Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tänk om hoppet hindrar oss från att handla

Isbjörnar i töväder är en syn som får många att förtvivla. Kanske är det bättre än att naivt fortsätta hoppas?Foto: MARTIN MEISSNER / AP
Helena Granström.Foto: ELIN STRÖMBERG / NATUR OCH KULTUR

Vi får inte förlora hoppet, sägs det. Men kanske är förtvivlan mer fruktbart.

Helena Granström funderar över hur en kristen tro på frälsning får vuxna att bete sig som olydiga barn inför klimathotet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉDEBATT | KLIMATET. Man ska inte tappa hoppet. Därför ska jag, om jag skulle råka komma att tänka på att utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka, anstränga mig för att istället tänka på att utsläppen av koldioxid i alla fall är på väg att plana ut. Skulle mina tankar gå till förra årets rekordökning av koldioxidhalten i atmosfären, skall jag genast rikta dem mot den nya, generösa premien för elcyklar. Också i mina barn skall jag ingjuta hopp genom att lära dem att källsortera, äta ekologiskt, underteckna upprop, skriva insändare och gå på demonstrationer. Jag ska lära dem att vara hoppfulla, för utan hopp är allt förlorat.

Eller? Kanske är det precis tvärtom. Kanske är vår enda möjlighet att överleva vår egen civilisations brutala skadeverkningar – en möjlighet som på intet sätt är en garanti – att sluta hoppas. Kanske är det med förtvivlans kraft vi måste agera, om vi i någon meningsfull bemärkelse skall kunna agera alls. 

Bibelns hopp

En förklaring till att hoppet intar en så central position i vårt kollektiva tänkande kring utmaningar och kriser står att finna i vårt kristna kulturarv; i den kristna traditionen är hoppet, tydligast gestaltat i förväntan om ett liv efter detta, en bärande komponent i såväl andlig tro som religiös praktik. I Guds frånvaro har hoppfullheten i stället allierat sig med teknologin, så att den kommande nåden inte längre är förlagd till himmelriket, utan till den framtid då nya tekniska innovationer befriat våra destruktiva praktiker från deras destruktivitet.

En av det kristna hoppets centrala funktioner är att det, genom att få oss att tro på framtida belöning, hjälper oss att uthärda ett plågsamt nu. I sin sekulära tappning har hoppet en besläktad men i vissa avseenden motsatt funktion: Det tillåter oss att fortsätta skörda kortsiktiga belöningar, genom att lova oss att framtiden trots detta inte skall bli plågsam. Vårt hopp övertygar oss om att det teknologiska framstegets mirakel, oavsett vad vi gör, skall frälsa oss från ondo. 

”Om vi hoppas på det vi inte ser”, skriver Paulus i sitt brev till romarna, ”då väntar vi uthålligt”. Och mycket riktigt: Det vi ser omkring oss är inte en nedtrappning av utsläppen, utan tvärtom en eskalerande befolkningstillväxt, skenande koldioxidnivåer och kraftigt ökande konsumtion i folkrika länder. Icke desto mindre väntar vi uthålligt. 

 

LÄS MER: Malte Persson: Klimatet väcker samma frågor som slaveriet gjorde

Hopp och psykoanalys

I själva begreppet hopp finns ett underförstått antagande om maktlöshet; som författaren och aktivisten Derrick Jensen konstaterar i en essä om hoppets problematik hoppas jag inte att jag ska äta när jag är hungrig eller ta ett andetag när jag behöver – jag bara gör det. Däremot kan jag hoppas att en komet inte skall träffa jorden, eller att flygplanet jag sitter i inte skall störta. Inte bara det falska hoppet, utan hoppet i sig, riskerar därmed att leda till passivitet snarare än till handling. 

För den som avtjänar ett fängelsestraff eller lider av en allvarlig sjukdom kan hopp tänkas vara en funktionell känsla, men för den som i verklig mening är fri riskerar det att bli det motsatta: ett sätt att slippa kännas vid sin egen frihet och det ansvar som den medför. 

Psykoanalytikern D.W. Winnicott skriver om hur ett antisocialt beteende beteende hos barn i grunden inte vittnar om uppgivenhet, utan tvärtom är uttryck för en omedveten förhoppning om att omvärlden skall komma till undsättning. Det barn som överträder gränser, gör det i hopp om att det finns någon där som tar ansvar för dessa gränser, och därmed också för barnet självt. 

 

LÄS MER: Helena Granström: I naturen är man mitt i livet 

Vuxna som olydiga barn

Winnicotts resonemang skulle kunna appliceras också på vårt eget kollektiva agerande: Det faktum att vi fortsätter att kraftfullt försämra förutsättningarna för vår egen överlevnad – en antisocial handling om det någonsin funnits en – är kanske det slutgiltiga beviset för vår övertygelse om att en yttre agent bär det verkliga ansvaret; att vetenskap, teknologi och ingenjörskonst skall komma till vår undsättning. Men, påminner Winnicott, ett barn som exempelvis stjäl är förhållandevis lätt att hjälpa så länge handlingens betydelse fortfarande primärt är symbolisk; så snart stöldgodset i sig börjar utgöra huvudsaklig motivation är beteendet svårare att åtgärda. För oljebolag, kemikalieproducenter och gruvföretag finns det goda skäl att tro att det därmed kan vara för sent. 

I alla händelser är det uppenbart att den kristna världsbilden, med sitt löfte om framtida frälsning, inte heller i sin sekulariserade form kan förse oss med redskap för att lösa de svårigheter vi nu står inför. Mer relevant för vår belägenhet är, tror jag, den nordiska mytologin, där Vån, ett dialektalt ord för hopp, är namnet på den flod som bildas av fradgan som rinner från Fenrisulvens käftar där han ligger bunden i väntan på att sluka världen. Hoppet, låter myten oss förstå, är inte räddningen – det är en del av hotet. Om allt som återstår att göra är att hoppas, då är läget verkligen hopplöst. 

 

Helena Granström är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Det som en gång var".

Läs fler texter av Helena Granström här.