Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

På koncentrationslägret byggde man en grisfarm

Hynek PallasFoto: OLLE SPORRONG

Porajmos är namnet på Förintelsen av Europas romer, varav nästan hälften var döda när andra världskriget tog slut. 

På Förintelsens minnesdag skriver Hynek Pallas en essä om dem vi är på väg att glömma bort. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”Hallå där Hitler – förbannelse över dig.

Må Gud trampa på ditt ansikte.

Som folk går på gatan.”

(Romsk lägersång från Transsylvanien, min översättning)

Porajmos, namnet på Förintelsen som drabbade Europas romanifolk, är obehagligt passande. Siffrorna är oklara men man talar om minst en halv miljon mördade i gaskammare och avrättade på dödens fält. Drygt hälften av de romer som levde i Europa vid andra världskrigets utbrott var döda 1945. 

Porajmos betyder uppslukandet. 

Det sägs ibland att romerna mördades av sociala skäl, att de inte passar in i mallen för dem som skulle dö på grund av rasism. Att folkmordet var del i Tredje rikets aktioner mot ”kriminella som kollektiv”. 

Men att tyskarna och deras lokala hantlangare använde olika terminologi kring varför romer mördades ändrar inte det faktum att gruppen i Nürnberglagarna definierades som ”fiende till den rasbaserade nationen”. Assimilerade romer eller romanifolk utanför det vita samhället – alla skulle dö. På sina håll slukade Porajmos så även en liten, växande romsk medelklass. I västra Tjeckoslovakien mördades dessa nästan till sista man, en katastrof i katastrofen. Faktum är att folkmordet i den regionen var så totalt att bara hundratalet romer överlevde. 

Under arbetet med en bok om romerna i Tjeckien träffade jag sonen till en av dem som hade överlevt. Mannen berättade hur han först i vuxen ålder konfronterade tystnaden han växt upp med. Hur han då förstod sin mamma och hennes förlamande, kvardröjande rädsla.

Kring Europas största och mest utsatta minoritet sker glidningen mellan det sociala och det rasistiska återigen öppet.

Auschwitz var inte värst för henne, det var det tjeckiska koncentrationslägret Lety där romer internerades för vidare transport. Vakterna var uteslutande tjecker – det vill säga människorna hon hade levt bland – och det var dessa som hade krossat hennes spädbarns huvud mot en sten. 

Hon kände sig aldrig mer trygg. 

Kanske hade mamman fog för det. Under 1990-talets arkivöppnande visade det sig att vakter från Lety hade fått arbete i kommunisternas läger och som patrullerande polismän. 1972, som svar på romers krav på representation i landet, lät kommunistregimen bygga en industriell grisfarm på platsen för koncentrationslägret. 

Grisfarmen som byggdes på platsen för koncentrationslägret, med graffiti i hågkomst av romerna som dödades där. Foto: Isifa/REX / Copyright (c) 2015 Shutterstock. No use without

Intervjuer med överlevande från andra delar av Europa – i Ungern under Pilkorsrörelsen eller i den fascistiska slovakiska lydstaten – visar att hon inte var ensam om erfarenheten att andra än tyskarna också begick övergrepp. Så när Centraleuropa nu genomgår ett skifte mot en populistisk historieskrivning hotas genomlysningen av Porajmos igen. Att forska om ”egna” förövare bortom tyskar blir svårt när det till och med stiftas lagar mot detta. Häromveckan följde Litauen Polen med ett förslag som ska göra det olagligt att påstå att litauer deltog i Förintelsen.  

I Tjeckien har man stängt, men inte rivit, grisfarmen efter decennier av bråk. Politiker, inklusive landets premiärminister, försitter ändå inte chansen att påstå att det ”bara var ett läger för arbetsovilliga” för att på så vis friskriva tjecker från övergrepp och samtidigt betona nidbilden av romer som bidragstagande parasiter. I grannlandet Slovakien är fascistpartiet – med romerna som huvudfiende – på väg att bli en vinnare i parlamentsvalet om ett par veckor. 

Kring Europas största och mest utsatta minoritet sker glidningen mellan det sociala och det rasistiska återigen öppet.  

Ändå är kunskapen om Porajmos fortfarande oroväckande låg. När jag gjorde research till min bok stötte jag på en historieskrivning full av hål och uselt systematiserade vittnesmål.

Vi ska minnas alla i dag. De mördade, de överlevande och de som gjorde motstånd.

Förklaringarna är flera. Som antropologen Claude Lévi-Strauss menade så omfattade europeisk humanism länge enbart vita kristna. Så kunde romer i hundratals år vara slavar i det som är dagens Rumänien, fram till mitten på 1800-talet. Det förklarar avhumanisering och folkmord – men också vem man lyssnade på efter kriget. 

Vilka som kunde eller ville berätta. Och hur. 

För romer levde fortfarande i stor utsträckning utanför samhället och överförde historia sinsemellan. Därför är det mer än en fråga om bristande representation att romska organisationer ofta saknas på Förintelsekonferenser (se Expressen Debatt 27/12-2019). Så även om Porajmos sedan några år har en officiell minnesdag den 2 augusti – eftersom tusentals romer mördades i Auschwitz detta dygn 1944 – finns anledningar att påminna om romernas öde under dagens internationella minnesdag för Förintelsens offer.

Romsk man får sitt ansikte avgjutet på Rashygienska och befolkningsbiologiska forskningsinstitutet, som av nazistregimen gavs uppgiften att kartlägga romer. Foto: Bundesarchiv

För att minnas och göra motstånd bör historien vara mer än ett uppslukande. Och visst finns de som kämpar för att göra den mer mångfacetterad. I fjol besökte den ungerska journalisten och forskaren, romska Ágnes Daróczi, Stockholm med boken ”Pharrajimos. The fate of the Roma during the Holocaust” som hon skrivit med sin judiske make. Paret samlar oumbärliga vittnesmål – men också sånger om folkmordet eftersom så mycket kunskap har överförts muntligt. Och i Tjeckien släpptes nyligen en bok om Josef Serineks, ”den svarte partisanens”, öde. En romsk man som efter att hans familj internerats i Lety rymde och ledde en partisangrupp som tog blodig hämnd på nazisterna. 

Vi ska minnas alla i dag. De mördade, de överlevande och de som gjorde motstånd. Och vill vi ha svar på vilket trauma som finns i ett folk som drabbades och fortsätter att drabbas – då är detta rätt dag att lyssna på sångerna man sjunger:

”Lilla fågel, lilla fågel,

Flyg långt iväg med budskapet,

Berätta om min ständiga skräck!”

 

Hynek Pallas är kritiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida.