Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Överallt har det mjuka bebishullet tagit över

Gullig bebis nummer ett.
Foto: Shutterstock / Shutterstock
Gullig bebis nummer två.
Foto: Unsplash
Zara Kjellner.
Foto: ASTRID GRELZ

Har pandemin gjort Instagram till ett fängelse för små barn? Zara Kjellner ser tecken på det.


Kommentera artikeln! När du läst texten får du gärna dela med dig av dina tankar i kommentarsfältet längst ner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Plötsligt är de bara där. Bilderna på barn. Jag vet inte om det är riktad reklam (vill marknaden så gärna att jag ska bli mamma?) eller om det beror på mina flöden, men vart jag än vänder blicken möter jag bilden av ett barn. Det är skrattande barn, gråtande barn, påklädda, uppklädda och avklädda barn. Kanske är det pandemin som har lett till att mjukt bebiskött tagit över alla forum – när vi inte ska eller får begära fest, resor eller andra dekadenta sysselsättningar är det bebisen som kablas ut och säljas. Överallt denna mjuka, aptitliga bebis, framdukad i lite mysiga bylten. 

Vissa är till och med barn jag älskar, men på skärmen tappar jag bort mig och till slut kan jag inte skilja det ena barnansiktet från det andra. Allt smälter samman till en sorts mjuk hudmassa och jag känner mig till slut nästan attackerad av allt bebishull.   

Instagram har blivit till de små människornas fängelse, då och då kan jag nästan se hur bilderna börjar tala, bebismunnen som vrålar ”nej” eller håller upp ett litet sträckt långfinger. 

En bebis bör rimligen räknas till den privata sfären.

Ett alternativ är att som Nour el Refai blurba ansiktet på sin bebis med en emoji, för att på så sätt skydda barnets integritet. Men de bilderna gör mig än mer förvirrad, en lealös barnkropp under en gul, hysteriskt leende smiley. Vad är poängen? 

Kanske ligger problemet i den svåra gränsdragningen mellan det privata och det personliga. 

En bebis bör rimligen räknas till den privata sfären. På samma vis som en allt för privat berättelse i ett socialt sammanhang kan väcka obehag blir dessa bilder också, i någon mån, för privata. Men gränserna för vad som upplevs för privat har förflyttats. Förlossningsvideos är kanske det tydligaste exemplet, men denna kavalkad av bebisansikten räknas också dit. Som en förlängning av föräldern blir bebisen inte längre något skyddat, helgat utan en attiralj att visa upp. 

Jag tänker på slagorden, det privata är politiskt, och dåtidens kamp för att få visa upp ett hemmaliv som enbart hölls samman av hårt arbete. Slagorden fungerar inte riktigt här. Politiska frågor som förlossningsvård eller jämställdhet i hemmet syns väldigt sällan på dessa bebisbilder. 

Jag förstår kärleken som driver föräldrar att publicera bilder.

I stället är det mer konservativa ideal om det lilla livet som lyser igenom. Ideal, som under 2020, året då alla stannade hemma, fullkomligt har briserat. Att bry sig om sitt hem och sin närmsta familj är värden som inte bara styr socialt utan som vi också uppmanas att följa på ett samhälleligt plan. 

I avsaknad av andra arenor blir det genom den privata sfären vi uttrycker oss själva. Men den privata sfären är också vår alldeles egna och när vi utarmar den blir den i mindre grad vår alldeles egna. När vi offentliggör något privat och gör det till material i berättelsen om våra liv förlorar vi också till viss del makten över det. 

Jag förstår kärleken som driver föräldrar att publicera bilder på sina barn men jag funderar på om just kärlek är en kraft som inte översätter sig så lätt. Kanske är den också just därför det enda lilla motstånd vi har kvar. 

Så, snälla, låt det privata vara privat, och lägg inte upp en till bild på ditt spädbarns mjuka ansikte. Det är faktiskt ganska hotfullt. 



Av Zara Kjellner

Zara Kjellner är författare och medarbetare på Expressens kultursida.




Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=78816&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.

KOMMENTERA ARTIKELN

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Expressen möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till expressen.se. Expressen granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Läs mer om kommentering här.