Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så dog antirasismen i denna valrörelse

Per Wirtén. Foto: Pressbild.

Rasismen började beskrivas som ett strukturellt fenomen som präglade våra liv men sedan hände något. 

Per Wirtén om en valrörelse där även de pålitliga och trovärdiga antirasisterna har kapitulerat.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉDEBATT | VALET. Under valrörelsen har alla talat om integration, men ingen om rasdiskriminering. Den gräns som delar upp städer och arbetsmarknader förklaras nu enbart som en fråga om utbildning, värderingar och kriminalitet. I regeringsförklaringen för fyra år sedan sa Stefan Löfven att afrofobi inte hör hemma i Sverige. I år säger han ingenting.

Men ändå har ingenting förändrats i vardagen, afrofobin och all annan rasdiskriminering har fortfarande samma makt över landet, vid anställningsintervjun, på torgen, i en park i Huskvarna. All antirasistisk samhällskritik, de frågor den ställt och de dispyter den utlöst är fortfarande lika påträngande. Men ingen säger längre något. Det är som om decennier av samtal och kunskapsutveckling plötsligt suddats ut, som om Löfven aldrig sagt det där om afrofobi. Vi befinner oss i ett reträtternas tidevarv. 

I senaste Glänta (1/2018) finns en läsvärd artikel av Julia Willén som trillar långt utanför reträtternas samtidsanda, och just därför rakt ner i verkligheten. Med hjälp av en laddad debatt bland sydafrikanska motståndare till apartheid under 1970-talet undersöker hon frågan hur vita bäst förhåller sig till antirasismen.

Demonstration på Sergels torg 2010 då SD kommit in i riksdagen. Foto: DAVID SICA / STELLA PICTURES DAVID SICA

Svenskt självbedrägeri

Det var Steve Biko, ledare för Black consciousness, som ifrågasatte vita radikalers engagemang. Läget i Sydafrika var naturligtvis hundra gånger mer tillspetsat än i Europa hösten 2018. Men jag är vit, har skrivit om rasdiskriminering i 25 år och känner igen det mesta: den ofta berättigade misstron – vi vill inte bli representerade av vita medelklasshumanister – och sedan de förorättade hänvisningarna till skuld och god vilja från andra hållet. Stämningen har ofta trissats upp till hög infektionsnivå.

Vi har det jobbigt med vår vithet. De flesta vill inte ens erkänna den. Att tro sig vara färgblind fungerar fortfarande som ett enkelt självbedrägeri i Sverige. Men en längre tid i den amerikanska Södern eller en kort promenad genom Dakar brukar klargöra att den egna hudfärgen släpar på ett arv av övergrepp, som fortsätter vara aktuella. 

Med glasklar skärpa minns jag det ögonblick för 33 år sedan när jag första gången fattade min vita hudfärgs innebörder. Mina värderingar spelade ingen roll. Jag var vit i andras ögon, med betydelser jag fortfarande inte kan undfly.

Jag har bekanta som undviker att åka till Husby eller andra fattiga stadsdelar. De skyller på kriminaliteten. Men egentligen handlar det nog om en överväldigande ovilja att konfronteras med den egna vithetens större sammanhang, att plötsligt befinna sig i minoritet.

Foto: MAJA SUSLIN / TT NYHETSBYRÅN

"Mitt skära skinn"

Det är enkelt för mig att se rasismens nedtryckta, men smärtsamt att analysera den nedhållande parten. Det borde egentligen inte vara svårare än för en manlig feminist i en patriarkal verklighet. Men är det ändå. Kanske för att alla försök att förstå vithet, utifrån ett antirasistiskt synhåll, förlöjligas så hårt och hånfullt från både höger och vänster, som ett slags omvänd rasism eller identitetspolitiskt självhat. Och ändå är det så viktigt, eftersom ingen står utanför den sociala verkligheten, de ojämlika förhållandena, de orättvisa startpunkterna den första skoldagen.

De som först började uppmärksamma vithetens globala dominans i svensk debatt var 1960-talets författare på resa utanför Europa. 1969 skrev Staffan Beckman sina omtalade öppningsrader i boken "Palestina och Israel": ”Vi vita människor är avskyvärda, och vi blir allt mer motbjudande för varje år. Det finns ögonblick då jag äcklas över mig själv och mitt skära skinn.” Reaktionen var begriplig, men inte särskilt vägvinnande som utgångspunkt för en mer analytisk antirasism.

Jonas Sjöstedt (V). Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD / IBL

I upplysningens anda

De vita sydafrikaner Willén skriver om försökte besvara utmaningen från Biko med att lämna just dessa känslor av ”vit skuld” och föreställningen att rasismen var en fråga om upplysning och fördom, för att försöka utveckla en ”ansvarsfull vithet”. Men för svensk debatt föreslår hon i stället, och mycket bättre, en ”vit historiemedvetenhet” med mål att upplösa vithetens maktordning. Ingen skuld. Inget äckel. Ingen god vilja. Utan i stället kunskap och politisk systemkritik. Med andra ord en frigörande politik i upplysningens anda.

Var det inte i just den riktningen svensk samhällsdebatt rörde sig under några år? Rasismen började beskrivas som ett strukturellt fenomen som präglade våra liv. Alla vita var inte rasister, ingen behövde känna skuld, men alla – oavsett hudfärg – levde inneslutna i ett system vi ärvt och behövde befria oss från.

Men politiken rör sig nu åt annat håll, även bland trovärdiga och pålitliga antirasister. När Jonas Sjöstedt nyligen valtalade i Skärholmen hörde jag inte ett ord om rasdiskriminering och vithet som glastak. I stället lät han som vita antirasister för 20 år sedan: rasismen är blott ett hot från de fördomsfulla rasisterna, från de som inte är lika vidsynta som ”vi” — ett synsätt där marxister och liberaler ofta förenas. Det var helt i linje med hur vi talar i reträtternas tidevarv.



Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok "Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater" nominerades till Augustpriset 2017. 

 

LÄS MER - Per Wirtén: SVT:s motstånd mot mångfald är pinsamt

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!