Prideflaggorna börjar likna nationsgränser

Försvarsmaktens annons på Svenska Dagbladets förstasida söndagen den 1 augusti.
Den uppdaterade Pride-flaggan syntes på Reclaim Pride-manifestationer i London tidigare i år.
Foto: Elliott Franks / TT NYHETSBYRÅN
Pride-flaggor.
Foto: Stina Stjernkvist/TT / TT NYHETSBYRÅN
Amanda Sparmann.
Foto: Privat

I dagarna publicerade Försvarsmakten en annons som utlöst en stor debatt i sociala medier.

Amanda Sparmann ser den som en symbol för ett växande problem i HBTQ-rörelsen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. En flagga värd att försvara. Så lyder parollen i Försvarsmaktens senaste annons. På bilden poserar ett gäng beväpnade soldater med en stor regnbågsflagga. Bilden är effektfull, och väcker förstås reaktioner. Så även i mig.

För det är något med annonsen som verkligen förkroppsligar samtida HBTQ-politik i det globala nord. Regnbågsflaggan blir här synonym med svenska flaggan, och HBTQ-rättigheter förknippas med nationens intressen. Bögar, flator, transpersoner ska till varje pris skyddas från främmande makt. Hur pass verkligt det hotet egentligen är spelar mindre roll. 

2007 myntade genusforskaren Jasbir Puar begreppet homonationalism för att belysa relationen mellan HBTQ och nationalism. Hur vi queers används som förevändning för att angripa främmande makter, kulturer, och grupper: Fiender som anses hota de ”demokratiska värderingar” som bögar, flator, och transpersoner påstås behöva för att leva fria och trygga liv. Regnbågsflaggan blir ett perfekt alibi för västerländsk imperialism. 

Men det är inte bara Försvarsmakten som försöker sammanfoga Priderörelsen med bilden av nationen. Det gör även vi queers själva, om än utan kulsprutor och dyra PR-kampanjer.

Försvarsmakten har länge försökt tilltala en queer publik, men det har fram tills nu handlat om inkludering, inte om att med vapenvåld försvara HBTQ-personers intressen. Intressen som jag gissar handlar mer om solsemestrar och surrogat än om att ge HBTQ-flyktingar asyl.

Men det är inte bara Försvarsmakten som försöker sammanfoga Priderörelsen med bilden av nationen. Det gör även vi queers själva, om än utan kulsprutor och dyra PR-kampanjer. Istället skapar vi våra egna mikronationer, som alla marscherar under egen flagg. Numer finns det finns en flagga för alla. Bisexuella får en blå-rosa-lila. Transpersoner en blå-rosa-vit. Vi flator tycks ha svårt att enas om en design, men det verkar vara den rosa-vit-orange som gäller just nu. På det har vi läderflaggan, asexuella flaggan, genderqueerflaggan, ickebinärflaggan, en flagga för homo- och bisexuella män, samt flera olika varianter på regnsbågsflaggan, med extra ränder och symboler. Överallt viftar de, pryder skyltfönster, handelsvaror, och vapenföretags loggor. 

Att bli sedd är ett grundläggande mänskligt behov. Att bli sedd, förstådd, och uppleva gemenskap. En egen flagga kan bli ett kvitto på att man finns. Att man räknas, att man är självständig. Och i synnerhet transpersoner, som uteslutits ur queer kamp i många sammanhang, kan behöva den bekräftelsen.

Men en flagga är, som så tydligt illustrerats genom Försvarsmaktens annons, också en nationell symbol. Och queera identiteter börjar alltmer likna nationella identiteter. Skillnaderna mellan individuella HBTQ-personer påminner om landsgränser. Hårt patrullerade. Och att tänja, eller korsa dessa gränser, liknas vid kulturell appropriering eller till och med övergrepp. 

Intersektionalitetens uppdrag var att se mångfalden i den enskilda människan, se systemens samverkan. Istället har den förvrängts till att dissekera, separera, och katalogisera.

Det är heller inget sammanträffande att denna atomisering av HBTQ+ är lönsam för kapitalet. Plötsligt räcker det inte med en regnbågsflagga, utan man ska ha flaggor för sin specifika sexualitet och könsidentitet med. Och prylar. Mängder av prylar. Allt för att bekänna färg och visa vem man är, var man hör hemma. Och när man väl investerat i en identitet blir den desto svårare att lämna. Man tjänar den, i stället för att den tjänar en. Om ens identitet skulle ändras kan det gå så långt att man måste lämna sina vänner, eftersom man inte längre hör hemma i det sammanhanget. Som vore man en politisk avhoppare som svikit sitt folk.

Detta är ett i grund och botten kolonialt system. Precis som Linné, som delade in världen i ultraspecifika kategorier, varje ting och varelse för sig, delar vi in människor på samma sätt. Ursprungligen rörde det sig förstås om ras, men i dag kategoriserar vi även folk efter kön och sexualitet. Att dela in människor i ”typer” har expanderat till att även inkludera sexualitet och genus. Lesbiska för sig. Bögar för sig. Transpersoner för sig. Och så vidare. Ve den som sitter på två stolar samtidigt! Är du transflata? Eller ickebinär bög? Lycka till med att hitta rätt. Och var beredd på att försvara dig. Inte från heteros, utan från andra queers som tycker din identitet är ologisk.

Den essentialism som förknippats mest med transfobi är nu ett faktum i hela HBTQ-communityt. Av rädsla att ogiltigförklaras av cisheterovärlden har vi i stället absorberat förtryckarens logik och ser nu vårt varande som ett biologiskt faktum. Transpersoners hjärnor har ett kön. Man föds som homosexuell. Detta kan inte ändras. Det är stabilt, fast, och vetenskapligt bevisat.

Intersektionalitetens uppdrag var att se mångfalden i den enskilda människan, se systemens samverkan. Istället har den förvrängts till att dissekera, separera, och katalogisera. Svart kvinna blir svart och kvinna. Bög blir homosexuell och man. Människan är splittrad, aldrig hel. Tvetydigheten uppfattas därför som hotfull, onormal. Den är en konflikt som måste lösas, i stället för ett neutralt varande. För Försvarsmakten rör det sig om väpnade internationella konflikter. För oss queers rör det sig om mellanmänskliga konflikter. 

Och i båda fall om tron på gränser som måste skyddas. 


Av Amanda Sparmann

Amanda Sparmann är modevetare och skribent.