Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så vinner al-Assad kriget om sanningen i Syrien

Demonstrationer till stöd för diktatorn Bashar al-Assad i centrala Damaskus den 13 november 2011. Foto: XH / ALL OVER PRESS ZUMA PRESS

Sju år efter inbördeskrigets utbrott fortsätter Syriens diktator Bashar al-Assad att plåga sitt folk.

Somar Al Naher skriver om en regim som segrar genom rädsla, lögner och propaganda.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | SYRIEN. Hög panna, ljus tunn mustasch, bena på sidan. Motvilligt men med enkelhet kan jag frammana bilden av den förre syriske diktatorn Hafez al-Assad. Han som tog makten i Syrien genom en militärkupp 1970. Hans tryne är för evigt fastetsat på min näthinna. Som barn växte jag upp i Syrien och utsattes så ofta för bilder av diktatorn att jag än i dag, decennier senare, ser hans ansikte när jag blundar. Klassrummen, skolböckerna, affärerna, taxibilarna – överallt fanns han avbildad tillsammans med den syriska flaggan.

I skolan bar jag gråblå uniform, med tillhörande orange scarf, på loggan stod det ”Baaths förtrupp”. Vi hade en liten kakifärgad båtmössa som alltid vek ihop sig. De äldre skolbarnens kläder var ännu mer militäruniformsliknande. Som den dansk-syriske tecknaren Lina Ghaibeh beskrev det så bra i serietidningen The Nib: ”en utbildning i rädsla”. 

Först långt senare, i vuxen ålder, utanför Syrien insåg jag omfattningen av den indoktrinering jag och andra utsatts för. Vi lärde oss frukta auktoriteter och tilldelades straff om vi inte gjorde som vi blev tillsagda. En gång hade mina föräldrar tvättat min uniform på kvällen så att den inte hann torka på morgonen lagom till skoldagen. När vi elever stod i led på skolgården för inspektion accepterades inte min förklaring. Det blev slag med linjalen på båda mina handflator. Och det sved, av förnedring och smärta.

I gymnasiet i Sverige, när vi läste George Orwells "1984", kändes det kusligt bekant. I boken befinner sig landet Oceanien i ständigt krig. Partiet försöker övertyga invånarna om att den repressiva apparaten och övervakningen är nödvändig för deras eget bästa. Precis som i Syrien. I 48 år, fram till 2011, rådde undantagstillstånd. I praktiken finns det kvar.

 

LÄS MER – Somar Al Naher: Vi araber måste godkänna Kurdistans självstyre

Baathregimens propagandaapparat

Denna vecka, på torsdag den 15 mars, inträffar årsdagen av upproren i Syrien. För exakt sju år sedan ringde jag ett glatt men nervöst samtal till mina anhöriga i huvudstaden Damaskus. Jag kunde inte tro att det som sades på nyheterna var sant. Arabiska våren kan inte ha nått Syrien. Inte i det Syrien jag kände till. 

För att förstå Syrien måste man förstå Baathregimen och den mäktiga propagandaapparaten. Förr kontrollerade Assadfamiljen bilden av Syrien lokalt, men från 2000-talet och framåt gör den det globalt. 

År 2006 inleddes en intensiv kampanj i syfte att visa upp den härskande familjen som en symbol för en modern, öppen och västvänlig familj. President Bashar al-Assads hustru Asma al-Assad var i kontakt med den ökända och numera nedlagda PR-byrån Bell Pottinger i London. Det tecknades även avtal mellan regimen och det amerikanska PR-företaget Brown Lloyd James.

Det mest uppseendeväckande resultatet av kampanjen var en stort uppslagen kändisartikel om diktatorsfrun i magasinet Vogue i februari 2011. Den insmickrande artikeln beskrev henne som ”en ros i öknen".

PR-maskineriet har inte resulterat i att Assadfamiljen blivit älskad och respekterad, vilket heller aldrig varit syftet. Målet har varit att vinna kriget om sanningen. Stora delar av den syriska befolkningen tror okritiskt på allt regimen säger. Resultatet har blivit att syrier dödar sina egna landsmän, inklusive barn, i tron att det är nödvändigt för att skydda sig själva.

 

LÄS MER – Alen Musaefendic: Alla folkmord har ett slut

Statskontrollerade medier

Redan från dag ett av upproren började diktaturen sprida lögner för att demonisera demonstranterna. I ett tal i parlamentet den 30 mars 2011 sa Bashar al-Assad att han inte skulle tillmötesgå kraven som framförts. Han anklagade kabel-tv för uppvigling mot regimen och menade att det var en ”israelisk agenda” som låg bakom. Folk på gatan fattade direkt att talet gav grönt ljus åt militären att behandla de fredliga demonstranterna som vore de anfallande israeliska trupper.

Assadregimen använde också sekterismen och spädde på de sekellånga motsättningar och misstänksamhet som redan fanns mellan olika grupper i landet. De var till exempel snabbt ute och spred lögnen att aktivisterna ska ha ropat ”skicka alawiterna till graven och de kristna till Beirut”. Rädslan är ett effektivt vapen.

Besöker man det statskontrollerade syriska mediecentret SANA på nätet ser man hur propagandaindustrin arbetar. Karikatyrbilderna berättar om hur FN och USA rullar ut röda mattan till terroristerna genom att tvinga regimen till eldupphör.

Cecilia Uddén utkastad från Aleppo

Men hur skulle vi kunna få en annan bild? År 2011 släpptes journalister inte in, och de internationella korrespondenterna kastades ut ur landet. Året därpå toppade Syrien statistiken för mord på journalister. Ett av offren var den legendariska amerikanska krigskorrespondenten Marie Colvin som befann sig i staden Homs.

Redan innan upproren, 2010, placerade Reportrar utan gränser Syrien på värstingplatsen 173 av 178 länder. Till och med vi i Sverige har fått uppleva den hårdföra kampen om sanningen. Förra året slängdes SR:s Cecilia Uddén ut ur Aleppo. Informationsministeriet var inte nöjda med hennes rapportering om den belägrade staden.

I de internationella intervjuerna har Bashar al-Assad konsekvent försökt spela på omvärldens rädsla för terror och drivit linjen att han gör världen en tjänst genom att ta hand om terroristerna.

Vi som befinner oss utom regimens räckhåll tror inte att vi är påverkade, men det är vi. Hand i hand med rysk propaganda och högerextrema vindar i Europa har Assadfamiljen lyckats så ett frö av tvivel i oss. Vi som tittar på, vi vet inte om det vi ser på tv och läser på social medier verkligen händer.

Kanske är det terrorister som blir bombade? Kanske gömmer sig jihadister bland civila på sjukhusen och skolorna? Tänk om bilderna på lemlästade barn bara är listig trickfilmning från extremister? Och vem ska komma i stället om regimen faller?

Trots att Assad är utom tvivel den absolut värsta mördaren i detta blodbad, har propagandan fått oss att frukta alternativen.

 

Somar Al Naher

 

Somar Al Naher är medarbetare på Expressens kultursida.

 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång om feminismen efter metoo med Kajsa Ekis Ekman och Anna Hellgren. Kultur-Expressen finns även som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!