Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sverige måste byggas nerifrån och upp

Midsommar i Leksand kan vara svenskt ...
Foto: MICHAELA HASANOVIC / MICHAELA HASANOVIC EXPRESSEN
... liksom att måla händerna inför eid al-fitr.
Foto: KHALID TANVEER / AP
Joel Halldorf är medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: MIKAEL SJÖBERG

För drygt hundra år sedan betraktades medlemmar i Frälsningsarmén som osvenska – i dag är det muslimerna.

Joel Halldorf skriver om hur en nation uppfinns genom att alla bidrar till helheten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

För drygt hundra år sedan, på hösten 1916, besegrade det svenska fotbollslandslaget äntligen Danmark i en landskamp. Efter att ha förnedrats med siffror som 0-8 och 0-10 lyckades man genom en kombination av kraft och kondition vinna med 3-0. Triumfen var, som Jesper Högström formulerat det i boken ”Blågult”, svensk landslagsfotbolls födelsestund. 

Det är bara en sak som är lite märklig: detta landslag bestod enbart av stockholmare. Orsaken var att det inte gick att skapa lagsammanhållning med spelare från olika landsändar – särskilt svårt var det att blanda stockholmare och göteborgare. 

Därför var det stockholmare som besegrade Danmark i den legendariska matchen, medan ett renodlat Göteborgslandslag lite senare spelade 1-1 mot samma motstånd. 

Men medan idén om nationen kommer uppifrån, så byggs det samhälle som vi lever i nerifrån och upp. 

Idén om nationen kommer uppifrån

Hur bygger man en nation? I början av 1900-talet hade konungariket Sverige existerat i nära tusen år, ändå var den svenska identiteten något avlägset och abstrakt för många medborgare. De svenska fotbollsspelarna var stockholmare och göteborgare i första hand, och svenskar i andra hand. 

Nationen är, som statsvetaren Benedict Anderson konstaterat, en påhittad eller föreställd gemenskap. Vi skapar den genom politik och kultur. Först inhägnar kungar ett territorium, sedan fogas detta samman genom språk, tidningar och skolplaner. Idén om nationen sprids uppifrån och ner – eller från centrum till periferin. När centrum är tillräckligt starkt går det att skapa en nationell identitet som överskuggar den lokala. En bit in på 1900-talet gick det därför att ta ut landslagsspelare från hela landet utan att det inverkade menligt på lagkänslan. 

Men medan idén om nationen kommer uppifrån, så byggs det samhälle som vi lever i nerifrån och upp. De flesta svenskar träffar vi aldrig, men i lokala gemenskaper möts vi ständigt: familjen, grannarna, idrottsföreningen, kyrkan, och så vidare. Här har vi våra rötter, och här sker de möten som, om vi får tro den judiske filosofen Martin Buber, gör oss till människor.


LÄS MER – Joel Halldorf: Unga kristna känner igen sig i Sana i "Skam" 

"Göteborgare är inga riktiga svenskar"

Vi finns i spänningen mellan det stora och det lilla – det lokala och det nationella. Under 1900-talet växte den nationella nivån till oanad styrka genom välfärdsstat, industrier och medieföretag. Ibland var det som att de där uppe försökte säga till oss: du behöver inte din familj, dina grannar eller din by – det räcker med oss. Men i dag inser många av oss hur viktigt det lokala är för oss. Även om staten kunde möta alla våra biologiska behov behöver vi samhället för att leva mänskliga liv. 

Men också idén om nationen måste bottna i det lokala. Även om själva idén förmedlas uppifrån, så är innehållet i den ett försök att sammanfatta vad vi har gemensamt, alla vi som bor i Sverige.

Här dyker den avgörande frågan dyker upp: Vad av allt det som finns innanför Sveriges gränser får vara med och definiera det svenska? Det är ingen ny fråga. I landslagskonflikten i början av 1900-talet försökte stockholmfotbollens starke man Anton Johanson räkna bort konkurrenterna i väst med argumentet ”Göteborgare är inga riktiga svenskar.” 


LÄS MER – Joel Halldorf: Så var frikyrkorna med och byggde det svenska kulturlivet 

Då frikyrkorna – nu muslimerna

En annan gemenskap som vid denna tid inte ansågs höra till det svenska var Frälsningsarmén. I dag blir man närmast nostalgisk av skramlande bössor och strängmusik, men så var det inte när rörelsen kom, i slutet av 1800-talet. Dagens Nyheters reporter skrev hånfullt om soldaterna: ”Skevbenta, raggiga och krokiga utgjorde de i sanning inget material för en värnpliktsarmé. Deras blotta utseende väckte vämjelse och leda.” 

Liksom baptisterna före dem och pingstvännerna senare porträtterades Frälsningsarméns folk som fanatiker på gränsen till nervsammanbrott. Kritikerna återkom gärna till hur ”osvenska” dessa rörelser var. De fanns inom Sveriges gränser, men de hörde inte till idén om det svenska.  

Det har alltid rymts olika, ibland trätande, gemenskaper inom Sveriges gränser: stockholmare och göteborgare, frikyrkliga och frimurare. 

Hundra år senare är det annorlunda. Vad är Frälsningsarméns sociala arbete om inte ett uttryck för svensk solidaritet? Och baptisterna vägran att rätta in sig i det lutherska ledet – är inte det ett beundransvärt exempel på integritet? Vad gäller pingstvännerna, är inte deras framåtanda och entreprenörskap egenskaper som svenska politiker önskade att fler hade? 

Frikyrkorna är inne i värmen. De anses både vara del av och bidra till det svenska. Men det finns andra nykomlingar, vars plats i det svenska ifrågasätts: i dag gäller frågetecknen muslimerna.

När en nation går från förmodernt jordbrukssamhälle till modernt samhälle i en globaliserad värld ökar variationen inom det. Mångfalden är i sig ingen nyhet. Det har alltid rymts olika, ibland trätande, gemenskaper inom Sveriges gränser: stockholmare och göteborgare, frikyrkliga och frimurare. Nu hör även muslimerna hit, men utmaningen är samma som alltid: att försöka se hur denna grupp kan bidra till helheten. 


LÄS MER – Joel Halldorf: Liberalismens tomhet banade väg för Trump 

Eid al-fitr och midsommar

Den kanadensiske filosofen Charles Taylor menar att vi, för att mångfald ska fungera, aktivt behöver söka en ”överlappande konsensus”, det vill säga identifiera saker vi är överens om – även om vi kommer till våra gemensamma slutsatser på olika sätt. Kristna, muslimer och Christer Sturmark är till exempel alla överens om att människan har ett okränkbart värde, och att den rike ska vara solidarisk med den fattige. Här finns alltså Taylors överlappande konsensus i två centrala, samhällsbyggande frågor. 

Som av en händelse ligger den ursvenska högtiden midsommar i år vägg i vägg med den muslimska högtiden eid al-fitr, som avslutar fastemånaden ramadan. Att fasta medan solen är uppe för att sedan äta på natten kan tyckas osvenskt – eller åtminstone en aning opraktiskt så här långt norrut i juni.  Men vad handlar fastemånaden om? Muslimerna beskriver det som en tid för reflektion: man tackar för livets gåvor samtidigt som man påminns om sin förgänglighet. Det är en månad präglad av gemenskap, och av särskild solidaritet med de fattiga. Här finns med andra ord saker som många borde kunna sympatisera med. Att människor i Sverige under en månad ägnar sig åt detta kan ses som en styrka för oss alla. 

Sverige är namnet på ett samhälle som byggs nerifrån och upp. 


LÄS MER: Svenska värderingar – en mytologisk dikt av Malte Persson 


Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria och medarbetare på Expressens kultursida. Han gav nyligen ut boken "Inte allena" om Martin Luther tillsammans med Patrik Hagman.