REPLIK. Det är inte lätt att göra Ola Larsmo rättvisa. Även i sitt fjärde inlägg (DN 27/8) om J-stämpeln blandar han självklarheter om internationell flyktingpolitik med felaktiga påståenden om Sveriges agerande i förhandlingarna om Tysklands märkning av judars pass. För det första påstår han att förhandlingarna enbart fördes mellan Tyskland och Schweiz. Dessutom hävdar han att detta skulle bekräftas av schweizisk forskning. Båda påståendena är felaktiga.
Larsmo har rätt i att svensk flyktingpolitik gentemot judar som flydde Tyskland var restriktiv fram till 1942. Till syfte och mål avvek inte den svenska flyktingpolitiken mycket från omvärldens. Som den brittiska juristen Norman Bentwich sa 1936: ”Det finns två sorters länder i världen, de som vill utvisa judarna och de som vägrar att ta emot dem.” Olika länder hade dock olika tillvägagångssätt för att uppnå sitt syfte. Många länder hade krav på visum för tyska medborgare, men flera länder hade ömsesidiga avtal med Tyskland om viseringsfrihet, däribland Sverige och Schweiz.
På våren 1938, efter annekteringen av Österrike, bad Schweiz Tyskland om särskilda åtgärder för att underlätta gränskontrollen, men Tyskland avböjde. I augusti återupptogs diskussionerna och svenska diplomater började då förhandla med Tyskland om ett sätt att särskilja judars pass. Den 30 augusti sade Schweiz upp viseringsfriheten för Tyskland. Precis som Sverige hade man helst velat erbjudas en möjlighet att kunna särskilja judar från andra tyska medborgare. Den 7 september erbjöd det tyska utrikesrådet Roediger schweizarna en lösning: antingen en markering av förnamnen i passen eller en särskild stämpel. Förslaget kom dock med ett förbehåll. Tyskland skulle få rätt att avvisa schweiziska judar. Men det var inte Schweiz redo att gå med på.
Det är nu Sveriges regering beslutar att sätta press i förhandlingarna. Den 9 september 1938 beslutar regeringen att säga upp sitt viseringsfrihetsavtal med Tyskland och att meddela beslutet till tyskarna som ett ultimatum. I tyska utrikesministeriets arkiv finns en skrivelse från den 14 september från den svenske ministern i Berlin, Arvid Richert, till Tysklands utrikesminister, Joachim von Ribbentrop. I denna klargör Richert att om Tyskland kommer med en lösning som gör det möjligt att vid gränsen särskilja en kategori tyskar från en annan kan Sveriges regering riva upp beslutet. Men ”för närvarande”, skriver Richert, ”finns inget annat alternativ än att personer som inte närsomhelst tryggt kan återvända till Tyskland [det vill säga judar] erhåller pass som tydligt skiljer sig från vanliga pass”.
Dagen därpå erbjöds Sverige samma sak.
Richert bad alltså om en lösning i linje med den som Tyskland redan erbjudit Schweiz och som hittills avböjt. Nu visste tyskarna vad Sverige önskade, meddelade att de snart skulle kunna erbjuda vad Sverige bad om och vände sig åter mot Schweiz. Efter ytterligare förhandlingar godkände Schweiz regering det tyska förslaget den 4 oktober. Dagen därpå erbjöds Sverige samma sak, det vill säga att acceptera J-stämpeln och återinföra viseringsfrihet, vilket regeringen gjorde den 14 oktober.
Hur stor roll spelade Sveriges agerande? Hade Schweiz ensamt åstadkommit samma sak utan svensk inblandning? Det är möjligt, men på grund av Sveriges agerande går det inte att veta säkert. Det viktiga är att vi vet att både Schweiz och Sverige verkade för att judar skulle kunna särskiljas och avvisas vid gränsen. Denna särskiljning kom att utnyttjas av Sverige och Schweiz och andra länder, vilket gjorde det ännu svårare för de tyska judarna att fly.
Av Pontus Rudberg
Pontus Rudberg är docent i historia och forskare i Förintelse- och folkmordsstudier vid Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet.