Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Skär inte tungan av 70 000 kvinnor

Svarta mattan i sambnad med #tystnadtagning på Södra Teatern, Stockholm 2017. Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL BILDBYRÅ
Ebba Witt-Brattström. Foto: OLLE SPORRONG

De kvinnliga vittnesmålen från Metoo har dränkts av uppmärksamheten kring mediemännens krossade egon. 

Ebba Witt-Brattström ber oss lyssna på rösterna som håller på att förändra båda samhället och litteraturen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. När 2010-talet sammanfattas saknas Metoo nästan helt. 

Varför?

Metoo handlade inte om enskilda kvinnor och namngivna män, trots medierapporteringens fokus på ett fåtal av dessa män. Metoo handlade om tusentals kvinnor som i detalj beskrev vad tusentals män utsatt dem för. Och att dessa kränkningar och övergrepp kan liknas vid oljan i samhällsmaskineriet. 

Metoo väckte hopp. För första gången kunde män i Sverige och i andra länder inte längre blunda för kvinnors vittnesmål. Bara i Sverige trotsade över 70 000 kvinnor i ett fyrtiotal upprop den vedertagna kvinnoskammen och satte ord på det tidigare outsägbara. Plötsligt såg även män kvinnors och flickors värsta verkligheter. Hur är det möjligt att en så mäktig revolution nu omformulerats till försvar för krossade manliga egon? I domstolar, och nu senast av kulturchefen i Göteborgs-Posten? (GP 2/1)

Nu växer frustrationen över att Metoo gjorde så liten skillnad. När jag i Eslöv, Göteborg, Karlstad, Stockholm och Umeå, talat om historiens Metoo-vrål, har min publik luftat samma besvikelse: är kvinnor fortfarande andra klassens medborgare? Var den jublande känslan av att äntligen bli trodd en illusion? (”Önskar att män skulle förstå känslan av att all trygghet i världen försvinner, att ingen går att lita på.”) Är inte krossade kvinnoliv viktigare än krossade manliga egon? 

I dag ökar rädslan hos kvinnor att deras vittnande kan kriminaliseras.

Vad svarar jag? Att Metoo uppfunnit en oslagbar form av vittnande som angriper kvinnoförtryckets bas. Att det anonyma massvittnandet kommer att användas om och om igen, för att utrota mäns fysiska våld mot kvinnor, för att avslöja och bekämpa pedofila övergrepp. Att inget kan stoppa flodvågen.   

2010-talet bjöd på flera glimtar av hopp. 2018 fick Denis Mukwege (tillsammans med Nadia Murad) Nobels fredspris. På hans sjukhus i Kongo-Kinshasa får våldtagna kvinnor kirurgisk hjälp och traumabehandling. Ett Nobelpris, sug på det, ges till en man som insisterar på att våldtagna kvinnor inte kan läka psykiskt om de inte får tala om sina våldtäkter. Detta var också drivkraften för Metoo. Därav anonymiteten: det primära för världens vittnande kvinnor var inte att hämnas på sina förövare, utan att läka genom att ta makten över sin egen livsberättelse. 

Nobelpristagarna Nadia Murad och Denis Mukwege. Foto: HEIKO JUNGE / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

I dag ökar rädslan hos kvinnor att deras vittnande kan kriminaliseras, även utan namns nämnande av förövaren, ifall han känner sig utpekad (vilket också skett). När Martin Aagård slog fast att Metoo inte ”inneburit några krav på ny lagstiftning, skärpta regelverk eller förändrat polisarbete” (AB 9/12–2019) hade han dessvärre rätt.

Aagård påstår: Metoo misslyckades för att rörelsen uteslöt ”samhällets mest utsatta kvinnor”. Han har uppenbarligen inte läst upprop som #underytan, #intedinhora, #utanskyddsnät med flera. Inte heller har han läst #dammenbrister, den finlandssvenska sajten som med sina 950 livsberättelser av kvinnor mellan 15 och 75 år avslöjar hur chockerande vanligt det är med tidiga övergrepp i barndomen. Det slags som skymtade i svenska skolelevers vittnande (#räckupphanden, #tystiklassen), eller i socialt utsattas hashtags. Barn tillhör onekligen ”samhällets mest utsatta”.

I #dammenbrister talar vi om så kallade ordnade förhållanden, ofta medelklass eller rejäl arbetarklass. Konfirmationsprästen bjuder på saft, bulle och porrfilm. Den sextioårige familjebekanten tvingar sig på en fyraåring, farbrodern klämmer tioåringen på brösten. Farfar tafsar på och juckar mot elvaåringen. Tonåringens fotbollstränare, flickans gudfar, morbror, kusin, storebror, pappa, lärare… Jag saxar från det urval av vittnesmålen som finns i boken ”Dammen brister”.

– Jag var åtta år. Jag var hos en släkting.

– Jag var 4 år gammal och träffade släktingar efter en begravning.  

– Jag gick i lågstadiet första gången det hände. Jag var säkert 9 eller 10 år gammal.

– Första gången var jag kanske 11 år.

– Jag är fem år och mina kusiner är på besök.

– Jag var 7 år, hade nyss flyttat och skulle första gången åka ensam buss hem från skolan.

– Förövarens barn borde få veta hurudan pappa de har. För deras skull tiger jag.  

– Han sa att han skall knulla mig gul och blå, vi var på en hemmafest, jag var tolv. 

– Som 12-åring vaknade jag av att pappan (berusad) i familjen tafsade på mitt kön och min mun. I bakgrunden gick en film på tv där en kvinna blev våldtagen.  

Den som verkligen läser kommer att finna. Men alltför många vill inte läsa. Och de som skriver? 

Min spaning: Metoo är i färd med att förändra litteraturen. 

Medan rättssystemet står handfallet, medierna tjatar om manliga egon så kryper Metoo-rörelsens utsägelsekraft förnyande in i samtidslitteraturen. Och observera: litterära utsagor kan inte kriminaliseras. 

Tigerfiskar gömda i stimmet vet att de inget betyder var för sig men anar styrkan i strömmen.

Låt mig exemplifiera med en roman och en diktsamling. Båda talar med de mest utsattas, med barnens röst. Båda är tematiskt och stilistiskt inspirerade av Metoo.

Att avslöja ett Mörker-Danmark var Peter Høegs uttalade avsikt med romanen ”Genom dina ögon”. I bokens andra del blir Peter hjärnskannad och går via ett tredimensionellt hologram in i svårt traumatiserade patienters erfarenheter av tidiga sexuella övergrepp. Varje berättelse, enligt Høeg, är autentiska vittnesmål från ”Mörker-Danmark”. Det är blodisande situationer som Peter tvingas dela. Morfader och dotterdotter i badrummet. Föräldrarna som spelar in porrfilm med sina små barn. Upplevelsen förändrar hans syn på att vara man. 

Det svenska mottagandet av ”Genom dina ögon”, däremot, är en illustration av hur den offentliga blicken viker undan – som om Metoo aldrig inträffat. Första delen, med dess inslag av magisk realism hyllas, men andra delen med sina autentiska vittnesmål dissas som ”en auktoritär dröm om att komma innanför den gräns som huden utgör” (Expressen 25/10–2019), ”som lämnar åtminstone mig långt bakom sig” (DN 22/10–2019), texten ”planar […] ut och blir alltmer förstrött berättat” (SvD 22/10–19).  

Mitt sista exempel är den finlandssvenska författaren Henrika Anderssons lyriska debut ”tigerfiskar”, som i sin gestaltning av ett sexuellt barndomstrauma refererar till Metoo. (”Små rörelser kan bli de stora. Tigerfiskar gömda i stimmet vet att de inget betyder var för sig men anar styrkan i strömmen. Förändringen sker i vågens vändning.”) ”tigerfiskar” diskuterar priset för ”litteratur” kontra det våldförda barnets sanning, den svavelgula systern (”mitt barn”) i författarens inre. 

”Kamouflage, poesi som plåster!

Eller överlevnadsstrategi? Ordfernissa, säger hon och tvingar på mig vassa minnen, blöta fylleögon, hållminhand, hålldinnäveomminrestalem, hålldinkäft och minns att du är barnet, renare än källvatten, rentav en ängel. 

Gubbens våta andedräkt, nejsläppintetaget, lämna mig inte ensam med puckeln på min rygg.”

Tyvärr är havet fullt med fula fiskar, som gubben i badet.

Jaget bjuder in sitt yngre alter ego, Sorgen (”stum och trasig med blodigt underliv”). Sorgen insisterar på att krypa ner i hennes säng. ”På morgonen är lakanet blodigt”. Vem blödde? Varför? Ett barn, nu vuxet i ”Dammen brister”:

– När det första övergreppet skedde vet jag inte. Jag vet dock att jag förväxlade min första menstruationsblödning med den blödning som kan uppstå när slidan är för liten för en vuxen mans penis eller när han är våldsam och huden inte kan hålla ihop för kraften. Förstod den gången inte varför jag blödde. Jag var elva år och förstod inte varför det blödde när ingen hade ’bitit’ mig. Av någon anledning var det det ord jag hade för våldtäkt mot barn.

I ”tigerfiskar” är urscenen också en tidig plats ”där orden ännu inte funnit fäste. Badet. Barnet. Skummet. En manskropp tätt intill. Rädslan men också trotset.” Flickan måste vara ”snabbare än silverfisken i springorna mellan badrumskaklen. Tanken. Huden. Livet bultar i varenda såpbubbla. Hon måste vara steget före. Det är i och för sig inte svårt, gubben i badet är berusad och trög, försvarslös mot såpbubblor och smicker.” 

Sofia Rapp Johansson, författare till diktboken ”Silverfisken”. Foto: Bertil Enevåg Ericson / TT

Liksom i Sofia Rapp Johanssons ”Silverfisken”, där flickungen dissocierar sig till en silverfisk under våldtäkterna, fantiserar barnet hos Henrika Andersson om ett rent och stort hav med tigerfiskar ”med förmågan att göra sig osynlig, hugga då det behövdes”. Tyvärr är havet fullt med fula fiskar, som gubben i badet, ”sjölejonet” och alla de ”andra, som inte heller fick nämnas vid namn, måste döpas om: bläckfisk, hammarhaj och torsk.”  

Skillnaden mellan den lyriska formen i Anderssons ”tigerfisken” och de naknare, mer omständliga och kronologiska Metoo-vittnesmålen är författarens prövande ordarbete för att utan fernissa våga närma sig traumat. Hon skippar kronologin, förhandlar med skammen, prövar ansvarsfrågan. (”Skammen ångar över barndomsklippan, det var jag som jagade, som lät mig jagas, klippas upp och tömmas på innehåll.”) 

Komprimeringen av starka och motstridiga affekter är effektiv, berörande, omfattar längtan efter att slippa minnas, slippa känna skam, ilska. (”Inget finns att vinna i hämnd. Jag sväljer, sväller, söker tröst.”) Men barnet i författaren ger inte tappt, påminner om och om igen om den enda möjliga försoningen. (”Så fort jag blundar återuppstår hon, blåser syre i mitt blod och kräver mig.”) Flickebarnet vill upprättas, älskas, komma till ro. 

”Uppstigen ur vaken kräver hon mig på svar. Vem är det du lurar? 

En avskuren tunga i min morgongröt.”

Vi kan inte tillåta att det Mörker-Sverige som Metoo avslöjade förvandlas till en medieberättelse om ett fåtal kända män som anklagats av en handfull kvinnor. Det vore att skära av tungan på 70 000 andra kvinnor. Metoo är en världshistoriskt viktig rörelse med möjlighet att förändra inte bara litteraturen, utan även samhället.  

 

Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och medarbetare på Expressens kultursida. Hon ingår i SLS litteraturvetenskapliga nämnd. Hennes senaste bok är ”Historiens metoo-vrål”

Är Gardet feministernas Avpixlat?

Vad är Gardet? Detta avsnitt av Kultur-Expressen gästas av Cissi Wallin, personen bakom den nya feministsajten.