Publikbegränsningen är fullkomligt absurd

KULTURDEBATT. Det spelade ingen roll hur vi ropade. I dag tog regeringen med kulturminister Amanda Lind och socialminister Lena Hallengren i spetsen ett katastrofalt beslut för scenkonsten, musiklivet och kulturlivet i stort. Det blir ingen ändring av publikbegränsningen på 50 personer. Det innebär på lång sikt att många kulturarbetare förlorar jobben, sammanhangen och förmågan.

Det innebär på kort sikt att det fortsatt är några väldigt specifika områden i vårt samhälle som får ta det största ansvaret för att smittan inte sprids. Det åligger inte varuhuscheferna att tillse detta. Inte flygbolagen. Inte lokaltrafiken. Det åligger teatrarna.

Detta har redan påtalats i flera texter på vår sida av Jonas Gardell, av B. Tommy Andersson och av styrelsen för Kungliga Musikaliska akademien.

Man kan antagligen skriva tio texter till på samma tema utan att regeringen tar intryck. De vill inte förstå. Eller kan inte. Själv började jag förstå situationen på allvar när teatrarna började öppna för 50 personer. Där fick jag syn på det fullkomligt absurda i publikbegränsningen. 

De var så noga att man kunde gråta åt det.

Låt mig ta er med. Eftersom ni förmodligen inte fick nån biljett och inte kommer att få. På Dramaten, som jag besökte i går för att se ”Röde Orm”, var det glesare än det är på högmässorna i glesbygdskyrkorna i Norrlands inland. På väg in till stan åkte jag tunnelbana. Folk satt så tätt att jag stod vänd mot en dörr. På vägen till teatern tog jag ett glas vin. Det fanns visserligen handsprit i baren men det var fri sittning. På Dramaten satt det en person på var femtonde stol. Vi var 50. Det finns plats för 770 personer. Jag såg Laila Freivalds. Hon går på allt. Jag såg henne i sitt vita hår få biljetten blippad av vaktmästaren och tänkte att nåt ändå är som vanligt. 

När jag var på Uppsala stadsteater för någon vecka sedan fick publiken särskilda instruktioner om i vilken turordning vi skulle lämna bänkraderna i pausen. De var så noga att man kunde gråta åt det. 

Vad jag menar är att det pågår två helt parallella världar. En inne på teatern och en utanför. På morgonen sitter Lottie Knutson i SVT:s ”Morgonstudion” och tipsar svenskar om att ta flyget till Venedig. Att man kan boka vinterresan nu. På kvällen ekar det i teatersalongen. Det är en nästan övertydlig bild av vårt kulturlösa samhälle. Det ena går an, det andra går rakt inte an.

Mot slutet av ”Röde Orm” fanns en karaoke-scen. Inbjudande upplagd med texten tydligt projicerad. Jag mumlade lite för mig själv, men tystnade rätt snart. Medan Ebba Busch i en annan del av vår köping släppte loss på en privat fest. 

Efteråt applåderade publiken så den fick ont i händerna. Ensemblen fick flera inrop. Vi hade skrattat. Men det gick inte att komma ifrån känslan att vi var 50 närmast sörjande.

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.