Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Scenkonsten måste ta upp vår tids stora ödesfråga

Affisch till Profilteaterns "Jordens sista dygn".
Ur "Jordens sista dygn". Foto: MAGNUS ÅSTRÖM
Patrik Franke är regissör och dramturg.
Isarna smälter. Foto: LAURA RAUCH

Teaterdramaturgen Patrik Franke kritiserar den pågående Scenkonstbiennalen för att den missar miljökatastrofen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Under klimatmötet i Paris fick vi se hur världens länder samlades för att hitta lösningar på en hotande världskatastrof.  Från flera håll påtalades samtidigt vikten av att den naturvetenskapliga forskningen ingick allianser med bland annat kulturen.  Man ville framhålla konstens unika förmåga att undersöka kulturella föreställningar och söka nya uttryck för våra upplevelser framför vetenskapsmännens kalla faktarapporter. 

 

Scenkonstbiennalen i Norrköping

Just nu pågår Scenkonstbiennalen, Sveriges största festival och branschmöte för scenkonst, som i år hålls i Norrköping.  Scenkonstbiennalen innefattar några utvalda produktioner, samt en mängd seminarier och workshops. Av hela det officiella utbudet, med några hundra olika programpunkter, hittar jag i stort sett ingenting som på allvar tar upp klimathotet. 

 

LÄS MER - Margareta Sörenson bloggar från Scenkonstbiennalen

 

I alla de senaste scenkonstbiennalerna har programgrupperna haft tyngdpunkten på framför allt två teman: kön och främlingsfientlighet – två mycket viktiga och högst aktuella områden som genomsyrar samhällsstrukturerna, inkluderar vissa och exkluderar andra. 

Samtidigt finns där så mycket i övrigt att önska; motiv och tematik som på samma sätt ifrågasätter rådande strukturer och som på allvar behöver komma upp i ljuset. Det kan vara alltifrån mänskliga konsekvenser av en ännu mer automatiserad värld till konsekvenser av ett samhälle helt inriktat på materiell tillväxt. 

 

Det varmaste året i modern tid

Det kan vara alltifrån den tilltagande och ohälsosamma stresskulturen till den ödesmättade frågan om miljön och klimatet. 2016 går till historien som det varmaste året i modern tid, koldioxidutsläppen i Sverige fortsätter att öka och Arktiska havet vara helt fritt från sommar-is redan om tjugo år. 

I havsbotten och på tundran i de arktiska områdena finns jättelika lager av frusen metan. 

Om det infrusna metanet i stor skala tinar och når atmosfären kan effekten bli en galopperande växthuseffekt som inte går att stoppa. Scenkonsten kan inte, och ska inte, vara immun mot allt detta. Precis som alla andra instanser i samhället så är det vår skyldighet att också integrera klimatfrågan. Lyckligtvis, och på sina håll dyker det ibland upp intressanta scenkonstprojekt som speglar som berör hur mänskligheten, med sin nuvarande livsföring, förstör planeten. 

 

Rebecka Cardosos "Jordens sista dygn"

För att ta några aktuella exempel: Rebecka Cardosos "Jordens sista dygn" på Profilteatern, "Människans scen" på Dramaten och projektet "Att så ett frö av tvivel" av Stina Oscarson som framförs som ett läsdrama på olika håll i landet. 

Skulle önska att något av det här fanns med i utbudet eller åtminstone fanns med i samtalen. 

 

Patrik Franke är dramaturg och regissör.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!