Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så uppstod en koppling mellan kristna och Trump

Donald Trump.Foto: SHUTTERSTOCK
Joel Halldorf. Foto: OLLE SPORRONG
”Who is an evangelical” av Thomas S. Kidd
”Believe me” av John Fea

Den evangelikala rörelsen i USA har nästan enstämmigt slutit upp bakom Donald Trump. 

Joel Halldorf hittar två böcker som klargör varför och jämför med situationen i Sverige. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Första gången jag diskuterade politik med en amerikansk evangelikal var sommaren 2000. Vi stod på uppfarten till hans dubbelgarage, och han talade passionerat om att återupprätta presidentämbetets heder efter den otrogne lögnaren Bill Clinton

Han drömde om George W. Bush: ”Vi behöver en born again christian i Vita huset.” De evangelikala har betonat vikten av karaktär sedan de klev in i amerikansk politik på 1970-talet. Målet har varit att rösta fram kristna, eller åtminstone moralkonservativa, till maktpositioner. 

Det är detta som gör deras stöd för Donald Trump till ett mysterium. För få saker avslöjar hans karaktär så brutalt som att låta den speglas mot de evangelikalas viktigaste bok: Bibeln. 

Jesus prisar de ödmjuka saliga – Trump tröttnar aldrig på att hävda att han själv är great. 

Jesus identifierar sig med de utsatta – Trump hånar funktionshindrade och hetsar mot invandrare. 

Länge förhöll sig de evangelikala svalt till politiken, och hanterade sekulariseringen genom att bygga subkulturer.

Trumps hyllande av styrka och brutalitet för snarare tankarna till Nietzsche. Dessutom är han sexuellt skandalomsusad i Clinton-klass. Ändå röstade 81 procent av USA:s vita evangelikaler på honom 2016. Fler än vad som stöttade Reagan, far och son Bush, eller McCain/Palin

Mysteriet blir inte mindre när man studerar rörelsens historia. ”Evangelical” syftar på protestantiska samfund som betonar personlig omvändelse. På svenska används evangelikal, annars är väckelsekristna eller frikyrkliga de bästa synonymerna. Dessa rörelser dök upp kring år 1700 med pietismen i Tyskland och metodismen i England. Deras främsta kännetecken var att de predikade omvändelse och byggde barnhem. 

Rörelsen präglades alltså av ett socialt patos som snart omsattes i politisk aktivism. William Wilberforce kämpade mot slaveriet i England, och i USA pläderade väckelsepredikanten Charles Finney för såväl slaveriets avskaffande som kvinnors utbildning. Oberlin College, där han undervisade, utbildade både män och kvinnor och var dessutom ett av många evangelikala stopp på den underjordiska järnväg som hjälpte slavar till friheten. 

Det var en i hög grad politiskt progressiv rörelse, men under 1900-talet slog dess amerikanska gren in på en annan väg och har nu hamnat i famnen på en populist. Hur detta gick till skildras i två nyutkomna böcker.   

Historikern Thomas Kidd sörjer utvecklingen i sin bok ”Who is an evangelical?” Han ser den evangelikala rörelsen som andlig rörelse, där personlig omvändelse måste vara viktigare än politiska segrar. Idag har den reducerats till vit, amerikansk kulturkristendom: många kallar sig evangelikala utan att ens gå i kyrkan. 

Deras förtjusning är obehaglig, men inte obegriplig

Kidd visar hur republikaner och vita evangelikaler tvinnas allt tätare samman under 1900-talet, men svarar inte på frågan varför Trump är den populäraste kandidaten någonsin. Det gör däremot John Fea i boken ”Believe me. The evangelical road to Donald Trump”. Han menar att det är rädsla som driver evangelikaler till Trump: rädsla för nationens undergång – och för att förlora sin egen, privilegierade position i den. 

Länge förhöll sig de evangelikala svalt till politiken, och hanterade sekulariseringen genom att bygga subkulturer. Men på 1970-talet ledde Vietnam-kriget och legaliseringen av abort till att man kände sig nödgad att gripa in. Under 1990-talet accelererade engagemanget – och rädslan – sedan nya skatte- och skollagar försvårat livet i deras subkulturer. Kulturkriget var i gång.     

De republikanska kandidaterna talade rörelsens religiolekt och lovade stötta dem. Men trots valframgångar och det Fea kallar hov-evangelikaler med tillgång till presidenten var genomslaget i form av policy klent. 

Kulturkriget passade inte ett kristet sinnelag, visade det sig. 

Trump är annorlunda. Denna nietzscheanska president, formad av finansvärldens brutalitet, har levererat mer än de vågat drömma om, inklusive konservativa domare i Högsta domstolen. 

Svensk frikyrklighet är ingen amerikansk kristen höger.

Karaktär spelar roll, men inte på det sättet de evangelikala trodde. Trump må vara en hänsynslös, brutal slagskämpe – men han är deras slagskämpe. Pastorn Jerry Falwell summerade rörelsens nya strategi i en tweet: ”Kristna måste sluta välja nice guys. USA behöver slagskämpar som @realDonaldTrump.”

Deras förtjusning är obehaglig, men inte obegriplig: Har man väl gett sig in i det politiska spelet är det svårt att inte spela för seger. Och snälla killar vinner sällan smutsiga kampanjer. Man kan sakna den kristna snällismen när båset är tomt, men i verkligheten hånas den ofta och ger sällan politisk utdelning. 

Så också i Sverige. I en ledare SvD från 2010 beskrev PJ Anders Linder den tidens kristdemokrater som försynta intill självutplåning, och konstaterade: ”Partipolitisk snällism slutar med att man får dansa efter andras pipor.” I dag är det kutym att kultur- och ledarskribenter säger sig sakna Alf Svensson, men nittiotalets KD var stundtals hunsade. Dagens KD är förvisso inte trumpister, men har en hårdare profil – och företrädare som knappast vänder andra kinden till. Det betalar sig i opinionen. 

Men till skillnad från i USA minskar det frikyrkliga stödet till KD i takt med att partiet blir tuffare. Svenska frikyrkoväljare har inte heller gensvarat på SD:s locktoner: Trots löften om en nation byggd på kulturkristendom röstar de på SD i långt mindre grad än genomsnittsväljare. 

Rädsla föder helt enkelt usel politik.

Svensk frikyrklighet är ingen amerikansk kristen höger. Skillnaden beror på att svenska frikyrkor alltid varit i minoritet, och därför fruktar sekulariseringen mindre än sina syskon i USA. Oavsett om Sverige följt Martin Luther eller makarna Myrdal så har frikyrkorna varit annorlunda – men har ändå kunnat samverka med stat, arbetarrörelse och idrottsrörelse. 

Om det i dag finns rädsla kommer den från andra hållet: kyrkorna märker hur de andra drar sig undan, av fruktan för det vådliga fenomenet ”religion”. Prästen får inte tala på skolavslutningen utan att rektorn kollar manus i förväg och del tvekar att kontakta pingstförsamlingen, oroliga för att den härbärgerar högerkristendom.

Rädsla drev USA:s evangelikaler mot Trump, men i Sverige riskerar samma rädsla isolera de religiösa. I båda fallen är det lika förödande, eftersom det leder till att gemenskap och samverkan ersätts av isolering och kulturkrig.

Rädsla föder helt enkelt usel politik. Kanske är det därför Jesus så ofta upprepar: ”Var inte rädda.” Det är ord som både svenska politiker och amerikanska evangelikaler borde hörsamma. 

SAKPROSA

THOMAS S. KIDD

Who is an evagelical? The history of a movement in crisis

Yale University Press, 191 s. 

SAKPROSA

JOHN FEA

Believe me. The evangelical road to Donald Trump 

Eerdmans, 238 s. 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”.

Varför hatar alla postmodernismen? 

Postmodernism är ett av samtidsdebattens stora skällsord, men få har förstått vad det egentligen betyder. 

Professor Frida Beckman och Expressens Victor Malm reder ut det problematiska begreppet i veckans Kultur-Expressen med Daniel Sjölin som programledare.