Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Svenskarna borde hylla Horace – inte håna honom

Marianne Stidsen.
Foto: Privat
Horace Engdahl.
Foto: OLLE SPORRONG

Kritiken mot Horace Engdahl har varit omfattade och hans porträtt hänger numera vid toaletterna i Bonnierfamiljens representationsvilla.

Marianne Stidsen, lektor vid Köpenhamns universitet, tecknar som motbild ett hyllningsporträtt av sin mångåriga mentor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | AKADEMIKRISEN. I den alltmer upphetsade och vansinniga debatten om Svenska Akademien i Sverige tycks namnet ”Horace Engdahl” ha en särskild betydelse. Ja, det finns – tänker man som utomstående – uppenbarligen nästan ingen ände på vad han ska beskyllas för. Det är som om mannen har kommit att stå som symbol för allt som är patriarkalt, gammeldags och fult.

Medan Sara Danius – och andra kvinnor i hennes läger – tvärtom framhävs som änglar med flaxande knytblusvingar som lyser oss alla väg ut ur forntidens beckmörker. Senast har tidningarna skadeglatt rapporterat att porträttet av Engdahl i Bonnierfamiljens representationsvilla Nedre Manilla har tagits ner från väggen och placerats i ”skamvrån” vid toaletterna.

Horace Engdahls porträtt på Manilla.
Foto: Expressen

Som så ofta är fallet när medier och folkdomstolar är i färd med att demonisera en person, försvinner alla proportioner och det målas upp en bild, ett porträtt, som inte har något med verkligheten att göra.


LÄS MER – Karin Olsson: Vad har Horace Engdahl att säga till sitt försvar?

Smutskastningskampanj mot Engdahl

Därför tycks det vara dags att ge en motbild till den smutskastningskampanj som har förföljt Engdahl sedan han åtog sig den inte särskilt behagliga uppgiften att hålla fast vid principerna och inte låta mediestormen diktera Svenska Akademiens beslut kring den nuvarande krisen. Med andra ord: åtog sig att gå i bräschen för att lyfta fram demokratiska rättsprinciper när det gällde domen över en annan akademiledamot, Katarina Frostenson.

För att balansera, för att inte säga korrigera, den bild som den svenska allmänheten för ögonblicket får serverad i stort sett varenda dag i samtliga svenska dagstidningar och medier, vill jag gärna berätta om hur det gick till när jag lärde känna Horace Engdahl.

Jag var på den tiden bara en purung student som precis hade blivit medredaktör för den danska litteraturtidskriften Den Blå Port. Men jag hade redan blivit grundligt ”biten av en galen kritiker”, som vi säger på danska. Det vill säga: jag hade några ytterst gyllene – och kanske också en aning överspända – föreställningar om vad litteraturkritik var och kunde sträva mot att bli.

Därför föreslog jag att vi skulle göra ett temanummer om kritik. På den tiden kände jag inte till honom. Det var innan han blev invald i Svenska Akademien, på den tiden då han fortfarande var litteratur- och danskritiker i DN – den tidning som senare skulle bli den mest ihärdiga och nitiska när det gäller att svärta ner honom och förstöra hans rykte (för att inte tala om att förstöra hela den institution som han har vigt en stor del av sitt vuxna liv åt att outtröttligt och entusiastiskt arbeta för).

Horace Engdahl, 1994.
Foto: WEINE LEXIUS

Men min medredaktör, poeten Morti Vizki, hade ibland hört talas om honom via den namnkunniga, tyvärr numera avlidne danske kritikern Poul Borum. Som – med sin sedvanliga förmåga att snoka upp talanger inom litteraturfältet – hade sett att detta huvud, denna begåvning var något utöver det vanliga.

Jag satte mig därför vid skrivmaskinen – det var förstås innan datorernas tidevarv – och författade ett en och en halv sida långt, tättskrivet brev till herr Engdahl, i vilket jag i snirkliga ordvändningar frågade om jag fick komma och tala med honom om kritikens tillstånd och möjliga framtida status.


LÄS MER – Jens Liljestrand: Horace Engdahls radionintervju var en uppvisning i arrogans

Brevet från Horace

Det gick exakt en vecka, så svarade samma herr Engdahl med ett lika fylligt brev, som var genomsyrat av välvilja, intresse och omåttlig generositet. Jag citerar ur detta brev i inledningen till en samtalsbok som just nu är under utgivning, och kan inte motstå frestelsen att även här återge några brottstycken. Den svenska offentligheten bör få en chans att se bakom den groteska karikatyr som medierna just nu tecknar av denne man och få en glimt av hur han faktiskt är som person:

”Du och Kasper Nefer Olsen [min kollega vid denna tidpunkt] får gärna komma och intervjua mig om kritiken, i synnerhet om det är tillåtet att tala om Friedrich Schlegel och Athenäumskretsen. Vi kan sitta här i mitt arbetsrum, där Schlegel blickar ner från reproduktionen av ett vackert porträtt, utfört innan han blev uppsvälld av att konsekvent äta dubbla portioner av all mat.”

Och han fortsätter: ”När Ditt brev anlände hade jag just avslutat en svensk översättning av ’Über die Unverständlichkeit’ och satt och funderade över en planerad BLM-artikel om kritiken. Det finns en kuslig precision i detta!”.

Han avslutar sitt brev i det på samma gång vänligt-fyndiga och kaxigt-ärliga tonfall som jag sedan dess har satt så högt hos honom: ”En lämplig tidpunkt för min del från min sida sett vore vecka 21, dvs. omkring den 20 maj. Början av juni skulle också gå bra. Jag tänker hursomhelst inte förbereda mig.”


Unik förmåga

Samtalet som till slut blev resultatet är med som appendix i min nya bok, ”Levende litterater”. Som en påminnelse om hur det hela började för mig. Och också, skulle jag vilja tillägga, för andra yngre litterater som vid denna tid lät sig inspireras, för att inte säga animeras, av Engdahls fullständigt unika förmåga att avlyssna ”de litterära verkens hemliga logik” som han kallar det på ett annat ställe i brevet till mig.

För oavsett om folk vill erkänna det eller inte (opportunismen är ju som bekant lika utbredd i dag som den historiska och livshistoriska hågkomsten är kort) har han betytt väldigt mycket för många av oss yngre humanister och litterära akademiker i Norden.

Horace Engdahl i samtal med Roberto Saviano och Salman Rushdie, 2008.
Foto: CLAUDIO BRESCIANI / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN

Det har för övrigt också påverkat den otroliga välvilja – bubblande, förväntansfull – som han ägnat varje ny ledamot, inte minst de kvinnliga, som har invalts i Svenska Akademien under senare år. Jag vet, för jag har haft turen att känna honom under denna tid. Ingen har varit så begeistrad i deras medverkan, tankar och bidrag – ofta provocerande och radikala – som han. Liksom han har satt en ära i att bistå och hjälpa till med sin stora erfarenhet, så gott han kunnat, precis som han en gång gjorde med mig.

Utan, och det är också en del av den sanna historien om Horace Engdahl, att någonsin kräva att någon skulle tycka, göra eller säga som han. Tvärtom har han varje dag satt en ära i att folk – kvinnor liksom män – skulle stå på egna ben. Han har satt en ära i att ingjuta modet att tro på sig själv, modet att stå för sig själv.


LÄS MER – Horace Engdahl: Sara Danius är den sämsta ständiga sekreteraren sedan 1786 

Verklighetens Horace Engdahl

25 år, och många, många brev senare fick jag så möjlighet att intervjua honom igen om hans syn på litteraturkritiken och dess möjligheter nu på 2010-talet, och övergripande om vad som skett på området under den gångna perioden. Intervjun blev en ingång till samtalsboken, och använder på typiskt horace engdahlskt vis bländande kunskap, humor och livsvisdom för att peka ut några viktiga banor i kritikens solsystem.

Horace Engdahl under Svenska Akademiens kris, 2018.
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

En av de saker som han berör i denna vår nya dialog är hur den moderna människan, som ju på sätt och vis har ersatt Gud, tycks släpa runt på ett jagideal som är så hysteriskt uppskruvat att man nästan tappar andan. Till exempel när det krävs att man som människa ska vara fullkomligt ”ren” och ”fläckfri”. Vilket leder till en önskan om att det hela lika gärna kan braka ihop eftersom perfektionen ändå inte går att uppnå.

”Det är väl en grundläggande underström i ganska mycket modern litteratur, och egentligen i hela den moderna kulturen. Det här förstörelsebehovet eller hatet mot det bestående. På sätt och vis hatet mot verkligheten. Som väl i grunden är ett självhat. Egentligen genomsyras hela moderniteten av självhat. (…) Och jag har så lätt att se det att jag tänker: det måste väl alla kunna se. Men det kanske man inte kan.”

Säger Engdahl. Tillåt mig att peka på det nästan ohyggligt profetiska i denna utsaga, när man betraktar det som just nu sker i Sverige!


LÄS MER – Marianne Stidsen: Västerpopulistisk revolt hotar Svenska Akademien

Horace som mardrömsbild

Ja, sådan är alltså verklighetens Horace Engdahl, mina damer och herrar. Just for the record. Den Horace Engdahl som för tillfället manas fram i den svenska pressen är en fantom, en konstruktion, en mardrömsbild som inte har något med verklighetens Engdahl att göra. Det har den inte, och det har den aldrig haft.

Jag kan därför också bara upprepa att det känns oändligt märkligt som utomstående till det drama som just nu utspelar sig i svenska medier, att bevittna ett land som så till den grad kastar dynga på en av sina absolut största och mest begåvade kulturpersonligheter i nyare tid, en man, som för mig personligen har varit den ojämförligt viktigaste mentorn genom hela min karriär.

Och i övrigt kan jag bara hoppas och vädja om att familjen Bonnier snart vill ta sitt förnuft till fånga och hänga tillbaka hans porträtt på dess plats mellan stora kulturikoner som Selma Lagerlöf, August Strindberg och Gustaf Fröding, där det rätteligen hör hemma. 

Dessutom vill jag å det kraftigaste appellera till den enkla medmänniskan på andra sidan Sundet. Tänk dig för. Vad är det egentligen du deltar i just nu, eller stillatigande godtar?


FOTNOT. För ordningens skull ska jag tillägga att jag är medlem av Det Danske Akademi, men här enbart företräder mig själv.


Av Marianne Stidsen

Marianne Stidsen är lektor vid institutionen för nordiska studier och språkvetenskap, Köpenhamns universitet, samt medlem av Det Danske Akademi.

Översättning Jens Liljestrand.


I tv-spelaren visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Jens Liljestrand och Jonas Thente om nätets påverkan på litteraturkritiken. Programmet finns också som podcast.