REPLIK | JANOUCH. Jag har de senaste veckorna blivit en följetong på Expressens kultursida. Jens Liljestrand har ägnat en hel krönika om mitt psyke och nyligen påstod Dan Korn att jag har samarbetat med NMR och "slagit mina påsar ihop med nazister". Naturligtvis gör jag inte det, det är trams och dumheter. Men: Jag viker inte ner mig och lämnar en demonstration för att extremister dyker upp. Att bunta ihop mig som är judinna med de nazister som hatar mig är naturligtvis inget annat än ett försök att misstänkliggöra mig – symptomatiskt för hur den svenska debatten blivit där obekväma röster gärna demoniseras.
Liljestrand analyserar det han kallar min "radikalisering" och önskar jag fortsatt ägna mig åt att skriva barnböcker. Som om författarskap och politiskt engagemang är två motsatta verksamheter! Vi författare har orden och kan använda dem för att protestera till exempel mot politikernas svek. Det är inte jag som radikaliserats. Däremot har Sverige blivit allt mer laglöst, något som varje ansvarstagande medborgare ser som sin plikt att protestera mot, även genom att demonstrera. Jag vill att mina fem barn ska ha ett rimligt land att leva i. Dan Korn tycker vi ska hålla huvudet kallt, men hur länge kan man göra det när ett tidigare tryggt samhälle i allt högre utsträckning spårar ur? Det är tvärtom en sund och naturlig reflex att reagera och säga ifrån.
Kämpa för sitt land
Problemet är inte de onda människornas skrik. Problemet är de goda människornas tystnad. Säger man till ett våldtaget barn att hon ska hålla huvudet kallt? I Frankrike och runtom i Europa demonstrerar de gula västarna mot EU:s maktmissbruk, mot FN:s migrationsramverk Global compact och mot att politikerna missköter sina uppdrag. Folket reser sig mot dem som inte vill dem väl. Svenska politiker har visat prov på inkompetens och folkförakt. Utan revolter och individer som säger ifrån skulle många samhällsförändringar inte kunnat äga rum. Är det viktigare att besinna sig än kämpa för att landet man älskar ska fungera? Personligen anser jag det vara en usel idé.
Av Katerina Janouch
Katerina Janouch är debattör och författare.
JENS LILJESTRAND: Hur är det att vara Katerina Janouch?
DAN KORN: För Katerina Janouch står hela världen i brand
SVAR AV DAN KORN
Bästa Katerina
Dessa rader kommer att sluta med en oförbehållsam ursäkt. Många klarar inte av att läsa mer än början på en text, så därför säger jag det redan nu. Ursäkten måste stå i slutet, för annars kommer allt som kommer efter att framstå som förbehåll och då är ju ursäkten inte oförbehållsam.
Den första demonstrationen på Mynttorget arrangerades av en kvinna som ingår i ett nätverk av organisationer inom den identitära högern. Många skulle kalla dem nazister. Jag är försiktig med vilka jag klistrar den benämningen på, så jag avstår. Men jag kan konstatera att kvinnan delar antisemitiska karikatyrer i sociala medier och att hon uttalat sig för att låta alla, inklusive nazister, delta. Att nazister skulle komma var därför väntat.
Villig att lyssna på kloka argument
Om detta skriver jag att även om jag också är motståndare till FN-förslaget skulle jag avstå från att medverka i ett sådant sammanhang. Men jag säger också att om huset brinner så frågar man inte efter brandsoldaternas politiska åsikt utan låter också nazister släcka branden, att du resonerat så. Det stämmer förbluffande väl överens med vad du själv säger. Du har gjort en bedömning jag inte skulle göra. Det är inte smutskastning att säga. Är det guilt by association? Nej inte guilt, för jag skuldbelägger dig inte. Men däremot har du rätt i att det är association.
Som offentliga personer som tar obekväma ståndpunkter får både du och jag utstå många angrepp. Så är det när man sticker ut hakan. Att en del hävdar att jag är mörkblå ”kulturkonservativ” medan andra kallar mig ”pk-maffia” och ”sossenazist” visar att jag träffade rätt. Folk skall inte lätt kunna sätta etikett och jag är villig att lyssna på kloka argument från alla sidor. Men du har tagit mycket illa vid dig av min text. Man måste få kritisera, men jag vill inte såra. Och när jag inser att jag har sårat finns det bara en sak att göra, att utan förbehåll säga: Förlåt mig.
Dan Korn är rabbin, folklivsforskare och författare.