Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Polens utrensningar blev Sveriges vinst

Polska kommunister – Wladyslav Gomulka syns som nummer tre från vänster. Bilder är tagen 1970.
Foto: Keystone Pictures USA / TT NYHETSBYRÅN
Minnesplakett på tågstationen Dworzec Gdański i Warszawas utkant. ”Här lämnade de efter sig mer än de hade”.
Foto: ADRIAN GRYCUK / WIKICOMMONS
Daniel Schatz.
Foto: PRIVAT

I slutet av 1960-talet fördrevs lejonparten av Polens judiska gemenskap. 

Daniel Schatz påminner om det polska kommunistpartiets förbrytelser.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Om de grå betongväggarna på tågstationen Dworzec Gdański i Warszawas utkant kunde tala, skulle de skrika av smärta. Det enda som påminner dagens resenärer om historiens vingslag är en obemärkt plakett med texten ”Här lämnade de efter sig mer än de hade”.

Minnesmärket utgör det enda kvarvarande minnet över fördrivningen av Polens sista judar. De tvingades för blott 50 år sedan – med Förintelsen i nära minne – att lämna sitt födelseland terroriserade, bespottade och exkommunicerade. Polens antisemitiska kampanj i mars 1968 – iscensatt av landets kommunistregim – skapade en framtvingad exodus av landets ledande kulturutövare, konstnärer, akademiker och vetenskapsmän.

Israels seger mot sina arabiska grannstater under sexdagarskriget hade lett till att Warszawapaktens medlemsstater – med undantag från Ceaușescus Rumänien – bröt de diplomatiska förbindelserna med den judiska staten. Utvecklingen i Polen tog snart en mer dramatisk inriktning när Władysław Gomułka – förste sekreterare i landets kommunistparti, under påverkan av inrikesministern Mieczysław Moczar – inledde en hätsk kampanj riktad mot landets judar.

'Vi vill inte ha någon femtekolonn i landet', fortsatte partichefen.

Polens regering hade ett växande politiskt behov av att peka ut syndabockar för den vantrivsel som många medborgare upplevde i det rådande samhällstillståndet. Till detta kom en maktkamp mellan ledande fraktioner i det styrande kommunistpartiet. Att spela på traditionell antisemitism – med förankring i Polens breda folklager – var ett säkert och beprövat kort för att hantera dessa utmaningar.

I ett land som före andra världskriget hade mer än tre miljoner judiska medborgare men efter kriget skakades av en rad pogromer – däribland massakern i Kielce 1946 – förklarades landets få kvarlevande överlevande från Förintelsen att vara ”utlänningar”, ”kosmopoliter” och ”sionister”. Gemenskapen – som 1967 blott omfattade 30,000 personer av en befolkning på 32 miljoner – brännmärktes som Polens fiender. 

”Arabstaterna kommer aldrig att glömma den grymma död och de hemska sår som åsamkats arabiska soldater, kvinnor och barn av USA-tillverkad napalm, som använts av Israel i dess aggressionskrig”, dundrade Gomułka i ett tal den 19 juni 1969. Han framhöll att vissa kretsar i Polen firat den israeliska segern med ”dryckesslag”.

”Vi vill inte ha någon femtekolonn i landet”, fortsatte partichefen. Gomułka menade att Polen inte kan förhålla sig likgiltigt ”gentemot personer, som inför hotet mot världsfreden tagit parti för aggressorerna för fredens förstörare och för imperialismen”. Han lyfte ett varningens finger; ”Låt dessa som känner att dessa ord är adresserade till dem, dra de riktiga slutsatserna, oberoende av nationalitet.”  

En 'sionistisk avdelning' inrättades i inrikesministeriet.

Om denna hätska – men i stort sett okända – statsdirigerade kampanj skrev författaren och journalisten Alvar Alsterdal (1926–1991) redan 1969 i boken ”Antisemitism, antisionism. Exemplet Polen”, i dagarna publicerad som nyutgåva (Égalité, 2020). Alsterdal, som med början 1954 var chef- och kulturredaktör vid Arbetet i Malmö – en av socialdemokratins mest anrika dagstidningar – beskriver med skärpa och stringens hur polacker av judisk härkomst utsattes för systematiska trakasserier. 

Alvar Alsterdal på Arbetets redaktion.
Foto: KÅGE BJÖRKLUND / IBL

 En ”sionistisk avdelning” inrättades i inrikesministeriet, ledd av Tadeusz Walichnowski som gjorde snabb karriär genom publiceringen av statssanktionerade böcker om en judisk världskonspiration. Den departementala sidan av Walichnowskis verksamhet bestod av att spåra upp judar även om de ”dolde sig” under polska namn och katolsk trosbekännelse. Med denna avdelning i inrikesministeriet stod arbetsplatsernas personalavdelningar i ständig kontakt.  

”Judarna till Palestina” blev snabbt kommunistregimens paroll. Förföljelserna ledde till att filosofen Bertrand Russell skrev ett öppet brev till Gomułka där han framhöll att ”med hjälp av en förvrängd logik är alla judar sionister, sionisterna fascister, fascisterna nazister och judar identifieras med just dessa förbrytare som för inte så länge sedan försökte utplåna den polska judenheten.”

Offren avskedades från sina jobb, kördes ut från sina bostäder, fick sina medborgarskap återkallade och tvingades emigrera under förnedrande former i en utsträckning som satte ett slutstreck för judarnas tusenåriga polska historia. 

Undervisningsväsendet och kulturlivet genomgick en utrensning av personer med judisk härkomst. Sekreteraren för landets vetenskapsakademi konstaterade i juli 1968 att ”polsk vetenskap och konst flyttats tjugo år tillbaka i tiden”.

Efter mindre än två månader var staden – en gång ett blomstrande centrum för judisk kultur – judenrein.

I Lodz där den antisemitiska kampanjen rasade av brutalitet, avskedade stadens tidningar judiska journalister medan administrationen vid den lokala ögonkliniken krävde läkare på födelseattester. Den lokala kommunistiska propagandabyrån publicerade ”utbildningsmaterial” som ”Sions vises protokoll”. Efter mindre än två månader var staden – en gång ett blomstrande centrum för judisk kultur – judenrein.

Myndigheterna gjorde allt för att få de fördrivna att lämna landet för gott. Ett villkor för deras utresa var att de avsade sig sina medborgarskap, med följd att de blev statslösa. Det är lätt att förstå vilken chock hatkampanjen medförde dem som hade betraktat sig som goda polacker men nu var i samma situation som huvudpersonen i författaren Kazimierz Brandys roman om en jude i 1930-talets Polen; där endast han själv betraktade landet som sitt fosterland. 

Mieczysław Rakowski – den siste premiärministern i det kommunistiska Polen, återger i sina memoarer hur en kvinna från Kraków med två söner och en sjuk man frågade Gomułka i ett brev hur hon skulle berätta för sina barn att de nu blivit paria i sitt eget land.

”Gör mig en tjänst och skicka några giftkapslar”, skrev hon. ”Jag har ingen styrka att leva och jag vill inte att mina söner ska betala för att de har en judisk far under resten av sina liv.” I denna atmosfär, som enligt den polske historikern Dariusz Stola, utvecklades till en ”symbolisk pogrom”, begick dussintals personer självmord efter offentligt förtal och social isolering.

'Polisen beordrade mig att ta av mig byxorna och skrek 'j---a jude''

Kampanjen åtföljdes av fysiskt våld i samband med de massiva studentprotesterna som utbröt i Polen i mars 1968 med krav på yttrandefrihet. Polacker av judiskt ursprung anklagades för att ha anstiftat kraven på demokratiska reformer. De arresterades, misshandlades och utsattes för tortyr.

”Vi förlorade all vår mänskliga värdighet och våra mänskliga rättigheter. Det fanns en allmän känsla på gatorna att judar återigen kunde förföljas fritt, säger Josef Dajczgewand, som fängslades den 12 mars 1968, torterades och dömdes till två års isolering.

Han berättar för mig att ”polisen beordrade mig att ta av mig byxorna och skrek ”j---a jude” medan de förhörde mig. Jag blundade och undrade någon sekund om det var polacker som begick dessa handlingar, eller samma nazister som hade förföljt mina föräldrar.” När Josef släpptes ur fängelset hade alla hans vänner flytt från Polen. ”Jag kunde känna historiens ekon och bestämde mig för att lämna landet”.

Josef utgjorde en av drygt 2 500 polska judar som fann en fristad i Sverige. Den svensk-polsk-judiska 68-generationen – däribland journalisten Maciej Zaremba, förläggaren Dorotea Bromberg och kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki – kom snabbt att inta ledande positioner i svenskt samhälls- och kulturliv. Utvandrarna kom att beskrivas som ”Sveriges mest framgångsrika invandrare”. 

Polens förlust blev Sveriges vinst. 



SAKPROSA

ALVAR ALSTERDAL

Antisemitism, antisionism. Exemplet Polen

Égalité, 237 s.



Av Daniel Schatz

Daniel Schatz är fil dr i statsvetenskap och fri skribent, tidigare Visiting fellow vid Harvard, Stanford, Columbia och New York University.



LÄS MER:

När jag var barn i Belarus var antisemitismen vardag


Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=75743&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.