Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Räds inte religionerna – de håller oss samman

Moskén i Fittja i södra Stockholm, som sedan fyra år har böneutrop till fredagsbönen. Foto: LEO SELLéN / SCANPIX SWEDEN
Joel Halldorf. Foto: MIKAEL SJÖBERG

I debatten om böneutrop och konfessionella friskolor utmålas allt oftare religionen som ett hot mot samhällsbygget.

Joel Halldorf skriver om varför vi tvärtom borde se tron som en väg till demokratins dygder.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEBATT | RELIGION. Religionen är tillbaka – det är en sanning upprepad så ofta att den är på väg att bli en klyscha. I kulturlivet syns det ständigt: böcker, biofilmer, tv-serier. Plockar man upp årets Dramatenprogram blir det nästan övertydligt: omslaget berättar att föreställningarna ska handla om ”andlighet, ondska, sökande, gudar, uppenbarelser, blasfemi, offer … Nämnde jag änglar?”

Men nu börjar det märkas på allvar i en sektor som tidigare varit tämligen oberörd: politiken. Mats Svegfors, tidigare chefredaktör för SvD, publicerade i höstas en rapport med rubriken "Politiken och det postsekulära Sverige" (Katarinastiftelsen), där han konstaterade religion kommer att spela en allt större roll i politiken, men att partierna inte är redo för detta.

Det är ingen överraskning – att man ska skilja på offentlig politik och privat religion har varit något av en dogm i det sekulära Sverige. Men just detta håller på att förändras. Sociologer talar om religionens avprivatisering: tron kryper ut ur den enskilda bönevrån och tar tydligare gestalt i konkreta, sociala kroppar. Gemenskaper och rörelser som syns och hörs i samhället.

Invandringen har gjort det påtagligare. Sverige var inte kliniskt rent från religion tidigare, men kyrktorn, klockringningar och vigselringar är symboler vi blivit så vana vid att vi knappt lägger märke till dem. Minareter, böneutrop och hijabs sticker däremot ut som något nytt och, för en del, provocerande.

 

SE WEBB-TV – Joel Halldorf i debatt med Andreas Ekström: Behövs mer religion i samhället? 

Ann Heberlein vill förbjuda böneutrop

Nu finns dessa frågor i politikens centrum: från höger argumenterar Ann Heberlein och Ebba Busch Thor för förbud mot böneutrop, medan Ardalan Shekarabi och Anna Ekström deklarerar att S går till val på löftet att stänga religiösa friskolor.

Ann Heberlein, riksdagskandidat för Moderaterna, har argumenterat för förbud mot böneutrop. Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Religionsfrågorna väcker debatt – men rör mer än de specifika sakfrågorna. De väcker principiella diskussioner om samhällets fundament. Mia Lövheim, professor i religionssociologi, konstaterar i RJ:s årsbok "Religion tur och retur" att religion i dag är utgångspunkt för samtal om "hur demokratin ska fungera". Debatten flyttas från skattesatser och försvarsanslag till att handla om samhällets identitet och organisation. Det är kanske inte konstigt att politiker har dragit sig för att lyfta på den stenen?

Vi verkar emellertid ha nått en punkt då det blivit ofrånkomligt. Valrörelsen förväntas bli smutsigare än någonsin, samtidigt är partierna ganska överens. Vem vill inte ha ordning och reda, hårdare tag och mer resurser till polis? Den politiska kartan är så homogen att Expressens Anna Dahlberg föreslagit en S+M-regering (24/2). Men detta kan också tolkas som att konflikten rört sig från sakfrågor till värderingar – något som också GAL/TAN-skalan försöker fånga in.

 

LÄS MER – Nalin Pekgul: Håll ihop samhället, förbjud religiösa friskolor! 

Religiösa friskolor

Flera politiker har befunnit sig här redan innan den senaste veckans förbudsvåg. Busch Thor när hon talade om behovet av ett ”etiskt modersmål”, Gulan Avci (L) som länge ivrat för förbud mot religiös klädsel, eller debattören Nalin Pekgul som på Expressens kultursida argumenterat mot religiösa friskolor just med samhällsbygget som argument. Skolan behövs, skriver hon, ”som en sammanhållande kraft i samhället” (1/3).

Nalin Pekgul, sjuksköterska och skribent, tidigare riksdagsledamot (S). Foto: PONTUS LUNDAHL / TT NYHETSBYRÅN

Bakgrunden till alla dessa inspel är en oro över samhällets fragmentisering. Detta är nytt: för några år sedan handlade samtalet snarare om behovet av att öppna folkhemmet för den mångfald som globaliseringen förde med sig. Som det hette i en osignerad ledare i Expressen: ”För de gamla och nya svenskarnas skull måste Sverige bryta upp från homogena standardlösningar och bli ett land där människor får utveckla sin särart.” (1/1-96)

Det är lätt att peka på migrationen som orsaken till vändningen, men det är en förenkling. Också i länder med starkt reglerad invandring pågår i dag diskussioner om vad som håller samman medborgarna i ett postmodernt konsumtionssamhälle, efter ideologiernas död.

Grundfrågan är om religion är en tillgång för eller hot mot samhällets sammanhållning? När Alexis de Tocqueville på 1830-talet studerade USA:s demokratiska experiment frågade han just detta: Hur kunde, undrade han, ett samhälle byggt på individuell frihet hålla samman? Riskerar inte idén om jämlikhet ”isolera människorna från varandra” så att var och en ”bryr sig om bara sig själva”? Jo, splittringen ligger alltid på lut; det är demokratins eviga dilemma.

 

LÄS MER – Joel Halldorf: Rädda demokratin – gå i kyrkan! 

Statsbidrag till trossamfund

Men det finns en motkraft: religion. ”Det finns inte någon religion som inte ålägger var och en att fullgöra vissa förpliktelser mot människosläktet”, skriver de Tocqueville. Religioner håller samman samhället, med andra ord.

Denna självklara insikt är bakgrunden till att trossamfund alls får statsbidrag – men perspektivet saknas i dagens debatt. Det går inte att generalisera om ett så disparat fenomen som religion, men en utgångspunkt bör vara att det är bra att människor sluter sig samman i moraliska gemenskaper.

Men i Sverige framställs religion numera som ett hot mot samhällsbygget – trots att ingen har något annat svar på varifrån den etik samhället behöver ska komma. För demokrati är ett system som kräver mycket av medborgarna: ansvarstagande, solidaritet, tolerans och tålamod. Dessa dygder uppstår inte ur intet, och särskilt inte ur liberalismen, som berömt sig av att inte föreskriva någon annan moral än "förverkliga dig själv och skada inte andra". Demokratins dygder är något som religiösa traditioner – och en del sekulära alternativ – fostrar fram.

Religion är alltså inget nödvändigt ont som demokratier i liberalismens namn måste tolerera, utan en omistlig del av fundamentet. Den är, som de Tocqueville formulerar det, stark där demokratin är svag. 

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej går på böneutropstävling i Istanbul

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria och medarbetare på Expressens kultursida. Läs fler av hans artiklar här.  

 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång om Googles gynnande av extremt innehåll med Malin Ekman och Jonathan Lundqvist. Kultur-Expressen finns även som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!