KULTURDEBATT | FILMPOLITIK. Vad är bra humor? Frågan är lika gammal som mänskligheten. Själv trodde jag länge att årets roligaste film var Armando Iannuccis "The death of Stalin". En mörk komedi om den sovjetiske diktatorns död och den makabra dans som uppstod kring hans lik. Men efter att ha lyssnat på ett panelsamtal från årets Almedalsvecka insåg jag att det var helt fel.
Det var under ett samtal anordnat av Riksteatern med rubriken ”Vart ska alla manliga genier ta vägen” som publiken upplystes om att ”en komedi som inte slår an det som är brännande frågor i samtiden blir inte rolig”.
Påståendet fälldes inte av vem som helst, utan av Sveriges mäktigaste filmperson – Svenska Filminstitutets vd Anna Serner.
Harry Scheins arv
Det här kan se ut som ett försök att göra sig lustig. Men för den som är intresserad av film var det ett symboliskt uttalande. Inte bara på grund av försöket att koppla humor till samtidspolitik. Utan för att det sedan den statliga filmpolitikens införande 2017 – efter nästan 60 år av filmavtal – inte har förts debatt om hur SFI uppfattar och ser på kvalitet. Så när Serner under samtalet återkom till hur viktig ”angelägenhetsgraden” är visste alla filmhistoriskt bevandrade var begreppet kom ifrån.
Kanske nämndes inte upphovspersonen eftersom Serner påpekade att ”vita män så länge har fått normera kvalitet”.
Men när Harry Schein kläckte kvalitetsbegreppet samtidigt med filmavtalet 1963 var det snillrika inte att ordet ”angelägenhetsgrad” fanns med, utan att det kunde tolkas öppet:
”[E]n rad av varandra oberoende faktorer, såsom förnyelse av uttrycksmedel och formspråk, angelägenhetsgraden i filmens ärende, intensiteten eller fräschören i dess verklighetsuppfattning eller samhällskritik, graden av psykologisk insikt och andlig nivå, lekfull fantasi eller visionär styrka, episka, dramatiska, lyriska värden, den tekniska skickligheten i manus, regi och spel samt övriga artistiska komponenter hos film.”
Det där stycket diskuterades under alla år. Det var ett inslag i filmutbildningar, i samtal om filmkritik och kring politikens syfte. Flummigt? Ja. Men vagheten stimulerade den centrala frågan om kvalitet.
Mätbar mångfald
Nu pratar vi inte längre om saken – fastän det är lättare. Kvalitet har blivit mätbarhet. Kvalitet är att kulturen kan vara instrumentell. På inget annat sätt kan man tolka det som har skett på SFI.
En annan debatt från Visby, med Fokus Johan Hakelius, är lika talande som Riksteaterns. Här vägrar Serner att förstå att krav på normkreativa kurser i utbyte mot att få göra film inte har med ”mänskliga rättigheter” att göra. Eller att institutets syn på ”mångfald” är problematisk. Även detta ska numera vara mätbart. Också framför kameran. Kan det inte säkerställas – inga pengar.
SE DEBATTEN: Johan Hakelius och Anna Serner om filmpolitiken
Jag har inget emot mångfald eller analyser, men begreppet kan betyda mycket. Särskilt i konst.
Serner visar dock hur SFI betraktar saken när hon försvarar en mångfaldsrapport institutet beställde 2015. ”Vad är det för fel på entreprenörer” frågar hon Hakelius och låtsas inte om problemet.
Anna Serner bestämmer
Studien gjordes av ”mångfaldskonsulter” som inte hade med film att göra. Som inte kunde film. Ändå fick de i uppdrag att göra filmanalyser. Som vi visade på dessa sidor var rapporten felaktig. Och ett exempel på hur kulturen spänns efter politiken av SFI.
Samma personer som beslutade om och försvarar detta ska nu avgöra ”mångfald” i produktionsbeslut.
Fast ”personer” i pluralis är fel. Som filmskribenten Jon Asp skriver (Aftonbladet 17/7) så fortsätter filmmakten att konsolideras. Det är vd som tar beslut om filmerna – konsulenterna ska ”föreslå produktionsstöd”. Så vad hon anser om humor och kan om film får rejäl betydelse.
Mantrat om SFI:s goda intentioner döljer dessutom missförhållanden. Som att filmstöd främst tillfaller en handfull inflytelserika bolag som anpassar sig efter nya ansökningskriterier.
Anna Serners ja-sägare
Det är dessutom oförståeligt att ingen granskar vilken institutionskultur som råder: sedan i vintras har SFI haft ett strömavhopp av konsulenter – som har gått till de bolag som får mest pengar.
Men vi har ingen debatt. SFI viftar bort kritik. I panelerna understryker Serner hur mycket medhåll hon får och säger att bara ”mediokra män” klagar. Och hursomhelst påverkas tydligen inte konstnärerna. Själv är jag inte övertygad om att den bästa metoden för att ta temperaturen är att den som håller i pengapåsen räknar ja-sägarna omkring sig.
Om vi ser på vilka filmer som har blivit gjorda då?
Svensk talang i dansk film
Det är iögonfallande att den höga svansföringen på mångfaldens område 2018 har bättre genomslag bland svenska debutanter i Danmark än i Sverige. Medan SFI betalade felaktiga mångfaldsrapporter utbildade sig Ali Abbasi i Danmark. I år vann hans film "Gräns" pris i Cannes. Manuset var skrivet med Isabella Eklöf från samma skola. I vintras debuterande hon med strålande, provocerande – och danska – "Holiday". Från samma krets kommer Milad Alami med (danska) filmen "Charmören".
Givet vad SFI ständigt talar om är det kanske läge att diskutera hur ska vi förstå detta? Motverkar trubbiga pekpinnar sitt syfte? Är komikerns uppgift eventuellt inte att tolka vilka frågor filminstitutet anser vara brännande?
LÄS MER – Hynek Pallas: Vägen tillbaka från Trump och Putin
Debatt om kvalitet behövs
Det här handlar inte om vem som är vd nu. Heller inte om den specifika politik som förs eller kan komma att föras av ett kulturdepartement med annan agenda. Det handlar om att vi fortfarande inte har haft en diskussion om filmen och SFI:s funktion sedan politiken blev statlig.
Om Scheins – förlåt: den vite mannens – flummiga kvalitetsbegrepp ska bytas ut till enbart ”angelägenhetsgrad”, är det inte rimligt att det finns en debatt om vad det gör med kulturen om makten över den har en tydlig politisk agenda?
Och har vi inte en öppen diskussion där filmskapare med andra åsikter kommer till tals utan att kallas för ”mediokra män” – då blir det avsevärt mycket lättare att skita i samtalet nästa gång kappan ska vändas efter vinden.
Så slår det mig att jag har missförstått "The death of Stalin". Den är ju visst rolig för att den tar upp brännande frågor. Som hur beroendekultur och de goda intentionernas pekpinnar ger dålig konst – och en ledarkultur ointresserad av röster som sjunger andra visor än dem man vill höra.
LÄS MER – Hynek Pallas: Slarviga anklagelser om islamkritik gynnar ingen
Hynek Pallas är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hans senaste bok är essäsamlingen "Ex – migrationsmemoar 1977 - 2018".