligen på Twitter en text som jämför Amanj Aziz med en dödlig sjukdom. En pest som måste stoppas. Tydligare än så blir inte tankefiguren om muslimers existens i Europa.

Hyckleriet är totalt. Samtidigt som varje steg som Amanj tagit i offentligheten har granskats med förstoringsglas på steroider så reagerar ingen över att samma debattörer nyligen torgfört extremisten och tidigare SD-journalisten Chang Frick eller hyllat en av Sveriges mest kända muslimhatare, Ian Wachtmeister, som på 90-galet drev ett parti som ville förbjuda moskéer, skicka "hem" alla invandrare och starta ett krig mot islam.

Hur ska man ens bemöta kritik om en "rasistisk pjäs" från ett sådant gäng?

Nalin Pekgul hotas

En av de få kritiker som inte tillhör denna grupp är Nalin Pekgul. Att hon hotas och förnedras av extremister när hon går ut på gatan är en skam. Men i stället för att koppla ihop dessa förövare med Amanj Aziz önskar jag att hon hade kommit och sett föreställningen. Då hade hon kanske förstått att Amanj drabbas av samma hat som hon själv. Genom kampen för alla muslimers yttrandefrihet kombinerat med motståndet mot våld i islams namn, har han fastnat i mitten. Där hotas han av nazister, extrema muslimer och liberala hatdrev på en och samma gång.

Jag önskar att Nalin Pekgul hade kommit och hört det brev Amanj läser upp riktat till sin dotter slutet av föreställningen. Där uppmanar han henne att aldrig låta sig begränsas av andra män, att ta sig ur sin könsroll med alla medel och få "kungar att skämmas för sina titlar". 

Brevet avslutas med en scen där Amanj och Carlito går runt med sina döttrar i en barnvagn av luft och sjunger godnattvisor för dem. En scen som just handlar om rädslan för att deras döttrar ska drabbas av det hat som deras pappor får utstå.

Karin Olsson värst

Många som har sett "Muslim ban" har beskrivit en chock. De gick dit med bilden av en hatföreställning av två extremister och fick uppleva en lågmäld undersökning av hur det är att leva i ett samhälle präglat av rasism.

"En stillsam kamp mot islamofobin", som Svenska Dagbladets recensent uttryckte det.

Men några få debattörer har fortsatt sprida skräckbilder av en pjäs som inte ens haft som syfte att provocera. Värst var Karin Olssons egen förtäckta debattartikel där hon i praktiken driver linjen att Dramatens chef borde lägga ner föreställningen. Konstnärlig frihet verkar vara meningslösa ord för Expressen Kultur men obehagligast var ändå attacken mot rapparen Carlito som står bredvid Amanj på scenen.

Med en helt bisarr logik insinuerar Karin Olsson att han skulle vara antisemit, bland annat på grund av att han namnet David i en beskrivning av hur rasister i Sverige jublar när män i förorten skjuter på varandra.

Hade Karin Olsson sett på föreställningen dagen efter skulle hon i stället ha hört namnet Patrik eftersom Carlito använt olika namn på olika föreställningar beroende på vad som rimmat bäst i stunden. Hade hon bara frågat så hade hon fått den förklaringen, men nu sprids i stället hennes konspiration om Carlito.

"Solklar antisemitisk referens", skriver en ledarskribent på Twitter som svar på hennes text. Vad tar Karin Olsson för ansvar för det? Tänker hon be om ursäkt?

Med hennes egen retorik borde jag kräva att Expressen Kultur läggs ner men för min egen skull kan sidan gärna vara kvar.

En bättre illustration över budskapet i "Muslim ban" kunde jag aldrig ha önskat.

Av America Vera-Zavala

America Vera-Zavala är regissör.

SVAR DIREKT: Kritiken bygger inte på lösa rykten

Karin Olsson svarar America Vera-Zavala.

REPLIK | MUSLIM BAN. Äntligen fick Johannes Anyuru sitt Augustpris. Hans dystopiska roman "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" tar upp ämnen som assimilation, segregation och islamofobi på ett storartat litterärt sätt. Vi behöver mer konst om vår komplexa och konfliktfyllda tid.

Behovet av att bearbeta just islamofobin sattes också nyligen i blixtbelysning när en vald företrädare stod på Sverigedemokraternas högsta beslutande organ och propagerade för att att muslimer inte är 100 procent mänskliga.

Tyvärr kan inte America Vera-Zavalas performance "Muslim ban" fylla det behovet. Hon försöker förleda allmänheten att kritiken bara handlar om ett rasistiskt drev, och att även seriösa röster som med fakta och anständiga argument kritiserat Dramaten, Amanj Aziz och föreställningen har ett tvivelaktigt ärende. 

Dock tycker jag, liksom Vera-Zavala, att det är förkastligt att frilansskribenten Sofie Löwenmark på Twitter har spridit en avhumaniserande terminologi.

Carlito och Aziz

Kritiken mot Amanj Aziz bygger inte på lösa rykten. Läs gärna Torbjörn Jerlerup som konkret beskriver hans inblandning i extrema sammanhang.

Att jag i min recension av föreställningen reser frågan om Carlito har haft ett antisemitiskt syfte när han talar om att staten inte bryr sig när bruna människor mördas, samtidigt som man ömt nattar "lille David", är inte alls märkligt. Carlito har tidigare rört sig i antisemitiska sammanhang på Facebook, vilket tidigare påtalats av Svenska kommittén mot antisemitism.

Jag har förgäves försökt att få Dramaten att kommentera pjäsen och valet av skådespelare. De har avböjt (även Amanj Aziz har tackat nej) med argumentet att de har förtroende för America Vera-Zavala. Jag gillar trots allt att de står upp för sin regissör och föreställning, när de nu har gjort valet att ta den i båten. 

En konstnärlig institution, liksom ett mediehus, ska vara hårdhudad mot kritik och ha stor integritet. Ibland även om kritiken är högst berättigad. Annars riskerar vi ett räddhågset klimat bland våra konstnärer och journalister, som aldrig vet när de ska bli nackade i offentligheten av sina uppdragsgivare.

Men jag tvivlar på att ledningen på Dramaten var särskilt välinformerad när beslutet om "Muslim ban" och Amanj Aziz deltagande togs. Att vi skulle få se fler liknande föreställningar i framtiden är, tack och lov, heller inte troligt. "Muslim ban" är nämligen ett publikfiasko. Platt och dålig konst om islamofobi lockar inte de hett efterlängtade "nya grupperna" till Dramaten. 

Ett misslyckande på alla plan, alltså.

Av Karin Olsson

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.

LÄS MER - Karin Olsson: "Muslim ban" är en intellektuell härdsmälta