KULTURDEBATT. Jag läste nyheten om ”flera svensksomalier bland corona-dödsfall i Stockholm” på SVT:s sajt och tänker en rad olika saker som jag bara måste få ur mig.
1. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att förlora en anhörig på detta sätt. Alla mina tankar går till anhöriga som tvingas begrava sina kära under dessa omständigheter. Eller anhöriga som i vissa fall, på grund av det rådande läget, inte ens kan erbjuda sina anhöriga den begravning de förtjänar. Ni finns i mina böner.
2. Jag vill inte bidra till att politisera eländet, men artiklar som dessa tillåter inget annat. När flertalet medier lyfter fram hur flera av de döda i Stockholm har somalisk bakgrund, synliggör det återigen Sveriges relation till minoriteter i allmänhet, och den somaliska i synnerhet.
Peka i stället på de faktiska förutsättningarna människor har.
Många var snabba med att hävda att det är på grund av brist på information på somaliska som dessa människor fallit offer. Det finns ingen anledning till att killgissa runt detta, och givetvis kan det i något fall vara en (i raden av så många fler) faktorer. Men jag kan inte hjälpa att ställa detta i relation till nidbilden av okunniga analfabeter till somalier. I detta nu florerar en rad olika sådana inlägg på sociala medier, organiserat av extremhögern, där dödsfallen förklaras med dålig läskunnighet.
Att förutsätta att människor skulle kunna förhindra sin egen död om de bara ”lärde” sig svenska, eller att överhuvudtaget förutsätta att dessa människor inte skulle kunna svenska (eller för den delen inte har en rad olika personer i sin närhet som kan informera) är ett skuldbeläggande utan dess like.
Så i stället för att peka på faktorer som man inte kan göra särskilt mycket åt, peka i stället på de faktiska förutsättningarna människor har.
Att kunna leva hälsosamt är en klassfråga.
Att undslippa bakomliggande sjukdomar som kan vara avgörande vid virusutbrott, är en klassfråga.
Att bo i trångboddhet är en klassfråga.
Att tas på allvar inom vården är en klassfråga.
Att inte ha möjligheten att jobba hemifrån är en klassfråga.
Att vara den som applåderar för vården i stället för att utsätta sig för risker inom vården är en klassfråga.
De sex personerna som dog i sviterna av corona i Stockholm är mer än svensksomalier.
En pandemi tenderar att inte bry sig särskilt mycket om vem som drabbas. Däremot har vi alla olika förutsättningar för att skydda oss.
Äntligen talar vi lite mer om solidaritet. Men detta med solidaritet och sammanhållning tycks än inte gälla alla. För inte ens i vår död, inte ens när döden förorsakats av något oförutsägbart, slutar vi att vara något annat än vår bakgrund.
De sex personerna som dog i sviterna av corona i Stockholm är mer än svensksomalier. De har namn. De har familjer som förbereder begravningar och anhöriga som sörjer.
Solidariteten bör gälla även dem.
Av Bilan Osman
Bilan Osman är skribent och föreläsare på Expo.
FOTNOT. Texten publicerades ursprungligen på Bilan Osmans Facebook-sida.