Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Odlingen har gett mig nya fiender

Helena Granström förevisar en lyckad gallring.
Foto: Privat
Rödbetsfröjder.
Foto: TOMAS LEPRINCE
Göran Grejder skiljer agnarna från vetet.
Foto: PONTUS LUNDAHL / TT / TT NYHETSBYRÅN
Ett soligt porträtt av odling.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Det är skördetid och odlaren får äntligen lön för sina mödor.
Helena Granström drar upp några obehagliga överraskningar ur jorden. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är skördetid. I källaren hänger vitkålshuvudena i girlander, på bondbönsplantorna tunga klasar; morötter och rödbetor sväller i jorden, ovan den ärter och majs. Sommarsquashen bär frukter i drivor, mangoldens blad står som gröna segel i vinden; över alltihop lyser solrosens mogna, gyllene ansikte. 

Det är ett överflöd, men ett bräckligt sådant: Kanske skall jag skörda potatisen bara för att finna den brunrötad, eller genombruten av knäpparlarvens nåltunna gångar; kanske upptäcker jag att vattensorken redan har tuggat i sig rotfrukterna underifrån; kanske blickar jag en morgon ut över ett potatisland uppbökat av vildsvin. 

Vildsvinen är mina fiender

Vildsvinen är mina fiender, liksom nu också älgen, hjortarna, rådjuren; liksom sorken, liksom haren, och fåglarna. Sedan jag började odla min mat har jag lärt mig namnet på fiender jag inte visste att jag hade: Morotsfluga och jordloppa, kålmal, kålfjäril, kålfluga; spinnkvalster och ullöss. 

Med en hetta som förvånar även mig själv har jag börjat hata dessa existenser, som fram till för några år sedan var okända för mig; utan att tveka klämmer, hackar, stampar jag ihjäl dem.


LÄS MER – Helena Granström: Hur skapar vi ett hem utan att ödelägga det?


Den populära bilden av småskalig odling som ett sätt att närma sig och leva i harmoni med naturen är definitivt inte entydig – mellan mig och det jag kallar natur har den snarare gett upphov till en lågintensiv men oupplöslig konflikt. Att den agrikulturella revolutionen förändrat människans syn på den vilda naturen och sin egen plats i den är för den som tillbringar dagarna på knä bland sniglar och tistlar ingen abstrakt historisk spekulation, utan en högst konkret personlig erfarenhet. 

Jag blir gud

Kontroll över omgivningen är inte bara en grundläggande förutsättning för jordbruket, utan också en del av dess tjusning. Genom sådden blir jag en allsmäktig gud: Till skillnad från den vilda växten, ser jag den domesticerade växten som min egen skapelse. Den hämtar sin mening från min hands beröring, och jag känner stolthet över den, tror mig äga den; inte bara dess frukter, utan hela dess existens.

Det finns en intressant spänning mellan den kontroll som jordbruket etablerar, och den sårbarhet det innebär: Övergången till jordbrukssamhället innebar en drastisk reduktion av antalet nyttjade arter, och därmed en ökad känslighet för klimatvariationer, sjukdomar och missväxt. Också denna historiska insikt gör den egna odlingen konkret: Alla som försökt utrota kvickrot, kirskål, svinmålla och penningört – samtliga för övrigt ätbara – samtidigt som de kämpat för att hålla några vacklande plantor vid liv genom torka och insektsangrepp, inser den inneboende utsattheten i jordbrukssamhället.


Med en hetta som förvånar även mig själv har jag börjat hata dessa existenser

Om odlingen ändå infriar de glansfulla trädgårdsböckernas löfte om att föra mig närmare naturen, är det genom att den skapar en länk mellan mig och grunden för min fysiska försörjning. Trädgårdsarbetet har den omedelbara koppling till mina kroppsliga behov som snart sagt varje annan form av arbete saknar. Därmed möjliggör det också en direkt erfarenhet av mitt akuta beroende av jorden, och dess flöden av vatten, näringsämnen och energi, för min överlevnad – en insikt som kanske inte i sig utgör ett närmande till naturen, men åtminstone en god utgångspunkt för det. 


Göran Greider skildrar trädgården som ett paradis

I sin spretiga och personliga odlingsskrift ”I trädgården hörs andra ekon”, utkommen i våras, gör debattören och författaren Göran Greider en distinktion mellan trädgårdsodlingen och jordbruket: ”Åkern”, skriver Greider, ”är slit, den är samhällelig hierarki, den är patriarkat – medan trädgården för mig symboliserar mycket mer av frihet och skönhet.” Om det bibliska syndafallet är en allegori över mänsklighetens fall från samlar-jägarlivets rika gåvor till jordbrukssamhällets möda, ligger trädgården – menar Greider – närmare det paradisiska urtillståndet, än den av tistlar och törnen bemängda åkern som vi satts att bruka i vårt anletes svett. 


LÄS MER – Helena Granström: Därför valde jag att föda barn hemma


Att bruka jorden som om våra liv inte berodde av det, förändrar inte det faktum att våra liv beror av att någon gör det – i de flesta fall på ett mer destruktivt och hänsynslöst sätt än vi själva skulle ha gjort. Kanske hänger mitt liv inte på just de rödbetor jag nu rycker feta och svällande ur jorden, men på några rödbetor hänger det faktiskt; kanske hänger det inte på att jag framhärdar i min kontroll av naturen, men definitivt på att vi som kultur inte ger upp denna strävan.

Att vi är benägna att tolka trädgårdsodlingen enbart som ett lustfyllt och lyhört sätt att närma sig naturen, vittnar i sig om hur långt vi avlägsnat oss från den: Visst kan skötseln av ett grönsaksland göra mig uppmärksam på vädrets skiftningar, på fågellivet och på markens alla myllrande invånare. Men – och denna insikt är minst lika angelägen – den kan också få mig att göra allt som står i min makt för att utplåna dem. 


LÄS MER – Gunilla Brodrej: Låt er inte luras av Mandelmanns paradis


Helena Granström är författare och skribent på Expressens kultursida. Hennes senaste bok heter "Det som en gång var".