Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Samir och Viktor, ni älskar inte oss!

Joel Halldorf. Foto: MIKAEL SJÖBERG
Kärlekskranka Viktor och Samir. Foto: OLLE SPORRONG

Joel Halldorf har tröttnat på Melodifestivalens billiga kärleksförklaringar till publiken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | MELODIFESTIVALEN. Utgjutelser över Melodifestivalen har blivit en egen genre på kultursidorna. Till ritualerna kring dessa tävlingar hör också att några suckar över kulturskymning, eller ser dansande ostar och avklädda programledare som tecken på att vi lever under Roms sista dagar. De flesta ondgör sig över musiken, men själv har jag inga problem med varken låtstölder eller tonartshöjningar. Som jag ser det sker det verkligt allvarliga först när musiken tystnar.

För det är då det börjar: det sentimentala tjatet om kärlek.

Artisterna älskar oss, ropar de rusigt. Ja, de älskar oss verkligen, av hela sitt hjärta – särskilt om vi röstat på dem. Jag tror att det var Loreen som började ta dessa ömhetsbetygelser till nya nivåer, medan Samir & Viktor hittills i år varit de mest översvallande.

Jag distraherar mina barn med mer popcorn, så att denna förvirrade syn på kärlek inte letar sig in i deras oskyldiga små hjärtan.

Kärlek nivelleras

I grunden finns här ett språkligt problem. Ordet kärlek har expanderat och börjat lägga under sig andra, närbesläktade begrepp som förälskelse, sympati och medlidande. Det är som att vi försökt uppgradera dessa känslor genom att knuffa in dem under kategorin kärlek – med konsekvensen att kärlek nivelleras och sentimentaliseras.

I antikens Grekland var man mer precis. Man hade till och med olika ord för olika slags kärlek: eros för den erotiska kärleken, filia för kärleken mellan vänner och agape för den utgivande kärleken, som uttrycks i omsorg om den älskade.

Kärlek kan ha alla dessa dimensioner: passion, vänskap och omsorg. Men i grunden måste det finnas en rörelse från jag till du, en vändning som uttrycks i att jag faktiskt är beredd att göra något för den jag säger att jag älskar.

Benedikt XVI:s "Deus caritas est"

Att ordet skiljts från detta konkreta du, så att det mest handlar om vad jag känner, är ett semantiskt problem med sociala konsekvenser. Det får par att bryta upp för att man "inte längre känner något". Och det kan göra att vi tror att vi öppnat våra hjärtan för utsatta människor bara för att vi känner sympati med dem – det vill säga utan att vi gjort något för att hjälpa dem.

Man bör vara skeptisk till personer som talar vackert om sin kärlek till mänskligheten, eller, för den delen, ropar ut den till överfyllda arenor. Den kärlek som inte kan omsättas i konkret handling är en billig form av kärlek, knappt värd namnet.

Känslan kan tända kärleken, men till slut måste den involvera hela mig, skriver påve Benedikt XVI i "Deus caritas est", som snart kommer i nyöversättning på Veritas förlag. Han skildrar den mogna kärleken, som inte är upptagen med de egna känslostormarna, utan finner sig själv i mötet med den andre: "Den söker inte mer sig själv – försjunkandet i lyckoruset – utan det som är bra för den älskade: den blir ett avstående, är beredd till uppoffringar, ja vill uppoffra sig."

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Biskop Lewi Pethrus - biografi över ett ledarskap". Läs fler texter av Joel Halldorf här

 

LÄS MER – Joel Halldorf: Två kön är fortfarande en rimlig utgångspunkt 

 

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med PM Nilsson och Göran Greider om bildningskultur och folkhälsa för barn. Programmet finns också som podcast.