Rimligt att museet inte tar emot rondellhunden

Lars Vilks.
Foto: STIG-ÅKE JÖNSSON / TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL

Moderna museet har tackat nej till Lars Vilks teckning ”Profeten M. som rondellhund”, vilket har lett till skarp kritik. 

Göran Greider förstår museets beslut och vill se nyanserna i den turbulenta konststriden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Efter konstnären Lars Vilks plötsliga död i en olycka där också två polismän omkom lika tragiskt, har debattens vågor gått höga. Den ena liberalen efter den andra har heroiskt och med risk för att hamna i målbrottet igen ställt sig upp och förklarat sitt stöd för Vilks i kampen för yttrandefrihet. De som försökt anmäla en något mer komplex syn på hela denna turbulenta konststrid har angripits, på ett nästan löjligt dogmatiskt sätt. Samtidigt har det varit påfallande tyst från dem som var kritiska när rondellhunden först äntrade scenen.

Själv uppskattade jag Lars Vilks mycket som person. Han var mild, resonerande, ofta leende, mitt i den förföljelse han utsattes för. Men han var också väldigt mycket fast i sin konstbubbla. Det var konstens gränser och ramar han ville spränga och de politiska konsekvenserna brydde han sig inte om. Om Ku klux klan ringer så kommer jag, sa han i en intervju. Hans samröre med extrema högerkretsar var verkligen besvärande och han hade svårt att svara på varför han beblandade sig med dem. Men han gjorde det i konstens namn, som därmed på ett mycket romantiskt sätt höjdes över allt annat.

Under veckan efter hans död fick vi bevittna den märkliga, oheliga och förhoppningsvis ofrivilliga alliansen mellan Vilks hejarklack bland allehanda islamofober och invandrarhatare – och de högljudda liberaler som ofta ger intryck av att bara kunna ett enda ord: Yttrandefrihet. 

Jag tvivlar på att Vilks själv skulle ha uppskattat de unisona och konsensusartade hyllningarna – sådant avskydde han ju.

Yttrandefriheten är ett av de viktigaste värden vi har, jag är beredd att försvara den så mycket jag bara kan. Varenda skattekrona som lades på skyddet av Vilks var värt det, och han borde ha fått möjligheter att vara med sin käresta. Men de enskilda yttrandena måste få kritiseras, även om det rör sig om en teckning. Rent principiellt är yttrandefriheten för övrigt heller aldrig absolut: Att i en fullsatt biosalong utlösa panik genom att högt ropa ”Elden är lös!” är inte försvarbart.

Jag tvivlar på att Vilks själv skulle ha uppskattat de unisona och konsensusartade hyllningarna – sådant avskydde han ju. Min mailbox och kommentarsfälten på mitt Twitter, Instagram och Facebook var efter några inlägg jag gjorde fyllda av ömsom ilskna, snarstuckna liberaler och ömsom av ännu ilsknare högerextremister.

Två röda rosor placerade på Lars Vilks konstverk ”Nimis” i Kullabergs naturreservat.
Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Men vad hade hänt om hela kultursidesvärlden och alla institutioner unisont hade hyllat Vilks rondellhund när det begav sig? Troligen hade det utlöst ett skred hos otaliga vanliga människor med muslimsk bakgrund som känt sig avhånade. Att många röster då, när rondellhunden publicerades, faktiskt var kritiska mot Vilks för att satiren tycktes slå uppifrån och ner, det tror jag var bra för stämningen i detta land. Hade alla som en man tokhyllat Vilks då, ja då hade nog integrationen tagit ett stort steg tillbaka, från ett redan dåligt läge. Det betyder givetvis inte alla med muslimsk bakgrund ogillade teckningen. Massor av människor har flytt hit från religiöst förtryck.

De galna jihadister, som nu på ett fruktansvärt sätt gläder sig åt Vilks tragiska död, hade antagligen fått än större jordmån för sin vanvettiga propaganda.

Att Moderna museet framhärdar i att inte ta emot Vilks teckningar i sina samlingar tycker jag är rimligt. Konstverket existerar helt enkelt inte i de där teckningarna, liksom heller inte i den judesugga han också tecknade. Här måste jag paradoxalt nog alltså instämma i Vilks egen konstsyn: Ställer Moderna museet ut hans teckning, ja då bör ju också denna artikel finnas med i utställningen, vid sidan av några hundratusen andra kommentarer.


Av Göran Greider

Göran Greider är poet, författare och chefredaktör på Dala-Demokraten. Texten är en bearbetning av en artikel som varit publicerad i Dala-Demokraten.



Strandhäll: ”Fortfarande det gamla kvinnohatet”

KULTURKRIGET. Om en knapp månad kan Magdalena Andersson (S) bli historisk som Sveriges första kvinnliga statsminister. Men är villkoren annorlunda för kvinnor i politiken? 

Skribenten Anna Björklund och tidigare socialminister Annika Strandhäll (S), numera ordförande i S-kvinnor, möttes i ”Kulturkriget” för ett samtal om kvinnor i politiken.