Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Prylarna eller planeten – det enda val som återstår

Therese Uddenfeldt. Foto: Emil Malmborg
Mjölkskummaren – ett måste? Foto: EXPRESSEN / EXPRESSEN, VON SYDOW, FOTO: MARTIN SKREDSVIK, TEXT
I somras härjades Sverige av enorma skogsbränder – något som kommer bli allt vanligare på grund av klimatkollapsen. Foto: TT NYHETSBYRÅN

Idag avslutas FN:s klimatmöte i Katowice i Polen.

Therese Uddenfeldt skriver om en mänsklighet som fortsätter hoppas på ett tekniskt mirakel i stället för att välja förändring.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | KLIMATMÖTET. Världens ledare möts i Katowice för att konkretisera Parisavtalet. Men det räcker inte på långa vägar.

Efter att ha surfat runt en bra stund på nätet har jag till slut ett 30-tal flikar öppna. Jag läser att med nuvarande konsumtionsmönster förväntas utsläppen av koldioxid öka i decennier framöver. Att efterfrågan på olja antas öka till 2040. Att nära 1 400 kolkraftverk planeras eller redan håller på att byggas. 

Jag bläddrar fram och tillbaka mellan artiklar och rapporter och hamnar plötsligt på den pregnanta formuleringen: ”Det verkliga problemet är du och jag”. Budskapet är kärvt: Antingen minskar vi vår personliga konsumtion eller så fortsätter vi att lalla runt och tro att den pågående förstörelsen av biosfären är orelaterad till vårt beteende. 

 

LÄS MER – Anna Hellgren: Klimatet är en fråga om höger och vänster 

 

Jag klickar hastigt vidare och hamnar, som om Gud pekade finger, på en sida om mjölkskummare. Hmm. Jo, just ja, jag har visst kollat runt lite på sådant, också. Det skulle vara en julklapp till en familjemedlem av det kortare slaget som gärna vill kunna värma sin O’boy och samtidigt få ett fast, härligt skum. 

Alltså, hon skulle verkligen uppskatta den. Hon skulle säkert göra O’boy varenda dag. Och jag, jag gillar ju själv ett varmt, fint skum i mitt te, så den kommer absolut INTE bli stående i ett skåp och damma.

Men jag klickar bort den, efter läsningen om att skövlingen av tropisk regnskog leder till att 135 olika arter utrotas dagligen. 135 arter i dag, 135 nya arter i morgon, och ytterligare 135 arter i övermorgon. Borta för alltid.

Den sjätte massutrotningen

För låt oss vara ärliga. Det finns en direkt koppling mellan en ny mjölkskummare och klimatförändringen. Det finns också en direkt koppling mellan den och utarmningen av våra ekosystem, alltså av den livets väv som gör det möjligt för mänskligheten att existera. Eller mellan mjölkskummaren och den sjätte massutrotningen, som forskarna säger att vi har inträtt i. 

Man kan formulera det så här: vi har en värld som fylls av prylar men som blir alltmer tom på liv.

Samtidigt träffas världens ledare i Katowice för att låtsas att de gör något åt saken. För att mangla reglering och finansiering av Parisavtalet, som sätter hoppet till förnybart bränsle, ny teknik och marknadskrafter. Inte personliga uppoffringar, överstatligt våld eller ett totalt ifrågasättande av ett samhälle som till sin själva natur är ohållbart. 

 

LÄS MER – Jojje Olsson: Kina släpper ut mer växthusgaser än USA och EU tillsammans 

 

Hur var det nu igen? Oljekonsumtionen förväntas öka till 2040. Nära 1 400 kolkraft planeras eller håller redan på att byggas. Nämnde jag förresten att just den här mjölkskummaren har FYRA temperaturer att välja mellan?

Parisavtalet innebär i praktiken att vi stoppar uppvärmningen vid tre grader, när redan en grads höjning har visat sig katastrofal. Och just ja, vi är redan nu på god väg mot mellan tre och fem grader eftersom, handen på hjärtat, vi inte lyfter ett finger för att ändra kurs. Ok, kanske en köttfri måndag här, en cykeltur där. En ekologisk chokladbit. Men den bittra sanningen är att det inte betyder någonting.

Hoppas på förnybara bränslen

Själva kärnan i vår civilisation är att massor med prylar tillverkas, säljs och hamnar på soptippen. Det förutsätter i sin tur en utarmning av det lilla som finns kvar av en levande natur. Och inget i Parisavtalet utmanar den här rådande ordningen. 

Så vi fortsätter som vanligt, samtidigt som vi sätter vår lit till förnybara bränslen, ny teknik och marknadskrafter. För vi får ju inte förlora hoppet. ”Än är det inte för sent”, som det ofta påpekas.

Förra året publicerade New York Magazine en artikel med rubriken ”Den obeboeliga jorden” som var en genomgång av forskningens senaste data om vad klimatförändringen kan leda till. De första meningarna löd: ”Det är, jag lovar, värre än du tror. Om din oro om global uppvärmning domineras av rädslan för stigande havsnivåer, skrapar du bara på ytan av vilka fasor som är möjliga.”

Flera debattörer tog avstånd från texten eftersom den spred ”en känsla av undergång, hopplöshet och oundviklighet”, som en forskare formulerade det. En annan kallade den klimatkatastrofporr och många undrade om en sådan uppriktighet verkligen skulle spridas till allmänheten. För det är ju viktigt att vi inte förlorar hoppet. Att vi känner att det fortfarande GÅR att vända utvecklingen.

(Mjölkskummaren har förresten inte bara fyra temperaturlägen, utan också automatisk avstängning. Dessutom fem stjärnor i någon kundrating av okänt ursprung. Inte illa.) 

Zeus och Pandora

Men vad jag undrar är: på vilket sätt gagnar det oss att vi inte talar klarspråk? Att vi inte aktivt erkänner att den där förbannade mjölkskummaren faktiskt har betydelse? Det enda som denna omtänksamhet om våra sköra psyken har lett till är att bilarna och bostäderna har blivit större, garderoben mer kortlivad och flygresorna mer frekventa. Att planeten fortsätter att översvämmas av prylar och utarmas på liv.

Men vi får ju inte tappa modet. 

För vad händer annars?

Pandora stänger som bekant sin ask om hoppet. Det brukar tolkas optimistiskt. Hoppet är ju det viktigaste vi har. 

Men idén att skicka Pandora kom från Zeus, som var rasande på människorna för att de sedan de lärt sig behärska elden hade glömt sina gudar. Att skicka Pandora, en vacker men nyfiken kvinna, och hennes urna (som det egentligen var) är alltså en hämndakt. I urnan ligger all världens lidande. Sjukdomar, hårt arbete, död. Och – hoppet.  

Dessutom var det på Zeus befallning som Pandora satte på locket. Om Zeus plan var hämnd, och han såg till att vi fick behålla hoppet, kan man tänka sig att han inte alls vill lindra vårt lidande. Hoppet fick vara kvar för att göra hämnden komplett.

Vi behöver skapa en ny värld

Artikeln i New York Magazine ledde till en debatt om hur ärliga vi bör vara. Det påstods att det inte är hopplösheten som är farlig, utan hoppet. Det låter oss tro att det fixar sig. Någon tar tag i det här. Någon annan. (Vi andra kan shoppa vidare, under tiden.)

Att ingjuta hopp är dessutom grymt, anser den amerikanska professorn Lauren Berlant som har skrivit om cruel optimism. Som när fattiga amerikaner fås att tro att hårt arbete kan leda till att de en dag kommer att lyckas (vilket är högst osannolikt). Denna optimism är grym för att hoppet i sig är en del av problemet: det gör lågavlönade arbetare till enkla offer för usla villkor, i stället för att de organiserar sig och utmanar det ekonomiska systemet.

På samma sätt passiviserar hoppet oss i fråga om klimatet och miljön. Att hoppas på förnybara bränslen är bara dåliga ursäkter för en i grunden destruktiv livsstil. Den grymma optimismen döljer det verkliga dramat: ”ren” energi, ny teknik och marknadskrafter – som Parisavtalet går ut på – skulle bara göra vårt överutnyttjande av planeten värre.

Hoppet tillåter oss att leva i förnekelse och skyddar oss från att konfrontera det faktum att vi måste börja göra uppoffringar. Du och jag. 

Att vi behöver skapa en ny värld. En värld som är nästan tom på saker, men full av liv.

 

Av Therese Uddenfeldt

Therese Uddenfeldt är författare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!