Lewi Pethrus Foto: Wikipedia commonsLewi Pethrus Foto: Wikipedia commons
Lewi Pethrus Foto: Wikipedia commons
Joel Halldorf. Foto: ZANDRA ERIKSHED / ZANDRA ERIKSHEDJoel Halldorf. Foto: ZANDRA ERIKSHED / ZANDRA ERIKSHED
Joel Halldorf. Foto: ZANDRA ERIKSHED / ZANDRA ERIKSHED

Sverige blev bara sekulärt på ytan

Publicerad

Det sekulära Sverige glömde människans längtan efter mening i en avförtrollad värld. 

Joel Halldorf påminner om arvet efter Lewi Pethrus och religionen som lurar under ytan.

Plötsligt talar alla om 1900-talet – och numera hela århundradet, inte bara världskrigen. Det ges till och med böcker med endast årtal som titel: först Elisabeth Åsbrinks ”1947”, och nu Jan Guillous ”1968”. 

Kanske är det för att vi börjar få distans? Internet och smarta telefoner gör att 1980-talet känns lika avlägset som tiden före den agrara revolutionen måste tett sig för en medeltida bonde. Så vi poppar popcorn, myser nostalgiskt framför ”Stranger things” och förklarar för våra barn att på vår tid använde vi faktiskt telefonen till att prata i.

Nyligen återvände jag till mitt eget åttiotal genom att läsa "Barnens svenska historia” för mina barn. Kanske kunde de tecknade berättelserna väcka historieintresset även hos dem? Men i seriens sista del var jag tvungen att idka omvänd censur, det vill säga göra tillägg. För från år 1800 är kyrkorna helt utskrivna ur historien. Kampen för religionsfrihet, baptismen och andra invandrade samfund, frikyrkorna och demokratins genombrott – inte en stavelse.

 

LÄS MER - Joel Halldorf påminner om det revolutionära julevangeliet

Folkhem och sekularisering

Det är ingen tillfällighet. Religionsblindhet har länge präglat historieämnet i Sverige; en bieffekt av marxistisk teoribildning. Religionen blir antingen förtryckare, något vid sidan eller en rest från förr. Perspektiven präglar såväl ”Historiepodden” – i övrigt lysande – och de sista banden av Norstedts ”Sveriges historia”.

Eftersom 1900-talets teman är folkhem och sekularisering vet man inte var man ska stoppa in kyrkorna. Resultatet blir att hundratusentals svenskar osynliggörs, trots att de präglade politik, kultur och stadsbilder. Idag lever många i villfarelsen att religion och modernitet började blandas här i norr först när muslimerna kom.  

Seklets största väckelserörelse, Pingströrelsen, satt trångt i den svenska offentligheten under hela 1900-talet. DN beskrev dess ledare Lewi Pethrus som ”en fanatiker av renaste vatten” när de presenterade honom för sina läsare år 1920. 

Pingstväckelsen betraktades som en irrationell rörelse präglad av stötande extas: tungotal, tårar och höga rop. I tidens oskarianskt anstrukna kultur hyllades i stället dygder som anständighet och självkontroll. Idealen var stoiska upptäcktsresanden som kämpade sig fram genom djungeln, och inte visade några känslor ens då de nått sina drömmars mål – ”Doctor Livingstone, I presume?” Pingstvännerna blev den ”den andre”. De var en provokation mot den goda smaken, och representerade allt som modernitetens män ville bryta upp från. 

 

Ingemar Hedenius och teologerna

Själva förekomsten av en sådan rörelse i ett land på frammarsch krävde en förklaring. En journalist tog hjälp av tidens rasbiologi för att förstå: ”Märkligt nog ser de flesta pingstvännerna klena, många rentav invalida ut. Rakitiska huvuden med intryckta tinningar, utskjutande överkäkar, snedställda ögon.”

Väckelsens folk kämpade på, genom mediestormar och den bildade elitens förakt. Denna rörelse av arbetare och hembiträden byggde härbärgen och soppkök. Långsamt vann man omgivningens respekt.

Men efter andra världskriget vände konjunkturen nedåt igen. Då debatterades den svenska identiteten bortom bondesamhälle och världskrig. USA antog ”In god we trust” som motto, men i Sverige blåste andra vindar. Politiker och intellektuella slöt upp kring en ideologi som förenade sekularisering och upplysningsideal.

Sverige skulle bli modernt och sekulärt på allvar. Professor Ingemar Hedenius tog itu med teologerna, och chefredaktör Herbert Tingsten gav honom Sverige som klassrum. Pingstvännerna sågs som vidskepliga tokstollar, och Pethrus som en gniden småhandlare ute efter de frommas pengar.

 

LÄS MER - Joel Halldorf gör upp med den fanatiska religionskritiken 

Lewi Pethrus grundade bokförlag

Pethrus hann grunda bokförlag, en dagstidning, Sveriges första piratradio och ett politiskt parti. Men på räkenskapens dag beräknades värdet av hans egna tillgångar till blygsamma 3 000 kronor. Efter hans död, år 1974, kallade Olof Palme honom för en stor personlighet, medan högerledaren Jarl Hjalmarson prisade hans praktiska klarsynthet.

Pethrus imponerade, men han förblev den andre: en gäst i folkhemmet. Och hur kunde det vara annorlunda? Eftersom det svenska 1900-talet handlade om hur Socialdemokraterna byggde folkhem och vetenskapsmännen tog död på Gud fanns ingen plats för pingstvännerna. 

Ändå fanns de där, dessa tungomålstalande civilsamhällesbyggare som fyllde städerna med sin strängmusik. De hämtade kraft från utanförskapet – ”ve er när världen talar väl om er” – men drömde också, nästan i hemlighet, om att släppas in. Ivrigt omfamnade man de kändisar som sällade sig till rörelsen, och i Pethrus memoarer är antalet referenser till professorer fler än man orkar räkna (49 stycken).  

 

P O Enquist i "Lewis resa"

Och till slut kom man in – men det var litteraturen, och inte historiker eller journalister, som öppnade dörren. Då var Pethrus visserligen död sedan länge, även om han framstår som sällsamt levande i P O Enquists porträtt i ”Lewis resa”. Här placeras han mitt i den svenska moderniteten. Möjligen lite eljest, men inte längre den andre. Han är, skriver Enquist, ”en organisk del av den svenska 1900-talsmodernismen”. 

Enquist visar hur religion, också i dess ostädade form, är en del av den moderna svenska historien. I Enquists värld är mycket lite gjutet i ett stycke. Tillvaron byggs upp av paradoxer, där varje fenomen bär sin motsats inom sig. Helighet och drifter, romantik och rationalism, lag och liderlighet. Is och hetta. Andas man bort ispansaret finner man hettan och sensualismen där under. 

Pingstväckelsen är hänförelse och apokalyptik, men ordnat – av Pethrus – i företag och församlingar. Extas och organisation. Lewi, den rationelle mästerbyggaren, bygger in det okontrollerbara som en mursten i sin katedral. 

P O Enquist.Foto: ANNA HÅLLAMS, EXPRESSEN.

Pethrus och Per Albin tvillingar

Organiserandet och strävan efter renhet delar han med folkhemmet. Därför är Pethrus och Per Albin tvillingar. Men medan pingstledaren reser en katedral bygger statsministern ett folkhem, och talar mycket lite om mystiken: ”Tillvarons andliga dimension var inte intressant för arbetarrörelsens ideologer.”  

Betyder det att det moderna Sverige är kliniskt rensat från religion? Nej, den finns kvar – men under ytan. Pingstvännerna är ingen anomali, utan förkroppsligar en längtan: drömmen om att bryta sig ur modernitetens järnbur. Längtan efter mening i en avförtrollad värld. Den längtan som förtär flanörförfattaren Sven Lidman i 1910-talets Stockholm, innan han ansluter sig till väckelsen: längtan efter något som krossar ispansaret. 

Längtan efter att få brinna.

”Moderniteten tågade före, men lämnade människorna efter sig", skriver Enquist. Så var det nog. Samtidigt dessa gäckande ekon från andra världar; inte ens folkhemmet kunde stänga det ute. För en del krossades ispansaret i extasen. Andra la sig ner i snön och blickade upp mot stjärnhimlen, fångade av åsynen. Inte av stjärnbilderna, de som man kunde rita in på smörpappret, utan stjärnemattan bakom. 

Det icke inritade.

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria och medarbetare på Expressens kultursida. Han är aktuell med boken "Biskop Lewi Pethrus: biografi över ett ledarskap – religion och mångfald i det svenska folkhemmet".

Relaterade ämnen
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag