Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den gravida kvinnan är mer än ett förvaringskärl

Inte mänskliga. Dockor som ser ut som riktiga bebisar har funnits länge, kommer riktiga barn att i framtiden skapas av robotar?Foto: Facebook / Facebook
Helena Granström.Foto: OLLE SPORRONG

Surrogatmödraskapet kan kokas ner till frågan ”vad är en graviditet?”.

Helena Granström ser en praktik som i förlängningen hotar vår mänsklighet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. I det lilla ordet mening döljer sig en livsfilosofi.

Mer än så: Där döljer sig en djupgående samhällskritik, för är det någonting som vi som kultur tycks ha glömt bort, så är det innebörden av det ordet. 

Jag tänker på detta när jag följer den på nyligen återuppblossade debatten om surrogatmödraskap, en debatt som i ett svenskt sammanhang huvudsakligen vägletts av den ganska tekniska frågan: Vem ska anses vara mamma till ett barn?

Det är också denna fråga som häromdagen aktualiserades genom en dom i HD, där kvinnan i ett heterosexuellt par som anlitat en surrogatmamma i USA nu även i Sverige anses vara barnets mor. Vid en surrogatgraviditet kan det finnas så många som tre olika kvinnor som kan göra anspråk på moderskapet för ett enda barn: en som tillhandahållit det befruktade ägget, en som burit barnet och en som avser att ta hand om det. 

Svensk lagstiftning erkänner i dag endast en av dessa kvinnor – den som burit och fött barnet – som dess mor, men kanske ska domen i HD förstås som en första indikation på att detta kan komma att ändras. Redan idag finns många svenska familjer vars barn tillkommit genom informella överenskommelser, eller surrogatgraviditeter utomlands – familjer som i många fall helt saknar en mamma, eftersom beställarna är ett manligt samkönat par.

Frågan om vem – om någon – som ska betraktas som mamma till ett barn ger upphov till en mängd problem, bland annat i relation till den kvinna som förväntas avsäga sig moderskapet. Om kvinnan som burit barnet i nio månader för att sedan föda fram det inte är dess mamma, vad är hon då? En sorts förvaringskärl, som i ett högteknologiskt eko av Aristoteles idé om den havande kvinnan som en passiv behållare för mannens livgivande substans? Graviditeten har enligt detta synsätt ett syfte, ingen mening.

Maria Schottenius

Kajsa Ekis Ekman, som 2010 drog paralleller mellan surrogatmödraskap och prostitution i debattboken ”Varat och varan”, beskriver i Aftonbladet (29/5) hur surrogatmödrar i många länder fråntas i princip allt självbestämmande över sin egen kropp under graviditeten, och i DN ställer två debattörer frågor bland annat om surrogatmoderns rätt att ångra sitt beslut och hur hennes frivillighet i relation till uppdraget ska förstås. 

Tankar som av Maria Schottenius (20/5, 27/5) i samma tidning avfärdas som ett omyndigförklarande av kvinnor: Att lyfta fram sådana svårigheter är, menar Schottenius, att antyda att kvinnan inte vet sitt eget bästa. Enligt hennes logik ska surrogatmödraskapet, som Statens medicinsk-etiska råd formulerar det i ett utlåtande, inte alls förstås som exploatering av kvinnan, utan som ett uttryck för hennes identitet som ”självständig, stark och normbrytande” – att det sistnämnda är någonting positivt tycks inte behöva påpekas. 

Hur man ställer sig i frågan om vem som bör betraktas som mamma är förstås väsentligt – men ändå tror jag inte att det är det verkligt centrala. Surrogatmödraskapets kärna handlar i stället just om mening, och kanske fångas den bäst i en annan fråga: Vad är en graviditet?

Är det nio månaders fostertillväxt under så gynnsamma omständigheter som möjligt – omständigheter som för närvarande tillhandahålls av en levande kvinnas kropp, men som lika gärna inte skulle kunna göra det. Eller är det också något annat – och i så fall vad? Kanske byggandet av en relation mer komplex och omvälvande än någon annan som de flesta av oss kommer att få uppleva i våra liv?

Vad är en graviditet?Foto: ÅSERUD, LISE / NTB SCANPIX TT NYHETSBYRÅN

Vad vi gör när vi framställer surrogatmödraskap som oproblematiskt, eller enbart förknippat med tekniska problem, är att förneka havandeskapets existentiella innebörd. Vad vi påstår är att två människor kan vara så nära förbundna att gränsen mellan dem är omöjlig att dra, utan att det påverkar någon av dem på något djupare sätt.

Vad vi dessutom påstår är att barnets omedelbara igenkänning av modern efter födseln inte är tecken på en djupgående och utvecklad samhörighet, utan på sin höjd en evolutionär anakronism – en tanke som för övrigt går väl ihop med den likhetsfeministiska idén att föräldrarna ska vara jämbördiga i förhållande till barnet från det ögonblick det lämnar moderns kropp. Vad vi med allt detta sammantaget säger, är att graviditeten är i grunden meningslös.

Konstgjorda livmödrar

Att ifrågasätta detta antagande, och därmed uppvärdera det känslomässiga engagemang som det innebär, eller bör innebära, att bära ett barn, är inte detsamma som att förneka betydelsen av andra former av föräldraskap. De viktigaste personerna för ett barn kommer alltid att vara de som är närvarande i dess liv, oavsett vilka de är och vilket kön de har. Föräldraskap är, vilket mångfalden av fungerande familjekonstellationer visar, i hög grad ett socialt fenomen – men att helt separera den sociala sfären från den biologiska är varken önskvärt eller möjligt.

Något som också kan vara värt att hålla i minnet i diskussionen kring surrogatmödraskap, är att mekanisering av mänskliga sysslor aldrig är en enbart teknisk process. Att robotar i dag kan vårda gamla, är till exempel en direkt konsekvens av att denna syssla först professionaliserats och senare även avpersonifierats, så att omvårdnad förstås som något som kan ges utan en pågående mellanmänsklig relation. Surrogatmödraskapets verkliga slutpunkt är på motsvarande vis inte en kader av underbetalda barnaföderskor i tredje världen – det är mekaniserad fostertillväxt utanför kroppen, en vision som i viss utsträckning redan realiserats i kliniska försök. Sådan så kallad ektogenes har av feministiska tänkare framhållits som den enda vägen till verklig jämställdhet mellan könen: Graviditeten är, med radikalfeministen Shulamith Firestones ord, ”barbarisk”, och konstgjorda livmödrar skulle vara ett avgörande steg på kvinnans frigörelse från ”reproduktionens tyranni”. 

Det moderna projektet har befriat människan från en mängd sysslor: att odla sin mat och att tillaga den, att sy kläder, slakta djur, hugga ved, göra upp eld och en stor del av tiden också att ta hand om sina barn – kanske står graviditeten näst på tur? Men lika gärna kunde man säga att moderniteten har berövat dessa sysslor deras inneboende mening, och människan den mening som hon tidigare kunde finna i dem. 

Ett påpekande som i så fall också är en påminnelse om att det är möjligt att hävda motsatsen: att insistera på att de mest grundläggande mänskliga sysslorna inte är ett hinder för förverkligandet av vår mänsklighet, utan den substans av vilken denna mänsklighet består.

I det lilla ordet mening döljer sig ingenting mindre än en revolution. 

 

 

LÄS MER – Helena Granström: Att ta hand om ett barn är att ta hand om sig själv

LÄS MER – Helena Granström: Kön är inte bara en subjektiv upplevelse

 

Helena Granström är fysiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är romanen ”Standardmodellen”.